Tänk att jag klarade två veckor, tog mig igenom ett helvete som jag sa till mig själv att jag aldrig mer kommer att göra. Började känna mig på banan och så kom den där julaftonen...

Varfö???????

Varför, varför ,varför..................

En gång är ingen gång brukar man säga , men i ett sånt här fall är en gång en start, och precis så blev det för mig. Och jag vet inte varför, jag vet inte när jag tappade fästet. Ja vet bara att jag hade full fokus under större delen av dagen tills kvällen kom, ds den absolut känsligste och mest riskfyllda tid, då jag börkar blir trött, tankar slirar och känslighten stiger. Det är då tänder ska borstas och jag måste säga till mig sjäv att nu räcker det, det är inte då jag kan vara som alla andra och sitta och smutta på lite gott och dricka och småäta lite nötter eller kex. Nej det funkar inte för mig så är det bara, för vid den tiden är jag för tött för att känna mina signaler av mättnad, belåtenhet osv så jag hamnar i en trans av något slag och så bara äter jag utan att veta vad, hur och hur mycket tills det blir så mycket att magen krampar. Då vaknar jag till liv och kan knappt sitta eller gå, och vad händer då? Ja ...illamående och raka vägen till toan...och där startar ångesten, skulden och skamen som lägger sig som ett mörkt, hårt och kallt täcker över hela mig och gör min värld mörk. Och när det täcket har lagt sig över då är det ingen lätt match att ta sig ur. Fr under är det smärtsamt, sorgset, hatiskt och oh ett enormt malande och ekande om misslyckad, dålig, värdelös, förlorare osv jag klarar ingenting i stort sätt. Och det ekar konstant vilket gör mig stressad, irriterad, frånvarande och väldigt flyktig. Jag vill bara bort, klarar inte av att vara bland människor, orkar inte lyssna, orkar inte prata. Höga ljud och stoj blr som en atombomb i mitt huvud. Jag gör ofta det jag inte borde göra för att jag har så  mycket ångest, dvs jag gör och gör istället för att sätta mig och känna in allt och låta alla känslor komma som kommer utan att värdera.

Och det går så fort att dra ner sig i skiten igen, så fort att tro att det inte finns andra vägar att gå en den destruktiva, det ä som att man har glömt alla dagar som gick rätt, dom finns inte längre . Jag har alltid gjort så här...

Det gör mig så ledsen, för jag orkar inte leva så längre, jag orkar inte må så dåligt, jag orkar inte tortera mig, jag vill vara fri...

Så frågan är...ska jag stoppa nu och välja att tänka på dom 15 dagar jag gick åt rätt håll och tänka att jag hoppar på det tåget igen. OCh att jag bara hade en felåkning, dvs tåget spårade ut men har nu bogserats tillbaka för att kunna fortsätta. Eller ska jag fokusera på dom två dagarna då jag började tuffa på fel spår och tro att det är väl den vägen jag ska ta annars hade det aldrig hänt.

Det är lättast att ta den vägen, men jag vet också vart den leder, den andra vägen är jobbigast eftersom jag behöver backa först och det tar en energi under ett par dagar. Men jag har inte färdats hela vägen på det spåret och vet inte heller vad det har att ge. Den vägen lockar mest men den kräver också mest.

Ja det är en ny dag idag med nya möjligheter, så ....ja jag står inför ett stort beslut idag med avgörande framtid för mig.

Bara denna morgonhar startat annorlunda då jag nu vaknade tidigt som jag brukar men känner inte att jag vill gå ut på en promenad just nu , vilket får mig att undra varför eftersom jag brukar tycka om det. Men just nu känner jag mig lite öm i kroppen, frusen, skör inombords och bara otrygg.

Det känns konstigt men igentligen vad spelar det för roll, vad är det som är så farligt igentligen att inte göra det man alltid brukar göra? Varför är det alltid så?

Dan före doppardan och jag känner mig nu som att jag ska falla ihpp när som helst, mår illa, ont i magen, trött, frusen och svimfärdig...

Men det värsta är mina tankar och känslor kring det, jag vill inte acceptera och lyssna. Jag märker hur jag  gör tvärtom vad jag behöver. Jag behöver gå och lägga mig och äta något men istället hittar jag på tusen andra saker att göra allt för att slippa känna och vara i den misslyckade och värdelösa känsla jag upplever.

