När man under en lång tid har slagit för sitt liv och dagarna har handlat om att hålla sig flytande ka det bli väldigt konstiga känslor och kroppsliga symtom som uppstår då man inte längre behöver göra det.

För under tiden detta pågår ger man varken tid eller utrymme för att vila, slappna av eller knappt refelktera, utan man har skapat en autopilot som har en knapp och det är on...

Allt man gör och väljer handlar om att fixa dagen, upprätthålla alla praktiska måsten och under tiden vet man inte ens hur mycket tid och energi man lägger på just allt det här. Man bara gör.

Men så kommer man till det läget i livet då saker och ting börjar lösa sig undan för undan och helt plötsligt behöver man inte vara på sin vakt, jobba för att hålla sig flytande eller vara rädd för at sätta sig ner.

Dvs nu har man kommit till det man har längtat efter, det som man velat uppleva så länge och som skulle göra en så glad. Vad händer då? Blir man glad och pigg?

Nä inte alls...istället känner man sig totalt utmattad, utslagen, hela kroppen värker och man känner inte lust till något annat än att sova. Kroppen varken vill eller orkar något och huvudet är bara tomt.

Vad tänker man då?

Jo...vad är det för fel nu då, varför känner jagså här nu, nu när allt är bra och lättare. Då känns det värre än vad det va när det var som värst. Så kan man ju inte känna, något måste vara fel på mig som känner så här. Men är det verkligen fel, eller kan det vara så att när man inte längre behöver slåss för sitt liv ja då kan man sätta sig ner och när man gör det, ja först då upptäcker man alla blåmärken, sår fysisk ansträngning man utsatts för. OCh först då kan kroppen säga STOP....nu behöver vi vila ett , jag orkar inget mer.

Striden som då uppstår mellan kroppens behov av återhämtning och mina egna tnkar och längtan att bara må bra och leva livet blir ganska stor. För vem ska jag lyssna till och hur länge?

Jag mår ju bra men ändå inte...men hur mår jag då?

Ja jag vet inte, och just den tanken skapar förvirring och vilsenhet. FÖr hur förhåller jag mig till det, hur gör jag mina val och hur vet jag vad som är rätt eller fel?

Där står jag nu...jag vet ingenting om mig själv känns det som. Allt jag vet ifrågasätter jag och undrar om det verkligen är så, om jag vill det, om jag måste det osv...

Hitills har jag kommit fram till att det enda som funkar är att verkligen ta en minut, timme och dag i taget. Planera så lite som möjligt, värdera så lite som möjligt och känna efter desto mer och framförallt våga prova nya vägar och val hur jobbiga dom än känns.

Kan man börja om sitt liv utan utan att förändra vanor, umgänge, bostad, miljö och sina tankar?

Det har jag både fundrat på mycket och även både stridit emot och samtidigt insett att jo så är det nog mer eller mindre.

Den du är eller har varit kan ibland ha vari så färgad av din omgivnings tankar och känslor att den du är med både tankar, prioritering, bosad och miljö grundar sig på deras bild av ett liv, inte ditt eget. Men du tror att det är du som vill alt, väljer och tycker samtidigt som du långt inne hela tiden känner en känsla av att inte vara tillfreds. Du bara gör men är inte riktigt där med hela din själ, och ibland kommer dom där tankarna om att du bara skulle vilja göra något helt annat som inte alls går i linje med det du gör idag. Men lika fort som tanken dyker upp slår du bort den eftersom den är galen och förresten är ju det inte du...

Det där är bara drömmar som inte tillhör dig.

Men så kommer en dag då saningen står öga mot öga med dig och du kan inte längre hitta förklaringar eller ursäkter. Du inser att du lever ett liv som du inte vill, ett liv som inte är byggt utifrån dig, men du vet samtidigt inte vem du är för din kärna är omringad av flera lager av skal som måste skalas av .

Vart börjar man?

Hur börjar man?

