Idag vill jag bara beskriva glädjen, lyckan och harmonin juletiden ger mig. För mig är julen en tid då jag känner så mycket värme och glädje, det är den tiden som jag alltid kunnat se ljus hur dåligt jag än har mått. Jag vet inte varför men det är något med musiken, kärleken, alla människors attityd, givmildhet och öppenhet som skapar en form av trygghet och gemenskap.

Vart man än vänder sig så glittrar det, färger gnistrar, musiken är som balsam för själen och alla tar sig verkligen tiden och prioriterar att träffas och umgås. Helt plötsligt finner vi tid för varann, helt lötsligt finner vi glädje i att bjuda in, helt plötsligt vill vi lyfta på huvudet, sakta ner farten och möta våra medmänniskors blickar när vi går på stan och gator.

Helt plötsligt tar vi oss tiden att stanna upp för en stund på stan för att hälsa, ställa en fråga eller bara utbyta några meningar.

För en stund släpper vi jante och låter medmänniskan i oss ta beslut och fylla oss, vilket ger en atmosfär av givande och tagande. Vi både får och vi ger och allt med välvilja och omsorg. Det här är stunden då vi för ett tag jan tänka oss försonas med människor i våran omgivning, det är nu helt plötsligt inte lika farligt att ta upp kontakten. Eller så är det de men vi väljer ändå att se bortom hat, ilska, besvikelse och hämnd. 

Vi vill leva ut julens gemensamma stund...

Självklart vet jag att det finns så många som också upplvere motsatesen, då julen är stunden då pngesten, ensamheten, prestationen och otillräckligheten bara pyser genom hela kroppen. Jag vet att det är stunden då missbrukaren har det som tuffast, då den ensamma känner sig som mest ensam och då barnen med saknad av trygghet har det som sorligast. Jag vet att det är tiden då dom som har det som värst behöver medmänniskan som mest...

Jag vet... för jag har varit där med ångest, förtvivlan, ensamhet och rädsla men jag vet ocks¨å att där emellan har dt varit drömmande stunder.

För mig är julen inte själva julafton utan allt som äger rum innan dess, från den 1 dec fram till den 23 dec...det är jul för mig för då är ångesten som minst, förväntningarna och kraven som minst. Det är på självaste julafton "helvetet" äger rum många gånger känner jag.

Det finns dagar då jag verkligen inte älskar mig själv, dagar då jag är min egna värsta fiende, dagar då jag bara skulle vilja ge mig själv så mycket stryk.

Dagar då jag hatar mig själv, mitt liv och allt som jag gör med det.

Vad är jag för nolla och idiot som inte kan tänka på annat än mat och vad den gör med mig.

Antingen vill jag  ha den för att jag ska känna mig glad eller så vill jag undivka den helt för att känna mig ren, duktig och meningsfull.

Jag är så  jävla trött på mig själv, jag står inte ut mer.

Jag är så trött på att vakna varje morgon och känna mig bakfull, trött, full av ångest och förvivlan för att åter ha en dag som börjar från början för att sedan misslyckas igen på kvällen.

Jag vill bara vara vanlig, tänka som alla andra, känna som alla andra och bara få en chans att leva ett liv med möjligheter...

Tänk om man bara kunde vakna en morgon och så var allt borta, alla vanor, beteenden, tankar, rädslor, tvivel, smärtor och ångest.

Men tyvärr verkar inte livet vara så, det finns väl ett syfte med det säkert. Men det är svårt att se det när man lever mitt i det och bara upplever helvetet av det. Samtidigt vet jag många andra heveten jag levt i som jag aldrig trodde skulle försvinna eller ens finnas lösning på  men som inte längre finns.

Jag önskar bara att det var dax för det här att bli en lärorik historia...

En dag...en dag....

Ett förlåtelsebrev till mig själv...

Hej Malin!

Jag vill bara säga att jag är så ledsen över att jag inte brytt mig om eller lyssnat på dig någonting från det jag var 11 år. Jag är ledsen att jag bara har sprungit ifrån dig så fort du försökt säga mig något.

Jag är ledsen att jag har hånat och bestraffat dig när du försökt göra din röst hörd för mig.

Föråt för att jag har berövat dig glädje genom att inte tillåta dig få ha riktigt kul, leka och skratta.

Jag vet att det enda jag har gjort mot dig är att pressa dig och ställt orimliga krav och haft omänskliga förväntningar på dig.

