Undrar du varför du inte vill äta, varför du känner dig hotad av mat eller varför just maten får dig att känna men också slippa känna? Det har jag frågat mig många gånger, jag har liksom inte förstått varför det är så hemsk. Jag har bara känns att det är något riktigt obehagligt. Men inget handlar igentligen om maten, det är inte maten som du är rädd för, det är inte maten som gör dig illa och det är inte maten som är din fiende eller vän. Allting handlar om dig, din inre känsla av tomhet, din inre känsla av omättlig tomhet som aldrig går att fylla tillräckligt mycket för att du ska kunna sätta dig och känna frid. Maten är bara din inre spegel, maten vill bara tala om för dig att du sakanr kärlek till dig själv, maten vill bara säga att du behöver känna din sanning. Den påminner dig om det du inte har lyckats finna, uppfylla eller tro på, både med skräck och med lugn. Därför blir den din bästa vän men också din största fiende. Den fyller dig samtidigt som den tömmer dig.

Men om du släpper maten för ett ögonblick och stannar upp, om du sätter dig och känner efter, vad känner du? Smärta, ensamhet, sorg, rädsla, tomhet, panik eller hat....

Visst känns det olidligt, visst känns det som att du ska dö när du är i det, visst känns det som att du inte klarar det... jag vet, jag vet precis men jag vet också att det är "bara" känslor som uppstår just då som finns där för att säga dig något som finns där för att få dig gråta, skrika eller slåss. Men du har under ditt liv kontrollerat dom , tryckt undan dom så att dom nu ligger som ett stort lager inom dig och börjar ta så stor plats att inget annat kan få plats. Du behöver göra plats för annat och det går bara genom att rensa ut , för varje sak du kastar ut kan en ny sak komma in. Men så klart är det jobbigt och det tar lite tid, framförallt i början eftersom det är så mycket. Men med tiden kommer du att märka.

Men det är bara du som kan göra det, ingen annan, bara du.

Du behöver inte förtå allt du gör,du behöver bara acceptera att just nu är det så här jag behöver göra.

Om du som läser det här känner igen dig eller känner någon som känner så här eller har det så här, tveka inte att kontakta mig. GÖr det nu på en gång, vad har du att förlora och vad har du att vinna. Tillsammans och med stöd kan du bli fri, men du behöver dela dina känslor och tankar med någon. Jag finns här och vill finnas här som ett stöd. Skicka ett mail, skriv, visa dig, du behöver inte vara ensam.

Med tiden som min sjukdom lämnar mig märkar jag också hur jag som person förändras, både i mina tankar och känslor. Jag märker att jag inte längre vill vissa saker eller längtar efter andra som jag tidigare gjort. Det här medför att jag varje dag upplever livet utifrån nya perspektiv men också ställs inför nya utmaningar.

Min längtan eller flykt ut i världen har nu vänt till en längtan av ro och lugn, jag vill inte längre fara runt, jag vill nu vara i livet. OCh detta beror säkerligen på att jag inte längre flyr min tomhet. Jag har mött min tomhet, jag har kännt den och jag har slagits mot den för att nu känna mig fylld i mig själv.

För den eller dom som står dig nära blir det här så klart förvirrande och ibland kanske jobbigt eftersom dom nu har en ny person som gör att dom behöver förändra sig. Det här är ofta något man sällan tänker på när man vill att en person ska bli frisk.

Tidigare har mitt liv styrts av min sjukdom, det är min sjukdom som har talat inom mig utan att jag själv har förstått det. FÖrst nu förstår jag verkligen hur stark och drivande den har varit och fortfarande vill vara. För den dyker fortfarande upp som gubben i lådan och vill styra in mig på en trygg gammal bana. Det är då jag behöver min målmedvetenhet och klarhet. Det är då jag behöver göra utan att känna eller tänka, det är då jag behöver göra utan att just då förstå, och det är då ångesten och rädslan kan uppstå för den gör mig otrygg och vilsen.