Jag vill vara pigg, jag vill göra massor av saker, jag har inte tid att lägga mig, gör jag det kommer jagaldrig att resa mig igen och hur kul är det dagen före jul. NU har jag inte kontroll och det vill jag ha...

Det är nu jag står inför ett nytt val, en ny handling som jag vet att jag behöver men inte vill av någon anledning.

Vet inte ens vad jag vill äta, mår ju bara illa...

Hur ska det här gå, hur ska jag hinna med, hur ska jag kunna njuta, nu är det bara ångest i hela huvudet.

Varför denna vidirga process, varför denna jobbiga väg????

Nu har jag fått lite förståelse för vad det är som händer i min kropp och varför.

När man gör en kostförändring, dvs går från en mindre bra vana hur den nu är börjar roppen med att göra sig av med alla avfall som bildats för att kunna få in det nya och uppbyggande. Denna process tar enormt mycket energi vilket ger oss en känsla av total svaghet i kroppen. Men vi är igentligen inte svaga för kroppen jobbar just nu upp de inre organen som gör de yttre extrimiteterna mindre viktiga.  Beroende på hur länge man gått min sin vana och hur illa det varit ökan dessa symtom va olika starka och många. Men man ska veta att det är en proces som pågår mellan 2-8 veckor, och det viktigaste är att inte under denna tid ge upp, ta mediciner eller annat. FÖr kroppen jobbar på att reparera. Dessutom kommer det i olika cykler, då man en dag kan må ganska bra och nästa vara helt sänkt.

Varför berättar jag detta, jo för det kanske finns någon där ute som just upplevt denna känsla då du ändrat dina kostvanor till något bättre och då börjar må mycket sämre vilket ger tveksamheter och du slutar. Men man kan säga att ju smre du mår dessto bättre. Dessto större behov hade du.

Så man kan säga att jag hade en väldigt stort behov och har verkligen misshandlat min kropp, för jag har alla symtom, och dom är enorma. Det går inte att ...ja bara funka

jag har allt som dom beskrev så som följande: feber,illamående, utslag,klåda, magbesvär,extremt trött,utmattad,hudförändring,muskelsmärtor,ledsmärtor,mindre lust för motion och svettningar.

Alltså jag stämde in på allt vilket fick mig att förstå och då också lite lättare att härda ut. Det finns alltså ett slut på det hela.

Igår var en hemsk dag, jag orkade inget, likblek och bara så utmattad. Just nu känner jag mig lite bättre får hoppas det håller sig denna dag.

En dag till och inte känns det bättre...eller jo det kändes lite lättare men det krävdes inte mycket för att den energin skulle ta slut och ge en konstig, obehaglig och frustrerande trötthet .

Men det är annat som börjar kännas jobbigt och som jag inte tidigare tagit mig igenom, det är kroppens förändring. Dvs känslan i kroppen och känslan när jag a på min kropp, den känns inte längre fast, det känns pluffsig ....ja den är inte lika uttårkad kan man säga.

Så några kg vätska har jag väl lagt på mig, trosor sitter annorlunda, byxor ...ja jag vet inte...hur ska jag veta? hur ska jag vet vad som är normalt, sunt, precis som det ska...hur???

Jag har ju bara mina egna jämförelser som jag har skapat under flera år, mina känslor ...

Men har jag gått upp i fett eller är det bara den vätskan som kroppen behöver för att kunna ha en hormonell balans, vara återfuktad, dvs den vätska som behövs för att ha rätt mängd salter och mineraler...men trots att jag vet det teoretiskt så tvekar min lilla svaga och rädda sida, den som alltid är så hård, tveksam, rädd för att misslyckas, vara dålig, göra fel...ja den som hellre ligger i underkant än överkant.

Men jag vill verkligen inte följa den just nu, jag vill veta om det finns en annanväg som kan leda till ett annat resultat, ett annat liv och en annan kropp som jag kan tycka om, leva i och med och som fungerar, ger mig möjligheter och som är en del av mig.

