Att gå vidare är att till slut släppa den förflutna och låta sig blicka framåt, för det jag har upptäckt är att jag  lätt fastnar i det som har varit. Då menar jag att saker jag har gjort som fel beslut, misstag, dåliga beslut framtagna i stress eller desperation. Att ta beslut när man mår dåligt tenderar till att ge dåliga resultat många gånger, har man då mått dåligt under en tid har man hunnit samla på sig en del mindre bra resultat också. Att då låta dom vara vägvisare för nya beslut kan lätt vilseleda genom att man tror att det bara är dom reslutaten man får.

Därför har jag nu insett en viktig punkt i mitt kaos och det är att jag från och med nu ska börja  ta beslut utifrån mitt nu och sluta titta bakåt för att hitta hjälp för vad jag ska göra framåt.

Det bir dagens insikt.

När förändring mot något man länge längtat efter och jobbat emot räknar man sällan med allt det som följer med. 

Under alla dessa år har målet, fokuset, längtan och lösningen på alla problem och bekymmer  varit att bli fri min sjukdom, om bara den försvinner kommer allt att ordna sig och allt kommer att kännas bra.

Men riktigt så blev det inte och riktigt så är det inte heller.

 Vad som händer under åren man är sjuk, är att man förlorar mycket av verkligheten utanför sjukdomen, man förlorar sig själv och man hänger upp allt negativt på sjukdomen, även sånt som inte har med den att göra. När den då försvinner och man står där ansikte mot ansikte med motgångar, bekymmer och vilsenhet i vem man är förstår man ingenting och vet defenetivt inte vad man ska göra. Eftersom allt tidigare har löst sig genom att beskylla sjukdomen, vem ska nu bära ansvaret. Det är nu ett annant kaos uppstår, en annan förvirring och okontroll. Vem är jag , vad vill jag, vad känner jag och hur når jag fram till mina närmaste? 

Det är ju nu jag ska vara glad, livet ska vara fridfullt och alla ska må bra istället är det bara total kaos. 

Visst mår jag å ena sidan mycket bättre, är fria och har en riktigt liv men i det riktiga livet är jag vilsen, känner mig som en nybörjare som inte vet eller kan någonting. HUr går man vidare här ifrån? Hur hittar man tillbaka till varandra i sin relation? Går det att hitta tillbaka? Kommer jag kunna vara i kaoset hela vägen ut , utan att till slut rymma iväg?

Jag kan inte svara på det just nu för jag är mitt i det och har inte kommit fram dit, men jag hoppas att jag kommer kunna ge er svar under resans gång, och det är vad jag tänkte lägge min största vikt framöver här.

Hoppas du  vill fortsätta det sökandet på svaret med mig.

Det slår mig ofta hur livet verkligen kan vända om, hur saker och ting både har sin början och sitt slut. Men att när vi är mitt i det tror vi att det kommer att vara för evigt eller att det är bara så här livet kan vara. VI kanske har fastnat i ett beteende, en rädsla, en tvångstanke, en relation eller en situation som vi absolut inte kan se någon utväg i eller ett slut. Och ju längre tiden går blir det nuvarande tillståndet allt mer din vardag ditt liv och din enda sanning, så pass att du inte varken tror eller kan hitta någon annan väg.

Du har fastnat i dina tankar och tappat kontakten med ditt hjärta vilket medför att du sjunker  bara djupare och djupare ner, precis som att du skulle stå i kvicksand. 

Det du ser omkring dig är bara murar och hinder och du har till slut blivit någon, du har skaffat dig en egen inre identitet som bygger på just det här livet.

Nä jag tittar tillbaka på mitt liv, mig själv och alla dom tankar, känslor och tvångsmässiga beteenden jag har haft och pendlat emellan kan jag i många fall undra ...men hur tänkte jag då? Varför var jag rädd för det? Varför kände jag att jag var tvungen att gör på det sättet? Varför gjorde jag inte bara som jag gör nu?