HUr vet jag?

Ja det är just det som är kampen ...att börja om, byta ut, pröva nytt. Allt för att hitta nya sidor hos dig som ger känslor och tankar som sakta men säkert för dig närmre dig själv. Men under resans gång känns det som ren tortyr för du har ingen aning om vad du håller på med och om det ens kommer att leda någonstans. OCh ibland behövs då ett miljöombyte eftersom det där inte finns någon eller något som drar dig tillbaka till gamla mönster. Du möter nya människor och utmaningar som också väcker nya sidor hos dig som till slut också förverkligar dig på nytt.

Men tyvärr är det många gånger så att när dett byte ska göras kommer många tveksamheter och omgivningen möter med motstånd som säger ; vad skulle kunna bli bättre eller finnas där som inte finns här.

Ja...inte vet jag.. just därför vill jag kolla upp det och inte döma ut det utan att sett de själv.

Jag vill ju veta, jag vill ju uppleva, lära mig, utvecklas och jag vill ge mig nya chanser och möjlighter, varför är det så fel att vilja ge sig själv en ärlig chans?

Varför är det så skamligt och svekfullt att lämna något eller någon för att vilja ta sig själv till en ny nivå , ett nytt tillstånd eller ett nytt liv?

Varför är det bättre att svika sig själv än någon annan, varför är jag själv alltid mindre värd än min omgivning?

OCh varför är jag ens e svikare för att jag vill leva ut min nyfikenhet?

OCh varför har det så stor betydelse vad andra anser om mina val, varför behöver´dom godkänna?

Är det dom som lever i min kropp 24 om dygnet, är det dom som vaknr med min kropp, är det som som bär på min kropp och är det dom som kommer att ligga en dag och fundera över vad jag har gjort med mitt liv?

Nej... men ändå är det dom som ska tala om för mig vad som är bäst för mig, och dessutom tillåter jagdet och tror att jag själv inte vet bättre om mig själv än dom.

Det är just det här som får oss att till slut tappa både livsglädje och livskraft, motivation, vilja och möjligheter.

Jag vill inte ha det så, för vad som händer är att till slut kommer vi att börja må dåigt och när vi gör det... ja d kan jag säga att dessa människor med sina fantastiska tips inte kommer att stå där och vara lika villiga att dela med sig av sig själv. Nä.. då har du blivit en konstig person, lite knäpp, lite knepig och genast står du där själv och undrar hur du ens kom dit. OCh vart finner du svaret? Ja one hos dig själv eftersom det är alla andra som tidigare gett dig alla svar på vem du är och vad du behöver och vill. Men dom står inte där längre, dom ville inte vara med längre när du inte följde den utstakade vägen.

Så ja.. det är bara att börja om utan dom och  nu börja lära om. Men kom ihåg när dom dyker ...glöm då inte att det inte är för att dom vill dig väl, eller för att dom vet vem du är. Utan det är bara föratt dom inte orkar ta hand om sig själva och när dom nu ser att du gör något nytt. Ja då blir det inte kul för då ställs deras livsval på sin spets. Att då våga och orka fortsätta kan vara väldigt tungt och svårt, då kan en ny miljö hjälpa oss att gå våran egna nya väg.

Jag slutar aldrig förundras över att vi är så otroligt rädda för att visa vilka vi är innerst inne. 

Vad är det som har gjort att vi känner sådan rädsla och otrygghethet över att inte känna tillit och övertygelse om att den  eller dom jag har omkring mig tycker om mig ... inte det jag gör, säger, klär mig i eller äger. Utan mig som person, och att när komplingar kommer eller kritik så handlar dom inte om mig som person utan mitt beteende vilket innebär att oavsett om en person blir besviken, arg eller ledsen över något ja sagt behöver det inte betyda att hela jag är dålig, dum, fel och värdelös.