Men flera ggr om dagen ställer jag mig fråga varför?varför?...jag vill så gärna ha svar på allt, även sånt som inte går att få svar på. Jag vill ha svar för att jag igentligen är så rädd för att känna och lita på det jag känner. Min första tanke som kommer upp är; hur ska jag fixa det här? Vad ska jag ändra på, vad ska jag dra ner på, vad ska jag lägga på? ja  jag vrider och vänder och jo ja hittar svaren, det är samm som jag alltid hr haft och följt men som också har gett mig samma resultat och framtid. Men det är ju så skönt och tryggt för stunden, så är det bara. Det är skönt för stunden, avkopplande och rofyllt. Men sen, efter ja då är det ett helvete istället. Man kan säga att 1 tim paradis ger 23 tim helvete varje dygn, ändå väljer man det allt för ofta. Varför!!!

Men hur kan ett liv vända , och hur kan det förbli så för alltid?

Vad är det som händer med min kropp?

Vad har jag egentligen utsatt den för, har jag missat alla signaler på att den håller på att gå i tusen bitar?

Kommer jag någonsin bli hel igen, kommer jag att fungera som en hel människa, kommer jag någonsin få tillbaka min fysiska balans?

När jag nu befinner mig mitt i helvetet känns det som ett mirakel, att min kropp skulle kunna repareras...det är så mycket som inte fungerar, det är så mycket som bara inte längre ens lever i mig.

Hur kan jag ens ha kunnat stå på bena, hur kan jag ens nu står på bena?

Varför är det ingen som berättar hur hemskt man mår och hur sjuk man blir när man bryteren vana och börjar om, hur man mår när man sitter still istället för att röra på sig hela tiden, eller sover på nätterna i stället för att vara uppe på nätterna och äta och vandra runt. Eller när man börjar äta mat istället för att hoppa över måltider eller spy upp dom när man väl får i sig dom.

Varför har ingen sagt att hela kroppen kastats in i en torktumlare som bara matar på i hög hastighet och värme och gör att man könner sig totalt nedslagen.

HUr sjuk kan man egentligen bli?

Om ni bara visste...influensa, magsjuka, feber...ja du kan nämne vad du vill...det är en bagatell i jämförellse till det här. Ta alla sjukdomar, influensa, magsjuka, inflatation i muskler och leder, den värsta träningsvärken du haft, mjölksyrna efter ett hemskt träningspass och mattheten efter en riktig fest där du gick och la dig kl fem och vakna sju.

Ja så mår jag, så känns min kropp, hur står man ut, hur motiverar jag mig att fortsätta och lita på att det kommer gå över då varje dag bara blir värre och värre.

På dagarna fryser jag och på nätterna svettas jag så det är pölar över kroppen, lakana är genomblöta.

Det är som att hela kropåen jobbar på högsta nivå att driva ut gifter och knark som kroppen lagrat under alla dagar, månader och år av svält, kräkning, hetsätning och träning. Där ingen vila eller sömn har fått plats.

Jag orkar en sak och det är att sova, vila och sitta inne, jag som är så stark och pigg är nu helt utslagen, det är hemskt.

Varje dag tänker jag att det vore så skönt att bara slippa känna allt det här för en dag, bara en liten stund, lite frihet och harmoni. Jag vet ju vad jag ska göra, jag vet hur jag kan få bort det för en stund men jag vet också att det kommer leda mig till helvetet i evighet.

Jag har inget val längre, jag har inga alternativ längre, det är bara en sak och det är att stå i smärtan, att känna och återigen känna.

Känna allt det där som jag aldrig har velat känna, allt det som jag sprungit ifrån, allt som jag har rymt ifrån och inte velat möta eller ta del av. Och nu kommer det, allt på en och samma gång, och det är inte vackert.

Jag har gett upp, jag har släppt kontrollen, jag planerar inte längre, bestämmer inte, tänker inte...jag känner , lyssnar och följer. Jag gör någt jag aldrig gjort förut, jag lämnar över ansvaret, mitt ansvar , mina tankar och mina strategier.

Jag önskar jag fick veta hur länge det skulle pågår, hur länge jag kommer att känna så här, hur länge jag kommer fyllas med vätska i kroppen, tro mig ha energi men ta slut så fort jag gör något.

När vet jag att jag har fått balans, när vet jag att det är dags att börja igen, när vet jag att jag kan träna, promenera och vara aktiv utan att få ont överallt?

Jag vet ju ingenting, vilket för mig är bland det värsta jag vet men nu måste jag bara stå ut med det. Det är bara en dag i taget som gäller, inget annat.