En del av sakerna kan jag inte förklara, det bara var så, andra saker kan jag förstå för jag vet hur jag tänkte och dom tankarna gav mig vissa känslor som i sin tur gav mig olika beteenden. Jag vet att i mångt och mycket handlade det om att min hjärna hade blivit kidnappad av något väldigt mörkt, dystert, smärtsamt och bara otroligt nedvärderande. Mina tankar ägde hela mig, styrde mig och drev mig hur långt som helst, till vilket pris som helst. Jag hade ingen kontakt med mitt hjärta, och så fort jag snuddade vid hjärtats röst flydde jag för det gjorde så ont. Jag vågade och ville inte möta sanningen för jag visste inte hur jag skulle bemöta den.

Men så kom bara dagen då det på något vis inte fanns någon annan väg, då smärtan i det jag levde i va värrre än den jag upplevde inför hjärtats sanning, och det var först då jag kunde blicka in och börja känna och på så vis styra mina tankar från hjärtat istället. Vilket också gav mig nya bilder, syner, möjligheter och behov. Jag började sakta förändra mig, både på insidan och utsidan.

Det var och är läskigt, ibland smärtsamt och ibland med stort motstånd. Men jag har nu funnit tilliten till mig själv där jag vet att trots tankarna och obehaget vet jag att det är just det här jag nu måste göra  för att komma vidare.

Idag har jag en inre frid och frihet jag aldrig i mitt liv har upplevt, trots att det stormar omkring mig, tankar dyker upp som gör mig förvirrad och rädslor över att inte ha kontroll eller veta vad som är rätt/fel så kvarstår på något sätt hela tiden den där inre friden. Tomrummet är fyllt med frid vilket gör att jag ändå kan stå stadig i mig själv trots det som sker omkring mig. 

Hade du frågat mig för ett år sedan om detta hade jag  svarat att jag drömmer om deet, jag längtar och jag kommer aldrig sluta tro att det en dag är min tur. Men hur det ska gå till har jag ingen aning om för som jag har det nu ser jag inga utvägar ur det här. Men det fanns det och jag tog dom när dom kom.

Det är vad jag kallar att fånga stunden.

Tids nog är det min tur, tids nog är jag där , tids nog är jag framme...framme till den punkt där jag kan blomma och leva ut i glans. 

Min skönhet finns inom mig, min kärlek finns i mitt hjärta och min stillhet och frid har jag precis där just jag är. 

När jag blickar in på mig själv, när jag lyssnar på mina hjärtslag och när jag känner min egna puls...det är då jag är i verkligheten, det är då jag är äkta och det är då jag är i mitt liv. 

Då behöver jag inget annat.

 Min tillit, min tro och min ödmjukhet till mig själv känner jag och låter få blomma ut.

Vad som sker omkring mig spelar då ingen roll.

Vad jag då inte kan påverka gör mig inte rädd.

 Vad jag då inte kan kontrollera förlamar mig inte.

Det enda riktigt sanna och verkliga är att jag faktiskt lever.

 Jag andas, hör, ser, känner och doftar livets alla skönheter och min tacksamhet över att jag faktiskt bara finns till blir så stark att inget annat har betydelse.

Stunden fyller mig med kraft, ro och mod.

Stunden får mig att vilja fortsätta min resa och expedition.

Jag låter livet komma till mig istället för att jag styr in mig där jag tror att jag ska vara.

Du är som jag, du har det jag har och du kan finna det du också.

Vi alla är i grunden lika som bär, det som skiljer oss åt är bara hur vi tänker kring saker och hur vi väljer att tillfredställa vårt innersta.

 Men behoven är dom samma.

Idag vill jag bara säga att alla har vi ett värde och mening, och det värdet finns inom oss. Allt det som sägs, sker och utspelar sig utanför oss är förägänligt och kan försinna snabbare än vad du tror. Att bygga ditt värde, din mening och din självkänsla på din omgivning, förstör och förgör dig. Genom det låter du andra bedöma dig och styra dig, låt dom få finnas omkring dig som en källa för reflektion, en viss mån bekräftelse men också som grädden på moset i ditt liv. Men lyssna först inom dig innan du lämnar frågan utanför dig själv.