Varje kväll i 4 veckor kl 17.00 sa rösten i mitt huvud att jag inte ville äta middag, borde inte, behövde inte och kände bara ilska över att jag skulle det. Men jag hade bestämt att jag behövde det för så är det bara. Så när det här uppkom varje dag så bara gjorde jag det utan att det kändes varken bra eller kul. Istället kunde jag gråta, bli arg, vilja skrika mm utan att jag förstod varför. Men jag lät mig uttrycka alla dessa känslor istället för att trycka undan dom oc låta dom växa inom mig vilket sen gav sig i uttryck av hetsätning och kräkning.

Vill du bli fri? Börja med att acceptera ditt tomrum du bär på och möt det.

Åter i liv

Åter igen börjar min själ få liv igen , min puls börjar slå och jag känna livet flöda i min kropp.

Vinden smeker varsamt min nakna hud medan solen riktar sin värme och sakta tinar upp frosten i mina lemmar.

Jag är inte längre en skulptur som förlorat sin vackra glans och tydliga struktur.

Jag har nu åter igen börjat blomma till den glans av liv då bara framtid, kärlek och lustar har sin väg.

Nu ser jag...

Nu känner jag...

Nu är jag åter igen vid liv...

Jag vågar le och jag vågar tro, att jag kommer finna någonstans att bo.

Jag har min dröm, låt den nu inte bli dömd.

Låt mitt liv nu få slå ut i blom så att jag inte längre behöver leva i en dom.

Jag har straffats länge nog med smärta , förlust och utan mod.

Vad mer behöver jag göra innan mitt liv kommer att förgöras.

Låt denna stund vara vägens enda så att jag får slut på mitt livs största elände

Ja...jag lever fortfarande. Mer än någonsin faktiskt, jag har varit frånvarande för en lång tid nu. Varför? för jag behövde det, jag behövde ta tag i mig själv en gång för alla, jag behövde möta mitt mörka tomrum som jag under hela livet gjort allt för att slippa känna och vara i. Jag var till slut tvungen att möta den på platsen jag var mest rädd för. Mitt eget hem. Jag insåg till slut att jag aldrig kommer att bli fullständigt fri om jag fortsätter att fly ut i världen för att göra mig fri, jag insåg att där ute var det inga problem men så fort jag öppnade dörren hemma la den sig som en tjock dimma över mig och jag hade inte en chans att stå emot. Gång på gång byggde jag upp för att sen åter igen riva ner utan att egentligen förstå varför. Men så kom dagen då min dotter ställde mig mot väggen och kontaktade frisk och fri, jag förstod då att det är nu eller aldrig. Och där började den verkliga resan. Jag har mött min ångest, rädsla, tomhet och förtvivlan kväll efter kväll i dagar och veckor. Jag har svettats, gråtit, varit arg, vandrat runt huset, legat på golvet utslagen och stundtals trott att jag ska dö. Men jag dog inte och med tiden avtog smärtan och hålet och med tiden kunde jag sakta börja se livet på riktigt.

Jag har ännu inte släppt mitt fokus, min strävan och fortfarande dyker tankar och känslor upp men skillnaden är att jag äger dom, dom äger inte mig. Jag har tagit hjälp och kommer att fortsätta med den hjälpen länge till, för den ger mig kraft, mod och trygghet då jag själv inte litar eller hittar vägar ut. Det var den största insikten jag någonsin gjort, ensam kommer jag aldrig ur detta, men tillsammans och med hjälp är det möjligt. 

Så huset är nu sålt och om 3 månader flyttar vi till ny plats, ny framtid och nya möten. Det känns så spännande.

Fy fan va allt är värdelöst nu, jag orkar inte mer, jag vill inte mer. Jag känner mig inlåst, fängslad och totalt hopplös.

Jag vill inget längre, har inget driv , ingen lust till något.

Jag vill inte gå upp,  gå ut, tänka, känna eller existera

Jag har tappat bort mig själv toalt.

Inget har någon mening

Jag bara vill inget mer......