Men jag är rädd också, rädd för mig själv, rädd för att inte ha tilliten till mig själv, rädd för att misslyckas, rädd för att vara besviken på mig själv och rädd för att falla dit en gång. FÖr en gång är inte en gång, det blir straten på veckor och månader av självbestraffning.

Men det är bara jag som kan göra det här, bara jag som vet och bestämmer och det är ensamt och läskigt...

En dag i taget....en dag i taget...

Idag lyssnade jag på en reportage på radion. Det var kropp och själ som hade det och det handlade om Anorexi.

Det som slog mig så starkt när jag lyssnade var hur lika alla som drabbas av det tänker, känner och agerar, att det faktiskt är en sjukdom som ger symtom och beteenden. Det handlar inte om en vanlig bantningskus som många tror och det handlar inte heller om intellgens...nä det är en psykisk sjukdom som dessutom har börjat forska i .

Varför då?

Jo för det första finns det idag inga riktiga behandlingar för denna sjukdom, man vet knappt hur man ska göra oh det som man gör leder sällan till ett tillfrisknande, snarare till ett större insjuknande.

Man har förstått att det finns en genetisk aspekt i detta, dvs alla kan inte få anorexi. Bara för att man tränar eller bantar riskerar man att få det...nej, nej långt där ifrån

Det är nämligen så att det som skiljer en anorektiker från en "vanlig" människa är att en anorektiker mår bra av obalansen som uppstår då man svälter. När en vanlig människa börjar känna av svälten genom hunger, trötthet, matthet, huvudvärk och bara ett allmänt sämre tillstånd ja då vill man ju börja äta igen , eftersom man mår dåligt. Men för anorektiken är detta ettbehagligt tillstånd, för det ger ett lugn i hela kroppen. Alltså stimuleras man av att fortsätta.

Men det är ett samspel mellan det genetiska och miljön omkring, man kan säga att man går runt som en laddad pistol och att det som sker omkring är själva avtryckaren. Och det kan då vara mycket träning, hög stress, bantning eller någon form av kris.

När jag hörde detta kände jag igen mig själv på en gång, för det är precis så det är. Jag mår faktiskt bra av att befinna mig i en obalans för det ger någon form av lugn i kroppen, det ger då också svar på varför jag så många gånger har gått tillbaka då jag börjat må bra. Dvs jag har tagit mig ett återfall, återfallt ger obalans och det ger ett lugn som jag då är i behov av för att det är rörigt omkring mig.

Men vad innebär det, innebär det att jag inte kan bli frisk och fri, innebär det att jag alltid kommer att vilja vara i obalans för att kunna känna mig lugn?

Nej det tror jag inte...det innebär att jag har fått en förståelse om min kropp och mina tankar som gör mig mindre arg och besviken på mig själv. Som gör att jag förstår att jag är en laddad pistol med skott som slungas iväg då något kommer och trycker på.

Vilket innebär att jag behöver ha koll på vad det är för avtryckare och vara väldigt lyhörd på dem. Jag kan inte räkna med att dom inte ska finnas i livet för det gör dom, men jag behöver förhålla mig till dom på ett annat sätt en gemeneman.

Precis som en diabetiker, dom har ett insulin som inte funkar som för ndra men det betyder inte att dom inte kan ha ett bra och fungerande liv. Det innebär att dom behöver göra medvetna val och ta lite mer ansar för sig själva.

Jag tyckte det var en lättnad att få höra det här, och jag hoppas fler kan få ta del av det och på så sätt få mer förståelse och empati men också att de drabbade släpper skulden på sig själv.

Att hitta vem man är går verkligen inte över en natt, det tar tid och det tar energi och det kräver mod och tid för reflektion.

Varje dag är en utmaning, varje dag är annorlunda, varje dag kräver ett nytt steg.

När jag satt vid köksbordet i morse med familjen ville jag berätta för dom varför jag är så sur, lättirriterad och trött. Jag ville berätta att det inte hademed dom att göra men att jag är medveten om att dom blir utsatta.

Men i alla fall då jag berätta hur jag känd mig att jag just nu inte har en aning om vem jag är, vad jag vill, vad jag tycker om eller hur jag vill att nästa timme ska se ut. Att allt jag tidigare gillat/inte gillat vill jag nu pröva,leva efter eller helt enkelt göra tvärt emot.