 Mitt beteende var det men inte hela jag, Dvs jag har fortfarande goda och fina sidor kvar, och att personen sa det kanske ibland inte ens handlade om mig utan om hen. Men jag blev den personens slagpåse denna gång. 

Men så går vi där och suger in varenda liten hint om att vi inte räcker till eller duger. Och till slut har vi blivit så övertygade att vi inte längre tror att någon ser annat eller menar annat. Och genast har vi skapat oss ett skydd mot omvärlden som mer gör oss antingen tillbakadragna och inslutna eller utåtagerade och aggressiva. Allt bara för att skydda oss, men det enda vi får är egentligen reaktioner som går i motsatts till vad vi behöver dvs kärlek, omsorg och tillit. Nä...istället blir det utskällning, klagomål, besvikna männsikor och en stämpel som säger att hen är en såndär jobbig och bråkig typ, lite konstig och speciell.

VI har skapat oss ett utanförskap...

Tänk hur det blir när allt fler och fler blir så här, tänk vad ensamma vi blir, räddare, hotfulla, aggressiva och sköra. 

Resultatet blir allt fler galna handlingar, allt fler självmord, allt fler våldsbrott och ett allt mer otryggt och skakigt samhälle.

Och det enda alla igentligen säger är...snälla gör mig inte illa, säg att jag är värdefull, säg att jag har en meningsfull plats här på jorden, säga att du tycker om mig trots mina brister.

Varför kan vi inte bara säga som det är?

äntligen fungerar internet igen efter nästan 2 v...

Vad är egentligen att vara tacksam? jag menar vi säger ju ofta att vi är tacksamma över att vi är friska, har ett liv, en familj osv ...

Men hur visar vi oss själva det?

HUr mycket är egentligen bara ord med en stark önskan om att vara tacksam, men när det väl är dags att visa det ja... då är det snabbt skuggat av fördömanden, rädslor och jaa...

Vi gör val, vi prioriterar och vi väljer dagligen vägar som inte är ett tecken på tacksamhet, snarare självklarhet på att allt ska funka, finnas, stimuleras och flyta. Val som inte alltid är dom som hjärtat bankar för men som omgivningen tycker är bra eller som du själv är vanast och tryggast med att göra men som hela tiden på något sätt känns fel inombords.

Varje dags kan du känna den där molande känlsan av att något inte är som det ska , att det saknas något i ditt liv som du inte riktigt kan sätta fingret på. Men eftersom allt ser ut som det ska  så är känslan säkert fel och man fortsätter utan att reflektera.

Som att livet alltid kommer att stå där och vänta på dig , men en dag tar det slut och då är frågan om  jag har gjort val som jag verkligen kan känna mig tillfreds med. 

Denna brottningsmatch gör mig ibland frustrerad, jag vet innerst inne att jag vill något annat men fortsätter ändå, medan dagar, veckor och månader av mitt liv passerar. Precis som att jag har all tid i världen på mig att ta ett kliv, det är för mig som att ta allt för givet och inte visa tacksamhet för att jag faktiskt har möjligheter som jag inte fångar.

Eller vad tycker du????

ja idag är det bara tomt, inte för att jag är ledsen utan för att jag är så trött och full med intryck och uppleveser att jag inte riktigt får ut något konkret i allt virr varr. Men det som just nu går på repeat i mitt huvud är ... att det finns så otroligt många trasiga, lite sårade, vilsna, sökande och smärtsamma själar runt omkring oss. Det finns så många omkring oss som behöver stöd, omsorg, en kram, ett leeende, uppmuntran och bara lite bekräftelse. Men vi ser dom inte i första taget för dom skuggas av beteenen som får omgivningen att tro att dom är stöddiga, självsäkra, hårda, tuffa,bråkiga, högljudda,gapiga,pajaser eller tillbakadragna...

Men gemensamt för alla dessa är att dom egentligen behöver raka motsatsen till vad dom får när dom tar till sina skydd och beteenden. Men jag vill nog säga att vi alla bär på dom här känslorna men för en del är dom större och starkare  och just därför utmärker som sig starkare.