Det finns inget inom mig, det är tomt, det är ett eko, det är bara som ett stort vakum. Vart jag än tittar, och vilket håll jag än vänder mig mot tar det emot, står en stor massiv vägg. 

Jag har sån panik och ångest att det känns som att jag inte har andadts på flera dagar, jag får inte luft, syre eller frihet. Jag håller på  att kvävas långsamt och det är rena tortyren.

Jag vill inte vara i nuet, jag vill inte känna någon jävla carpe diem och känner mig fanemej inte tacksam över ett skit. Jag är så jävla trött på att gå runt och vara så jävla tacksam i ett liv som har ett innehåll likt en likkista.

Just nu känner jag bara....VARFÖR JUST JAG ?

ORÄTTVIST, ORÄTTVIST....SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

För varje dag som går får jag mer och mer klarhet i vad det är jag saknar, känner och vill. Jag finner på något sätt ord till det som sker inom mig.

Jag kan bara konstatera att det livet jag idag lever och har inte längre fungerar för mig, det gör mig inte glad, det ger mig inte någon framtidstro och det fyller inte längre någon funktion.

Jag vaknar inte glad på morogonen, och det beror inte på att jag är deprimerad eller har någon form av diagnos...nä det beror helt enkelt på att jag inte känner något liv i det jag har.

Det här är något som jag länge, länge har kännt men trott att det är jag som är otacksam eller inte uppskattar det jag har fått.

Men det handlar inte om det, det handlar inte om prylar, status eller att ha. Det handlar om vad som är viktigt för mig, vad som gör mig glad, levande och nyfiken.

Det jag idag har byggde jag upp en gång i tiden då det betydde något och gav mig glädje. Men jag har förändrats, gått vidare, utvecklats och det gör allt detta till något som var.

Jag vill gå vidare i livet, jag vill inte sta kvar, stå fast och leva i gamla mönster. Men det går inte att få nytt och allt jag har omkring mig är detsamma, då blir mina val, mina upplevelser och känslor gång på gång detsamma. 

Det handlar inte om att jag flyr från något, för jag har inte längre något att fly ifrån. Jag är helt enkelt färdig med den här platsen, den här rollen, den här statusen och ....ja det mesta.

Ja men äntligen...första dagen sen jag vände blad och inte ramlade omkull en enda gång. Tänk att det till slut blir en sådan dag och att den oftast kommer då man precis är  på väg att ge upp. 

I går kändes allt hopplöst och jag ville bara ge upp och skita i allt, inget funka och jag såg iget slut någonstans.

Vaknar i morde och känner mig inte på topp som vanligt, tung , trött och bara uppgiven men samtidgt fanns det något annorlunda inom mig.

Men men jag gick i alla fall upp och duscha, väckte Viggo, gjorde frukost till oss och satte mig och åt utan att ha varit ute på min vanliga promenad som jag mår bäst av då den är en start på dagen för mig. Det är då jag samlar  ihop mig, rensar och gör mig redo för dagen.

Men de sanste dagarna har jag mått så dåligt att jag inte haft någon kraft alls, så likaså denna morgon med en viss irritation inom mig att jag inte känner mig pigg,

Men ganska snart efter frukosten kände jag både kraft, inspiration och lust. Så jag tog på mig mina springkläder , tog mig ut i skogen och sprang... och vad ska jag säga...ja det är som en dröm.

Det finns inget som är så harmoniskt och rensande för både kropp och knopp som att springa. Den friheten och totala närvaron löpningen ger går inte att finna på något annant sätt. Så jag fick rensa mitt sinne och fylla min kropp med energi, avslutade sedan med yoga.

Efter det följde jag min linje jag bestämt.

Promenad hem, skriva, äta lunch , promenad, skriva, be svärmor göra pankakor till barnen så jag bara kunde fokusera på att göra middag till mig.

Se till att äta kl 18.00 för att sen ha lite tid med barnen, ta en kvällspromenad, skriva, läsa och sen sova kl 22.00

Och ja...jag lyckades denna dag och känner mig faktiskt glad för det och det räcker.