Idag var jag med tillsammans med min dotter på Malou efter 10 och delade våran historia och livsresa. Om du inte såg den, går gärna in och kolla. VIll du att fler ska se, dela den med alla du kan tänka dig.

https://www.tv4.se/efter-tio/klipp/mammans-anorexi-drabbade-14-%C3%A5riga-dottern-tindra-3872392

Vad är ångest och hur är det för en människa med ångest? Hur kan omgivningen förhålla sig till en person med ångest?

Jag har sammanställt lite bra enkla tips och fakta kring det som jag tycker kan vara till ett bra stöd.

Ångest är en normal reaktion, men den innefattar många hemligheter. Personer som lider av ångest ser nästan allt negativt

och de anser sig inte vara förstådda av personer som inte har detta problem. Människor som lider av ångest blir ofta sedda som halvt galna. På grund av detta känner de att de inte får medkänsla och de vet inte hur de ska hantera detta. Detta är ett vanligt problem som många gånger inte har någon riktig förklaring. Om man lider av ångest och inte vet varför kommer detta att influera det dagliga livet. Därför behöver en person som lider av detta medkänsla. Någon som kan lyssna utan att döma, utan att kritisera.Det är inte nödvändigt att du förstår personen, men om du aldrig har upplevt ångest kan det vara svårt för dig att placera dig i dennes skor. Men se till att personen förstår att du är där, vid dennes sida. Detta kommer att hjälpa mycket.

De kan inte fly undan det som de blir attackerade av.

Det är svårt att fly undan det som skapar själva ångesten. Hur flyr man undan en situation som hela tiden ökar ens nivå av ångest? Tänk på att en person som lider av ångest inte har valt detta. Ångesten kommer med en serie av faktorer som påverkar livet hos honom eller henne, något som kan vara svårt för utomstående att verkligen sätta sig in i.

För många kan det kännas nästintill omöjligt att fly. Det finns ingenting som lindrar. Lösningen? De måste bemöta det som orsakar själva ångesten. Det är inte möjligt att fly.De måste helt enkelt försöka lösa problemet.

Ångesten berövar oss på vår energi till den grad att vi till slut inte ens orkar utföra de enklaste av våra sysslor. Det är normalt att man ibland känner sig överväldigad, men det är inte normalt att känna stor ångest när man bara har att göra med något enkelt.

Varför lider vissa människor av detta i en så hög grad? Varför är de så omringade av denna känsla att detta tar slut på all deras energi?

Personer som lider av ångest oroar sig för minsta struntsak. Detta får dem att känna stor oro över saker som egentligen är ganska betydelselösa.Detta är inte något som egentligen bör hända, men eftersom de lever med denna känsla hela tiden kan ångesten triggas av minsta lilla.Rädslan gör att de visualiserar varje sak som väldigt negativ. Detta skapar ännu mer ångest och ännu fler av dessa känslor.De har verkligen svårt att undvika denna situation och de behöver därför ha personer som visar medkänsla runt sig.

De rädslor som de går igenom kan verka oerhörda, och även om du inte kan sätta dig in i hur de känner är rädslorna väldigt verkliga för dem, och det gör att de har svårt att frigöra sig.Personer som lider av detta anser att de inte har någon kontroll. Denna känsla är också något som kan vara hela dagen.

”Du är ett offer för ditt eget sinne"

De som lider av ångest vet att om du tror att du inte kan kontrollera en situation så kommer detta resultera i att du faktiskt inte kan det. Allt det du skapar i ditt sinne blir till verklighet.

Måste ångesten alltid vara en nära döden upplevelse?

Nej absolut inte mankan ju uppleva en sk ångestlight och med det menar jag att man kan känna den där molanda, malande och lite nedlåtande känslan inför sig själv då man inte gjort det man kanske tycker sig bode göra eller dagligen tänker att man ska ta tag i. Man kan känna det där lite jobbiga som får en att känna sig osäker, låg, ledsen eller värdelös. Men man lyckas på något sätt hålla känslan på lite distans vilket gör att man inte riktigt upplever att den påverkar en så mycket i livet. Inte mer än att den finns där och det är väl så  det ska vara...men så är det inte. Känslan och ångesten vill fortfarande säga dig något och riskerar att växa så att du en dag inte kan hantera den. Någonstans i ditt liv är inte dina innersta önskningar och behov inte överrens med dom val du tar i ditt liv. 