Men för mig inser jag bara att jag har egentligen aldrig varit ensam om att känna som jag alltid har gjort. Men eftersom ingen berättar om det så tror man att man är ensam om det. Men om fler hade tagit upp det så hade kanske beteendena också blivit svagare.

Därför vill jag säga; VÅGA VARA DEN DU ÄR!!!!

Hur gör man för att kunna älska sig själv när man förtjänar det som minst?

Jag menar hur behåller jag den ödmjuka attityden till mig själv trots att jag vet att jag har svikit mina barn eller familj. Hur fortsätter jag att göra dom kärleksfulla sakerna och litar på att jag är värdefull ändå, att jag får vara vid liv, att jag är en människa man vill vara med trots att jag har gjort illa.

FÖr mig har just dom känslorna gett mig sådan skuld och skam att jag inte har stått ut med mig själv, jag har inte klarat av alla onda tankar om mig själv, jag har inte stått ut att se dom jag älskar i ögonen, eller mig själv i speglen. För jag har kännt sånt förakt och hat över mitt värdelösa jag, jag har fått sådan ångest över hur oduglig jag är som människa. Vilket har lett till att jag har velat känna fysisk smärta hellre än fysisk, jag har velat försvinna in i dimman, in i min fantasivärld där allt är lungt, där allt är tyst och fördomsfullt. Platsen där inget annat än jag finns.

Men som på utsidan har visat sig vara ett beteende som har fragit mig bort från omgivningen, samhället och livet i sig. Så hur gör jag då när skulden och skamen kommer, hur gör jag för att inte trycka ner mig totalt?

Först och främst behöver jag inse att jag är så mycket mer än bara ett val, ett beteende eller en egenskap. Att göra något som sviker betyder inte att hela jag är en svikare utan en del av mig. Jag behöver också inse att det jag gör handlar inte om att medvetet vilja sra någon annan utan om en överlevnad i mitt egna liv. När jag har börjat se dom olika sidorna och möjligheterna jag då kan jag i alla dessa situationer inse att jag har andra sidor som är kärleksfulla och omsorgsfulla som jag kan ta fram istället för att rymma och bestraffa mig och på så vis såra ännu mer.

Idag står jag kvar trots svek, jag lämnar inte längre helt, jag rymmer inte och jag dömer inte. Jag ser, lyssnar och lär, jag reflekterar och jag gör om. Gång på gång gör jag om för att till slut hitta, lita på och våga leva efter det som är snat, kärleksfullt och hållbart. Men det kräver många misstag, snesteg, bakfall men så en dag står man där stadigare än någonsin och då kan inget rubba  än....

Jag har precis lärt mig ett nytt begrepp som jag från och med nu ska ha med mig och bli mer medveten om.

Begreppet är självmedvetenhet...

Och vad betyder det? Jo det betyder att vi medvetet styr våra tankar till oss själva på ett mer ödmjukt sätt än vad vi brukar göra. Dvs den där domaren och kritikern inom oss som ständigt maler och går på repet i huvudet om att vi inte räcker till, duger, klarar av, orkar, är misslyckade, är en bluff, inte ska vara så mycket, inte synas eller höras osv, den som hela tiden får oss att tveka och göra saker mot oss själva som inte är ödmjukt.