Nu ska jag lägga mig för att göra mig redo för en ny dag med nya utmaningar.

Ja som sagt något nytt är på väg och något nytt håller på att skapas men just nu känns det varken skönt, kul eller uppfriskande. Nä..just nu är det bara en enda kamp, kämpande och jag känner mig bara så trött och utslagen.

Varje minut, varje timme och varje dag är en ny utmaning och det kostar på.

Jag känner mig som ett barn som håller på att lära sig att gå.

Man har precis insett att världen är större än den lilla yta man har befunnit sig på då man bara kunde sitta. Samtidigt har man också insett att man faktiskt har två ben som kan ta en framåt och då ge både upplevelser och mer frihet i livet. Men saken är den bara att man är nybörjare och efter ett par steg så ramlar man omkull för att man inte har hittat balansen än. Eller så trampar man snett, har för bråttom eller inser inte sina fysiska begränsingar. Så frustration, nyfikenhet och vilja slåss med tålamodet att det behövs tid innan det går att gå helt och hållet och samtidigt ha koll på allt som sker omkring , underlaget och farten.

Ibland snubblar man och reser sig fort, andra gånger slår man sig orfentligt och ibland sätter man sig ner och bara skriker och gråter av frustration och ilska.

Men ger ett barn upp? Slutar ett barn att gå? Reser sig barnet igen? Lär barnet sig att gå till slut?

JAAAA... det är ju det som är så fantastiskt att det som kan se ut som en omöjlighet, det som kan kännas som en evighet och det som kan göra så jäkla ont och få alla andra att tappa andan emellan åt...ja just det blir en dag bara något så naturligt, lätt och självklart.

Men det finns inget barn som började sin väg mot starka, stadiga och trygga ben med att springa på smala stiga med snår, stenar och stubbar utan allt börjar på det absolut enklaste underlaget med så lite saker ivägen för att skydda så mycket som möjligt mot alla fall.

Och så är det just nu för mig, inte ens det enklaste underlaget klarar jag mig ifrån att snubbla på och just nu är jag i det läget då jag har ramlat lite väl mycket och fått en hel del bulor och blåmärken. Så nu sitter jag på golvet och skriker av ilska och frustration. För jag vill inte sitta där , jag vill gå, jag är nyfiken. Jag vill klara mig själv och se vad som finns där borta.

Men jag är så trött bara, att jag skulle kunna sova hela tiden.

Så även denna dag blir en dag fri från hård ansträngning, det är tillräckligt med den som mitt nya blad utsätter mig för.

Resan har nu börjat och det enda jag vet är att inget kommer att vara som det brukar vara.

Vilket innebär att jag inte heller kommer att känna, göra och uppleva som jag brukar.

Efter många veckor av hård överlevnad hemma kan jag helt klart erkänna att jag inte känner mig på topp. Bara de senaste dygnet har jag sovit 80% av tiden molande värk, huvudvärk, vätskefyllnad,svullen mage och mjölksyra i hela kroppen. Under mina ögon hänger påsar stora som soppsäckar och på mina kinder står det ut två stora golfbollar som mer liknar en hamster som har samlat på sig föda för resten av året. Och inte nog med det, under hakan liknar jag en tupp med två stora hängande och svullna körtlar.

Så att se mig i spegeln just nu är ingen vacker syn, snarare en påminelse om mitt destruktiva beteende som jag dagligen använder mig utav för att fylla detta tomrum som ekar inom mig.

Ett tomrum som jag ständigt arbetar hårt med att fyller på men som av någon anledning hela tiden förblir tomt.

Varför...ja det är vad jag ska ta reda på under den här resan.

Det är dax nu att få veta svaret på den sista gåtan, den som ska ta mig in i mål, den som ska fylla mitt tomrum och bestå oavsett vart jag befinner mig i världen.

Svaret på gåtan som ska bli mitt egna istället för ett samlat dokument som  omgivningen satt ihop och gjort till någon formell och praktisk vägvisare som ska ge mig ett "friskt" liv.