Vad är det som gör att vi inte vågar lyssna på oss själva och följa våra egna behov?

Att hela tiden undertrycka våra känslor leder till slut att vi tappar bort bort oss inre ledstjärna och vi lever ett liv styrt från våran omgivning istället för oss själva. Vi väljer och gör dagligen saker som inte alls fyller vår insida på ett äkta sätt utan bara stimulerar det impulsiva behovet av att få en stimuli, bekräftelse eller känsla av mening.

Vi blir förvirrade över varför vi känner oss olyckliga, meningslösa och tomma trots att vi har allt som man ska ha enligt normen.

Fundera en stund över hur mycket av ditt liv som kommer inifrån dig och hur mycket som kommer från din omgivning.

Men varför får jag ångest över sånt som för andra är så naturligt och enkelt? Det är så många gånger jag har frågat mig det. HUr kommer det sig att jag tror jag ska avlida om jag äter upp maten som ligger på tallriken medan dom runt omkring mig äter utan problem. Vad är det jag ser som dom inte ser, vad är det mina ögon tar in och skapar i mitt huvud. Rent logiskt kan jag ibland ha förstått att det jag känner inte är relevant i förhållande till det som sker men känslomässigt har det inte spelat någon roll. Inom mig i mitt huvud är det mer sant än något annat, och ångesten uppstår då jag ställs inför en situation eller händelse som inte går i linje med min inre värld och saning. Dvs jag utsetts för något jag inte har kontroll över, känner igen, känner mig trygg i eller osäker. Det gör att jag känner ett hot mot mig, ett hot är lika med fara, fara är lika med risk för liv, vilket i sin tur innebär att jag måste agera med flykt och skydd. Om jag då inte kan fly eller skydda mig, ja då uppstår ångesten, paniken, katastrofen och känslan av att jag håller på att dö.

Då kan man väl tycka att det verkar konstigt att man känner så av att tex äta mat då det finns människor som är utsatta för krig och verkligen står med livet på spel. Men tyvärr kan kroppen och hjärnan skilja på verklighet och bara tankar. Den agerar på signalen hot.

Därför är den enda vägen att frigöra sig ångest att stanna kvar för att visa kroppen och huvudet att det inte är livshotande att tex äta, jag dör inte utan det är bara mina tankar. Och för varje gång jag visar det blir den inre verkligenheten mer och mer övertygad och till slut har det registrerats om och jag känner inte längre hot. Det är då även ångesten försvinner.

Men att försöka kontrollera den eller hitta på olika saker för att slippa den gör allt bara värre. Det enda som uppstår är en känsla av misslyckande då den dyker upp ändå. Så om du vet att den brukar komma en viss tid eller vid vissa situationer, förbered dig istället. Ställ in dig och säga till dig sj'lv att troligtvis kommer ångesten att komma och jag kommer då må dåligt men du  får komma men jag kommer inte att försöka göra något åt dig mer än att vänta på att du ska gå. 

När jag började med den formen av strategi blev det mycket lättare att ta mig igenom och härda ut den.

Jag rekomenderar dig verkligen att prova!!!

Lycka till!!!

Ångest är inget vi kan styra eller kontroleera, den kommer inte när du är beredd utan den kommer när den vill. Vilket innebär att den oftast kommer när du minst av allt önskar den, den dyker upp som gubben i lådan och överraskar dig så intensivt att du inte har en chans. 

Helt plötsligt börjar du känna att hjärtat slår hårdare, pulsen höjs, du andas tycngre och svetten rinner på ett sätt som är helt omäsnkligt. Det känns som att porerna har öppnat varenda ventil och ut sprutar svett och värme som ger dig en känsla av att du håller på att drnkna och samtidgt brinna upp i dig själv.