Rösten som för en del kan ha tagit över helt och styr en del människors liv med järnhand att dom till slut inte tror att det finns annat för dom än vad rösten säger. Att dom inte tror att dom är annat än vad rösten säger, att dom till slut inte ens tror att det var meningen att dom skulle komma till det här livet. Dom är ett misstag, dom är misslyckade och dom är en skam för alla som finns omkring dom. Dom har ingen rätt längre att leva, så antingen tar dom sitt liv eller så lever dom men genom ensamhet, självskadebeteenen och missbruk som hjälper dom att för en stund bara få frizon från alla tankar. Dom är här med sina kroppar men deras själar är döda. Men till dom vill jag säga att så länge du finns kvar på jorden så finns det oxå hopp, möjlighet och en chans för även dig att få leva med en levande själ. Men då måste hårt jobb med ödmjukhet börja, ett jobb som handlar om att varje dag tänka nya tankar, göra nya saker, utmana sina rädslor, och lyssna på nya människor, röster och ord som säger alla dom fina egenskaper du har. Som främhäver alla dina speciella och unika sidor som gör dig till just den du är. OCh jag vet att du tänker att ...jajaja så där säger alla men för mig är det annorlunda. Då vill jag säga på en gång, att NEJ det är inte annorlunda för dig, men din domare säger att det är det. Men din domare är inte någon som vill att du ska finnas eller synas. Han vill äga dig och styra dig. Och  hur kan jag veta det, jo för jag har hat och har den hårdaste, elakaste oc grymmaste domaren och kritikern man kan ha. Han har förslkt tagit livet a mig många gånger, han har tagit ifrån mig allt, han har gort mig ensam, sjuk, trasig och totalt värdelös. Men när jag kom på han och började min resa med att ta in andra tankar och beteende.. ja då blev han arg och rädd och drog på ännu större växlar men jag bestämde mig för att kämpa med en sak i taget och så hade jag en person som jag var trygg med och som gav mig positiva tankar som jag använde. Med tiden blev rösten svagare, jag kunde höra den men strunta i den. Men det tog tid och ibland blev jag totalt lurad och åkte i fällan. Men det visade sig att jag faktiskt inte bar en  perosn med psykisk ohäla, jag var väldigt mycket mer. Men just då visste jag inget annat och trodde inte heller på något annat. Idag finns han kvar men han äger inte mig...

Och nu är det dags för dig där ute som känner att du är ägd att se att du är så mycket mer och du kan bli så  mycket mer. Tappa inte hoppet, ge inte upp, börja idag....

Säg idag till dig själv...jag vill känna doft av något ljuvligt idag, jag vill känna vinden i mitt ansikte och jag vill titta upp och se mig omkring när jag går ut i dag. För jag är här nu och jag vill leva mitt liv inte överleva det.

Jo jag kom att tänka på en sak då jag funderade kring allt det här som kallas hälsa, vad är hälsa, när har man en hälsa och hur kommer det sig att man kan bli sjuk av att vara för hälsosam.

Jag menar jag ville ju bara vara hälsoam, ha en stark och frisk kropp, göra det bästa för att hålla mig levande länge och samtidigt känna mig frisk och fin just nu.

OCh tipsena är ju enorma för hur man ska göra för att få ett liv där man bara känner att man vill vara, men allt handlar hela tiden om den yttre hälsan. Dvs hur du ska äta, träna, motionera, sova osv men aldrig om den inre hälsan. Varför?...jo för den syns inte...tror vi i alla fall .

OCh syns det inte så finns det inte, vi kan inte direkt ta på den, den är inte mätbar, prestationsinriktad eller värderingsduglig. Den bara finns där men vi anser den inte så betydelsefull för våran status och framtid.

Men så kom jag att tänka på just att den syns inte, men där vill jag nog backa för jag tror nog att den gör just det men den har en väldigt fin och beskyddande mantel.

Vårt inre speglas i vårat yttre skulle jag vilja säga. Vilket innebär att när vi vill förändra det vi ser och inte tycker om så putsar vi på ytan men av någon anledning kommer det hela tiden tillbaka för att smutsen kommer innifrån. Och jag tror till slut att vi blir så desperata i vårt putsande att det övergår till mani, hets och vi övergör i tro om att bli nöjda.