Det är jag så enormt trött på, att jag vill spy av bara den anledningen... nä det kan jag säga att om jag åker här i från och känner samma tomrum som jag gör nu...ja då vet jag inte vart mitt liv kommer att sluta. Inte speciellt lyckligt i alla fall.

Så med det kan man alltså sammanfatta denna början med att jag har en förväntan och förhoppning om att denna resa ska ge mig svar och redskap som ska fylla mitt tomrum och på så vis ta bort min allt mer utmattande och smärtsamma tillflykt jag dagligen avslutar mina dygn med.

Skrivet under min resa i indonesien

Jag hittade den här texten som jag för ett tag sen skrev som ett förslag till ev en bok, men längre än så kom jag inte. Men då tänkte jag att jag kanske kunde lägge in den här så kan ju ni i alla fall läsa det.

Våga Vara den du är men vem fan är jag då???

Jag är en ätstörd mamma, fru och hälsopedagog som jobbar och lever som en livsstilsinspiratör, och jag ville bara vara hälsosam men höll på att dö.

Vem är jag, vem vill jag vara och vad är meningen med mitt liv?

 Vad har jag fått för gåvor som kan vara värdefulla för både mig och omvärlden?

Min livsexpedition har kantats av djupa dalar, höga berg, fantastiska möten och upplevelser men också av hemska och smärtsamma insikter, känslor, fysiska och psykiska tillstånd.

 Jag har utstått prövningar, känt mig rädd, arg, ledsen, uppgiven, väldigt ensam och många gånger med en känsla av att vilja ge upp livet. Som tur var har jag också under stunder upplevt värme, omsorg, lycka och styrka som gjort att jag inte har släppt taget.

 Det som är och har varit min drivkraft och motor hela tiden, är min nyfikenhet på livet och vad det har att ge mig.

Det här är en bok för själar som längtar och kroppar som värker...

En bok med tro, hopp, tillit och gemenskap.

En bok där du kan vägledas och känna tröst.

JAG VILL ATT DU SKA TRIVAS MED DIG SJÄLV!

 Men dö någon gång då…….

Jag vet inte hur många gånger den melodin har spelats i mitt huvud under de senaste 6 åren. Hängandes över toaletten med fingrarna i halsen, stapplandes med knäsvaga ben i spåret mil efter mil eller i soffan totalt sönderslagen av min egna tortyr , självplågeri och bestraffning i form av tvångsmässiga och destruktiva handlingar.

 Att inte få vara värd att få njuta av livet som det är och som den jag är gör ont. Jag gömmer mitt värdelösa jag när jag är duktig, jag bevisar att det inte var helt meningslöst att jag kom till världen och finns här. Ju mer jag gör, ju svårare det är desto större värde har jag. Det ingen annan klarar, klarar jag, det ingen annan orkar, orkar jag, det ingen annan hinner med hinner jag. 

Det finns dock en sak jag inte klarar av och det är att bara vara jag, jag törs inte, vara bara jag. 

När jag presterar då lever jag, jag är i livet, jag syns, jag får vara med och de andra vill se mig. 

Och jag kan, säg inget annat!

Men nu är Jag bara en skelettkarta på 36 kg som mest liknar ett spöke.

Jag kan inte tänka, läsa eller förstå och min kropp skriker av panik genom att frysa, skaka och inte längre känna någon kraft.

Det enda jag ville, var ju bara att vara hälsosam och göra allt perfekt. 

Nu är jag instängd på sluten vård, min man har åkt och lämnat mig här och barnen är hemma utan sin mamma.

De låser mitt rum, kollar mig när jag lägger upp mat på tallriken och tittar så jag äter upp varenda partikel. De bestämmer precis allt, jag får inte gå ut, jag får inte andas frisk luft,

jag får inte ens öppna ett fönster. Det är sommar och solen skiner där ute, livet pågår och jag sitter här inne. Allt känns som en dröm, en mardröm, hur hamnade jag här?

Jag ville ju bara vara nyttig och hälsosam. Hur kunde det bli så här? När gick det så fel och när blev det nyttiga onyttigt?