Vilket gör mig väldigt irriterad, jag är irriterad för att jag inte har kontroll eller koll på mig själv, att jag är velig, att jag inte vet och att det inte spelar någon roll vad jag väljer så känns det alltid fel. Bara för att jag inte har någon direkt röd tråd att gå efter. Jag har ingen egen linje och det gör mig sur och arg ibland.

Då säger min dotter som är 13 år; - hahaha precis så där känner jag mig varje dag...

Och ja ...det förstå jag för det är precis vad det är en identitetskris som de flesta tonåringar har och lever i, vilket gör dom trötta, sura, irritrade, labila, vilsna och väldigt svåra att leva med och förhålla sig till.

Det känns ju fantastiskt...att jag befinner mig i samma stadie som min dotter 20 år senare...

Identitetskris...ja vad är det?Är det något man bara får i tonåren, eller kan man få det senare i livet också?

Ja det kan man man faktiskt, eftersom det igentligen handlar om att man inte har funnit sin egna identitet, dvs vem man vill vara, vem man är och vad man vill.

Jag har precis funnit ordet på vad det är jag just nu befinner mig i, och det är en riktig identitetskris...

Jag känner att det bara är ett enda stort kaos inne i mig, jag vet inte vad jag vill, hur jag vill vara, hur jagska välja eller vad jg tycker är min väg.

Förut har jag alltid vetat vad jag vill, jag har haft min röda tråd, mina mål, mina planer och mina motivatorer. Vilket har gjort att jag alltid haft svar på mina frågor och funderingar, men så har jag känt att jag mer och mer inte finner svar. Jag vet inte vad jag vill.

När jag sa ta ett beslut så tänker jag först på det sättet jag alltid har gjort men när jag sen ska besluta mig så känns det inte rätt eller bra. Jag vill massor men ändå ingenting, och det gör mig förvirrad, irriterad och nästan lite orolig.

Det känns som attjag sitter fast i ett klister som göra att jag inte kommer fram fast jag vill, men jag vet inte hur jag ska göra.

Förut har jag alltid grundat min val på att jag ska göra det ingen annan gör, det andra tycker är omöjligt, fel, svårt, jobbigt eller knäppt.

Jag har drivits av att motbevisa alla "sanningar" som sägs och finns.

Jag har liksom strdigt mot omvärlden mycket också för att visa att jag vill bli älskad som den jag r oavsätt om det inte är så att jag är som alla andra.

Men nu helt plötsligt så finner jag ingen glädje eller motivation i just den tanken, vilket gör att jag inte då vet hur jag ska tänka , välja, bestämma eller ta beslut.

Jag vet inte vem jag är...

Om någon skulle fråga skulle jag säga jag vet inte...ordena som jag hatar är det enda som kommer ur min mun just nu.

OCh jag tycker det är skit jobbigt, jag känner mig som en tonårng sm vuill prova ala möjliga saker som inte är relevanta  eller som följer det som borde vara jag.

För vem är jag????

Ibland kan jag känna att det är ett handikapp att vara en människa utan filter, utan gränser, smärttålig och väldigt väldigt abitiös.

För när alla dom sidorna spelar tillsammans samtidigt då blir det inte bra, till en början ser det bra ut  men slutet är alltid samma...kaos

När dom slåss ihop finns det inget stopp, inga känslor, inget förnuft och absolut ingen ödmjukhet. Det är som att hela kroppen förvandlas till en robot som bara går och går tills det säger stopp och då är batteriet slut. Och när mitt batteri tar slut...ja då tar det slut och då funkar varken huvudet eller kroppen. Jag blir nästan dum i huvudet, och det värstadå är att jag tar beslut som är helt galna. Jag gör tvärt emot vad jag behöver, jag får tvångstankar, ännu högre krav och till slut går jag på tomgång...

Men inte förrens något går sönder, stannar jag...

Så hur ska jag göra för att inte behöva gå sönder varje gång, hur gör jag för att bryta?

Ja...jag vet faktiskt inte...för jag kom precis på att det är just så här för mig

Jag är glad, pigg och fylld med energi och ideér som är (utan att jag tycker eller tänker på det just då) är alldelse för höga och många i förhållande till tiden, men det tänker jag inte på då för då lever jag i en bubbla . En bubbla som får mig att ... ja bara känna mig hög på endorfiner, kickar och liv.