Vad jag vill säga är att vårat förhållningssätt till våran fysiska hälsa tror jag i mångt och mycket mer speglar våran inre ohälsa. Dvs ju mer viktigt det är för mig att vara hälsosam, nyttig, strikt och nogran desto sämre mår jag inombords. Så samtidigt som vi gör precis allt man ska för att må bra så mår vi ändå där emellan så dåligt på något sätt. Vi jobbar på en fysisk hälsa samtidigt som vi döljer den psykiska hälsan. Och till slut har vi gått så långt att den fysiska hälsan inte längre orkar hålla upp oss, även den har blivit överkörd och överarbetad. Så slutet blir att vi både har en psykisk och en fyskisk ohälsa. Dvs vi blir sjuka och tappar kontrollen och livet tas ifrån oss.

Därav uttrycket; jag ville ju bara vara hälsosam men så blev jag istället sjuk...

Kom ihåg nu att jag säger inte att bara för att man tränar, motionerar och äter mat som är gynsam för kroppen har man en psykiska ohälsa. jag säger att om man gör det enbart, med inslag av ångest, av att vara misslyckad, ohälsosam eller dålig då man inte gör  dom "bästa" valen ...ja då tror jag att det handlar om annat än hälsa och glädje.

Dvs det som media allt mer nu belyser, våran psykiska ohälsa som allt mer stiger i takt med att vi idag är mer än någonsin medvetna och delaktiga i alla former av fysiska tillställningar så som tävlingar, lopp, löpgrupper, arbetslagsträning osv

Ja hur kommer det sig

Oj nu var det länge sedan jag skrev, och det är för hela datorn paja så nu till slut får jag berätta lite igen.

Ja vad har jag kommit fram till , jo en stor viktig och väldigt annorlunda insikt som jag aldrig tidigare tänkt eller kännt från hjärtat.

Jag tycker inte att jag är värd att leva ett liv där jag inte får äta , eller äter för mycket eller känner mig misslyckas för att jag inte äter eller tränar på ett visst sätt. Det är inte rättvist att jag ska behöva känna smärta varje dag för att jag på något sätt inte lyssnar till min kropps behov utan istället tror mig kunna kontrollera dess signaler.

Signaler som hunger, mättnad, trötthet, sömn, men också ledsamhet, ilska och glädje.

Förut har jag i mitt huvud tänkt och sagt att jag är inte v'rd att må bra, k'nna mig pigg, ha energi och bara känna att livet flyter med. Jag har blivit rädd, osäker och orolig när den käsnlan kommit och kännt att den tillhör inte mig och att det måste vara något fel. För jag kommer aldrig kunna leva upp till dom krav och förväntningar som jag kommer att ställa på mig själv om jag mår bra. Jag kommer aldrig att orka leva efter alla dess enorma ouppnårliga krav som finns i samhället och som jag i min lilla värld tar åt mig av, värderar mig i och känner att jag måste leva upp till och dessutom lite där till för att jag inte ska vara misslyckad.

Men det går ju inte, det bara är så...det går inte att göra allt så perfekt och på enså orimlig nivå att du kommer att misslyckas. dvs samtidigt som jag är rädd för att misslyckas skapar jag krav i mig själv som kommer leda till ett misslyckande. Troligtvis för att gång på gång leva upp till den bild jag har skapat och ständigt få den bekräftad.

Men helt plötsligt en dag så kände jag att näää...det är inte sant. Jag har ett värde och det ska behandlas på ett helt annat sätt än det här.

Men då kommer vi så klart till nästa steg, då en insikt har gjort sig till känna...ja vad gör man med den. Tar man den och plockar in  den i sitt liv som en självklar komponent?

nej tyvärr...då kommer vi till steget då insikten finns men beteendet kvarstår för rent praktiskt har vi ännu inte kommit fram till hur man gör. Och den perioden är faktiskt ganska smärtsamt eftersom jag gör en sak men vet att jag vill något annat. och så är det ett tag innan man har prövat sig fram tillräckligt länge och till slut hittat ett naturligt och tryggt sätt att leva eftr det i sitt liv.

Och där är jag nu....