Jag trodde det var mina barn som var orsaken till att jag mådde som jag gjorde. Om de bara kunde sköta sig själva och inte var så kravfyllda skulle allt funka mycket bättre. Varför kan ingen förstå att jag bara behöver få göra något för mig själv, något som får mig att må bra, känna mig fri, levande och glad. Varje dag!

Jag tyckte jag försökte med allt för att de skulle vara nöjda. Jag köpte saker, hittade på olika aktiviteter så att de skulle vara nöjda, så kunde jag sen få göra mitt. Men missnöjet bara ekar och jag känner mig otillräcklig. Det gjorde mig arg och frustrerad, varför tycker de inte om mig?

Det skulle vara bättre för dem om jag inte fanns, för vad är en skrikande mamma att ha som bara vill vara ifred utan att visa någon som helst kärlek?

Men tänk vad fel jag hade.

Jag har som liten alltid upplevt att andra har bestämt över och om mig, vad jag skulle tycka om, göra eller känna. Jag upplevde sällan att någon verkligen frågade mig och lyssnade och respekterade MIG. Svar och förklaringar är sällan något man ska förvänta sig som barn för det kan tolkas som att man ifrågasätter och är uppkäftig.

Det innebar att jag många gånger kände mig maktlös, arg och fången. Känslor av ilska, frustration och ledsamhet byggdes upp till en tickande bomb. Ibland kunde jag inte hålla tillbaka och då kom tårarna och utbrotten, men mottagandet var kanske inte som jag hade önskat. Så jag lärde mig till slut att kontrollera mina känslor. Jag kände att det inte fanns någon som ville lyssna på vad jag kände, tänkte eller hade att säga. Jag lärde mig att tycka, tänka, välja och göra som omgivningen ville och blev nöjda med. Jag lärde mig hur jag skulle vara för att bli uppskattad och omtyckt.

Och där fann jag också världens bästa sätt att överleva mitt liv, med en bästa kompis som alltid stod där när ingen annan gjorde det och när popcornen poppade i mitt huvud så intensivt att jag inte ens kunde höra mina egna tankar?

Jag hittade en given identitet som jag kände mig stark och säker i, som skyddade mig mot omvärldens faror.

Prestationer blev min givna lott, något jag var och är fantastiskt duktig på. Dom gav mig kickar, självförtroende, framtidsmål, uppskattning och motivation. 

Det fantastiska med just prestationer är att de aldrig tar slut och det går alltid att göra bättre, vilket jag var/är väldigt bra på. Jag har nämligen en väldigt hård, målmedveten och disciplinerad piska inom mig som till vilket pris som helst tar mig dit jag vill oavsett hinder eller motgångar. 

Varje vinst gav nya utmaningar och en form av eufori. Jag kände mig alltid så levande när jag var mitt i en prestation.

Men till slut låg jag där på toalettgolvet och tänkte, antingen tar jag livet av mig nu eller så gör jag något åt mitt liv och tar reda på vem jag är, varför och vad jag vill.

Jag började söka efter svaren och jag sökte i världens alla hörn utan att egentligen veta vad det var jag sökte efter.

Sökandet var både intensivt och frustrerande stundtals men samtidigt så spännande och bejakande.

Jag har tillsammans med familjen reste till Thailand flertalet gånger med en längtan att varje gång finna något som tillhörde mig. Ju mer spartanskt och sparsamt på bekvämligheter som vi bodde desto mer givande men också självklart smärtsamt var det. Och denna jakt efter ”yogisar” som skulle lära mig att meditera, yoga, detoxa och äta ayurvediska mediciner.

 Jag lärde mig många gamla sanningar och jag fann många skatter men aldrig min egen sanning eller min egen skatt.

Men så en dag dök den där nyckeln upp som skulle leda mig till min egen sanning.

Jag har tagit mig igenom och vunnit min kamp mot det mörka, och är nu redo att dela den expeditionen med er.

Förresten, kan man vara en mamma, hälsoinspiratör, och matkreatör när man är ätstörd?