Jag älskr ju känslan just då eftersom den ger mig utmaning, fokus och resultat men jag gillat inte konsekvensen som alltid kommer. Och som tar flera dagar att få tillbaka balansen och under de tiden är jag nästan veck. Vilket är skit tråkigt och inte motiverande.

Men jag fattar inte hur jag ska göra för att backa när jag hamnar i den härliga känslan, hur jag påminner mig och motiverar mig att stanna upp lite.

Ja ...det är vad min nya utmaning är  i livet, fundera, bepröva och lära om tills jag hittat något som fungerar...

Vi får se hur lång tid det kommer att ta och hur många misstag och snesteg jag kommer ta  på vägen.

Nu kanske ni undrar varför jag inte skriver så ofta och det är faktiskt för jag har fått ett jobb...

Tänk att jag har fått ett jobb, jag som inte kan något, jag som inte duger till något, jag som alltid känner mig otillräcklig, rädd för att misslyckas och så otroligt hård och dömande mot mig själv.

Ja det är ju precis så mina tankar har varit mot mig själv jämnt, det är precis dom tankarna som har gjort att jag inte velat vara med i livet. Dom tankarna har fått mig att inte se mig själv värd att lyckas, värd att leva, värd att få känna glädje och värd att få vara en del av samhället. Dom tankarna har gett mig min sjukdom, dom tankarna har gett mig beteenden som har skadat mig och gort mig frånvarande och svag.

Med dom tankarna har jag rymt och flytt för att få känna frid och tystnad för en stund. Dom fick mig att vilja svälta, hetsäta och spy.

Jag har inte haft en jobb med lön på 10 år, men jag har kämpat och slagits för mig, min själ och mitt liv. När jag låg inne sa dom att jag aldrig mer skulle kunna bli den jag en gång var. Dom meningarna har för mig setat som klister i huvudet och fått mig att hela tiden tveka på min förmåga. Under dom senaste 6 åren har jag inte vågat eller velat jobba samtidigt som jag har velat. Men rädslan har varit så stor att inte klara det så jag har många gånger satt fällben på mig själ. Vilket till slut har skapat en ond cirkel. Även om andra har sagt att jag är duktig så har jag inte trott på det.

När något nytt har hänt har min rädsla och känsla av att inte ha kontroll blivit så stor så min ångest har ökat och mitt självskadebeteende dragits till sin spets.

Så när telelfonen ringer och frågan är om jag vill hoppa in som idrottslärare blev känslorna blandade, först jaaaa... och sen neeeeeej .....

Jag vill men tänk om jag inte kan, orkar, gör rätt....men hur gör jag med alla mina vanor, min träning, mina matvanor. Tänk om jag inte orkar gör allt som jag borde, vem ska städa, dammsuga, fixa....ja allt..

Nä...jag kommer aldrig att klara det...

Men så börja jag, först en dag, två dagar, tre....1 mån , 2 mån.... och varje dag var en glädje tillsammans med en inre strid och kamp om saningar om mig själv, rädslor, prestationskrav, förväntingar, nya vanor och en massa mod att fortsätta och släppa kontrollen. Men på något sätt kom aldrig dom där hemska sakerna jag trodde, det blev inte så som jag alltid föreställt mig. Även om jag var rädd så gjorde jag mitt jobb, och helt plötsligt så började jag leva ett liv som gemeneman ,där allt inte kretsa kring mat och träning. Jag hade nu börjat fylla min existens, värde och meningsfullhet med annat innehåll. Nu hade jag barn som väntade på mig, som behövde mig och som jag hade något att ge. Jag hade annat att fokusera på än mina egna tankar, dom började få mindre och mindre kraft i mig.

Och nu har jag dagar som fylls med betydelse, värde, glädje och helt andra tankar än mina egna mörka. Jag har något jag vill säga, visa, föredla och föra vidare till alla dessa barn. OCh jag älskar varje sekund jag spenderar med dom.

Jag tror aldrig jag har fått så mycket kärlek, uppskattning och bekräftelse som jag får av dom.

SÅ eftersom jag har lagt så mycket tid på att bara förstå, acceptera och slåss i mitt inre nu när hela mitt liv har ändrats har jag inte hunnit skriva. Men jag hoppas det blir mer med tiden.