Mitt i allt detta börjar det krypai och på din krop, det känns som små stickande kryp som rispar dig på insidan och samtidigt som du bara vill rispa dig själv på utsidan för att få bort obehaget. Ditt huvud brjar snurra, dina tankar är som symbaler som slår med höga toner samtidigt som det ekar ljud som inte går att separera. Du ser inte längre vad du har framför dig för allt är som en dimma, och din kropp förlorar kontroll, känsel och koordination. Snart ramlar du ihop, snart dör du, nu är den sista minuten inne, lägger du dig på golvet nu då kommer du aldrig mer kunna resa dig.

Det är i just denna sund vi är beredda att göra eller ta till vad som helst, bara vi slipper känna denna enorma dödsångest och smärta, det är nu inget annat kan vara farligare eller värre. Det är nu vi vill dämpa och ta bort men det är nu vi ska stanna kvar och rida ut stormen.

Det är nu vi ska lägga oss ner och låta oss dö för en stund, för att sedan kunna vakna och resa oss.

För saningen är den att vi kommer inte att dö, det enda som kommer att få oss att dö  är det vill vill ta till för att slippa känna och vara i ångesten. 

Ångesten kommer nämligen att komma tillbaka igen och igen om vi inte låter den få leva ut för att sen  försvinna.

Men det är också just nu du behöver någon som kan stötta dig, vägleda och bara vara vid din sida när det är som värst, det är nu du i din ensamhet samtidigt inte ska behöva vara ensam. Men oftast är det så, för de flesta gånger vi får våra attacker är då vi inte har någon vid oss, det är inte när vi sitter hos psykologen den där tisdagen kl 14.00.

Av den anledningen har jag startat ångestakuten, den är till för dig som känner just nu. För dig som sitter ensam med dina känslor och inte vet vart du ska vända dig. Det kan räcka med ett mail eller ett samtal, oftast behöver vi inte så myckt mer. Men det viktiga är att ta kontakt mitt i stunden.

Tveka inte!!!

Det är tomheten inom dig som ligger bakom allt, det är tomheten inom dig som får dig att känns den där enorma förlamande känslan av att inte finnas. Det är tomheten inom dig som får dig att känna dig meningslös och obetydelsefull. När din känsla av att vara något eller någon kommer över dig eller när känslan av att du inte vet vem du är eller varför du är den är så är det tomheten. Det är tomheten som får dig att inte vilja känna din kropp, känna ditt hjärta slå eller din puls pumpa i kroppen, tomhten gör dig död. När du bara är med dig själv i dig själv, i tystnad utan någon omkring dig...det är då det är som värst. Det är då du vill rymma, försvinna och fly för det är då du ser hur innehållslös du är. Det är då du ser och hör att det inte finns något inom dig som talar till dig, som berättar för dig ditt värde, din mening och att du faktiskts finns. För du är bara tom på allt, för det som i hela ditt liv har fyllt dig är saker och människor som kommer utanför dig. Dom har slängt ner en liten slant i brunnen, lite då och då. Pengen har bekräftat dig, gett en liten känsla av utfyllnad och du har fått en känsla om att finnas. Men lika fort försvinner det och du sitter där igen. Till slut klarar du dig inte utan din omgvnings bekräftelse, dina prestationer eller upplevelser. Det är dom som får dig att finnas och leva. MEn utan dom försvinner du, du gör dig omvärldsberoende och helt plötsligt är du beroende av andra istället för att vara en del av din omgivning. Du blir nedstämd, ledsen och kanske arg när du inte får det och ditt liv saknar helt plötsligt innehåll. 

Det är tomheten du behöver möta, titta på, vara i och känna för att till slut själv fylla den med din egna kärlek, omsorg, ord och bekräftelse. Varken maten, träningen eller familj kan göra det, bara du.

Det är smärtsam, läskig och fruktansvärt ensam men för varje gång, stund och dag du vågar kommer du att närma dig och hållet kommer sakta och varsamt fyllas med dina egna värden.

Du kommer inte att dö även om det känns så i stunden.