Jag har aldrig visat min uppskattning över allt du gjort för mig, och inte heller berättat den för dig.

Jag vet att jag aldrig talat om för dig hur fin, varm och omtänksam du är, och framförallt en sak jag aldrig sagt men som jag verkligen tycker...du är så modig.

När du har gjort bra saker har jag aldrig berömt dig eller visat min uppskattning.

Jag har behandlat dig som luft så det enda du har varit är en liten mörk skugga som aldrig fått chansen att komma fram och visa sig.

Förlåt mig....jag kommer nu att finnas för dig och hos dig varje dag, lyssna mer, visa uppskattning, respekt men  också kärlek och omsorg.

Vi säger ofta till andra att vi bryr oss därför gör vi som vi gör eller säger som vi säger. Oavsett hur mottageren upplever det som förmedlas så  har den som förmedlar alltid rätt. Varför då...jo för hen bryr sig om, är orolig, vill väl, vill hjälpa till, vill rädda eller vad detnu kan vara. Men vad är det egentligen vi behöver och vad är det egntligen vi vill med att bry oss?

Jag tänker på empati.

Men vad är empati?

Empati är att känna med någon, att gå bredvis i känslan med en distans från mig själv. Att vara totalt närvarnde utan etikett, lösningar,  dömanden eller ageranden.

Empati är inte att tala om, göra det man själv har lust med eller tycka sig veta bäst om andra.

Attfinnas för någon kräver att jag själv kliver utanför min egna komfortzon, mina egna normer och egna behov.

Jag harfunderat på hur jag själv funkar i min empai, för ibland kan jag känna mig totalt empatilös medan andra stunderhar jag så mycket empati att jag bara skulle vilja och kunna rädda hela världen. en vad är det som skiljer dessa åt, vad i mig gör att jag kan uppleva så olika?

Då har jag kommit fram till att när jag är stressad, känner mig otrygg, otillfredställd och intealls har kontakt med mina egna behov...ja då har jag också svårt att vara empatisk.

Jag känner mig lättirriterad, störd av andra, hindrad av andra och väldigt lätt negativt inställd till andra. Det gör att jag anser att all bara är gnälliga, jobbiga, ivägen, störande, tjatiga, krävande och helt dumma  huvudet. Ja..jag vet, visst är det hemska tankar, men så kan det kännas och när det gör det så blir jag själv också väldigt fundersam och undrar vad det är för fel eftersom jag inte känner igen mig.

Men vad jag då gör när detta blir allt för påtagigt är att jag till slut stannar upp och börjar rannsaka mig själv, för jag inser då att dethandlar inte om dom där ute , nä nu handlar det om mig men jag skyller på dom där ute.

Men när jag är med mig själ i tystnad, lyssnar till mina behov, våga följa dom och ser dom värdefulla ja då blir jag också mer ödmjuk och vill finnas för andra.

Med detta vill jag säga att jag tror att alla i grunden är empatiska men orsaken till att vi inte alltid upplever det är för att dom själva inte är kärleksfulla mot sig själva vilket leder till otillfredställelse som yttrar sig med yttringar och beteenden som sårar istället för läker.

När jag var inlaggd på löwenströmska träffa jag många fina tjejer där med mycke kloka tankar om livet. En dikt jag fick med mig som verkligen talar för hur det är att leva i, med och ta sig ur en ätstörning är denna. Läs den och känn in, för den säger så mycket.

VÄgen ut leder inåt igen

Du som var säker på det mesta, käftade emot natten.

Du höll ditt huvud över ytan,DU kunde nästan gå på vatten.

Nu har din stora vida värld krymt till ett rum, dina knogar är så  vita, ditt grepp om livet så hårt, hjärtat slår med en knuten hand.

Att bara andas är svårt, och du är rädd för att leva och lika rädd för att dö.

Men mest rädd för att bli galen och sakta smälta bort som snö.

Det som håller dig tillbaka bjöd du in med öppen famn.

Du är din egen fångvakt.

Fruktan stal ditt namn.

Vägen ut leder inåt min vän, vägen ut leder inåt igen.

Och detta måste få ett slut, så kom följ mig vägen ut.

Så här ligger du förstenad men det här är inte du, det är din rädsla som har snärjt dig och haft dig inlåst så länge nu. Men någonstans långt inom dig finns en känsla du glömt bort, som en trygg inre glädje. En tro av en sällsynt sort, en frihet i ditt inre. Där du är den du vill vara. Där finns allt det som  du saknat. Där fins lugnet du vill ha och du vet ju var du är nu men inte vart du ska härnäst. DU måste gå rätt genom elden där det smärtar som mest.

Vägen ut leder inåt igen, du förtjänar att vara lycklig, du har rätt att ha en dröm.

DU förtjänar känna lust igen och ta dig ur detta rum.

Blunda för alla andra, låt dom falla ner, dom är säkert lika rädda, fast dom inte tror någon ser.

Så möt mig på din tröskel och våga titta ner, det du ser som en bottenlös avgrund är en liten springa, inget mer så kom och räck mig handen, släpp ditt kramaktiga tag.

Kom och kasta dig helt handlöst och fall fritt ett litet slag.

Vägen ut leder inåt .

Min vän vägen ut leder inåt igen och det är bara ditt beslut

Så kom följ mig vägen ut....

Jag satt och läste i mina gamla böcker som jag skrev i för några år sedan, och med tanke på hur jag beskrev min upplevelse av livet igår säger den här texten ganska mycket om hur annorlunda mitt liv är idag.

Därför vill jag dela den med er.

Nu är det lördag här och alla tankar och känslor om hur den ska se och vara gör mig bara deprimerad och irriterad. Jag känner så mycket måsten som jag inte vet om jag vill, jag vill bara ha kontroll över allt och prestera på topp.

Jag känner mig orolig, ängslig, misslyckad, rädd, missnöjd och nedstemd.

Dagen har knappt börjat och jag har redan börjat planera hela dagen med massor av innehåll och måsten som ska vara vägen till en lyckad familjelördag, och allt hänger på mig...

Samtidigt ekar det i huvudet att jag inte är värd en fin lördag för jag kräktes igår vilket innebär straff och ,då får jag inte njuta alls av den här dagen. 

Jag blir så ledsen, och då vill jag inte vara med alls, under dom villkoren vill jag inte vara med.

Jag har ingen som helst tillit till mig själv, bara kritisk och hård, det enda jag plockar fram om mig själv är hur dålig jag är och det bara går på repeat i huvudet hela tiden.

Min högsta önskan är att våga kunna ta dagen som den kommer och lita på att det kommer att bli bra och lita på mina beslut jag ta under tiden. Men just nu känns det långt långt bort....

Jag tänker nog varje dag att det är helt otroligt att jag fortfarande lever...

Jag borde ha varit död vid det här laget, allt som jag har utsatt min kropp för, all misshandel, alla slag, all tortyr under flera år... 

Det visar verkligen vilka enorma resurser kroppen har och vad den tål mycket innan den tackatr för sig. Men det gör mig också rädd för frågan är hur mycket det finns kvar. Tänk om det skulle hända mig något vad skulle då ske, hur skulle den reagera. Tänk om jag skulle dö då bara för att jag tidigare har misshandlat den.

Men samtidigt är jag verkligen glad varje dag över att jag fick en chans till i livet, för jag har verkligen fått en chans till, jag är glad att jag fortfarande står på bena och dessutom känner mig strkare varje dag.

Med det menar jag inte att jag går runt och är lycklig verje dag bara känner mig tacksam, nej då jag har mina mörjka stunder och dalar emellanåt. Men det som är skillnad ändå är att trots att jag kan känna frustration och förvivlan vissa dagar, maktlöshet över min sjukdom, sorg och orättvisa så finns ändå den där känslan där att jag är så glad att jag fick en chans till. FÖt hur ruttet den än känns ibland så är det ändå inte i närheten av hur det var för några år sedan, vilket visar på att jag mår som man ska . Men jag är mer tacksam för livet idag än vad jag var innan jag blev sjuk, och det är också ett sätt att se på allt det tunga och sorliga som varit . Det har inte bara gett mig elände utan även en annan syn på livet, tillvaron, mig själv, min omgivning och dessutom ett annat förhållningssätt till saker som händer mig och runt omkring mig. Ett mer hållbart, ödmjukt och kärleksfullt förhållningssätt. Men självklart flikar gamla tankar och känslor in ibland, och beroende på hur jag framförallt har sovit så lyssnar jag till dem med olika öron.

Med detta ville jag väl bara säga att det det finns verkligen en annan sida om man orkar härda ut...

Det här är också livet...

Det här är också någons vardag...

Det här kan tillhöra mig också...

Det här är jag lika värd som allt annat...

Bakom det mörkaste hittade jag det här...