Jag är bara tom...tom på allt , tom på hopp, tom på glädje, tom på vilja och tom på styrka.

 Det gör bara ont  i hela min själ...varför?? vad hände, jag förstår inte, jag som trodde jag hade allt under kontroll. Jag som var så säker på att jag vågar, men det gjorde jag inte.

Jo jag gjorde det, mitt självförtroende fick mig att göra men min självkänsla...vart tog den vägen? Den som ska hålla mig stadig, trygg och kärleksfull mot mig själv, den som trots omgivningens ord och handling ska få mig att förstå att jag duger som jag är, jag gjorde så bra jag kunde och ja ...jag avslöjade hemligheter som kan få mig framstå som en idiot.

Eller tror alla nu att jag är fröken perfekt, som vet allt, kan allt, vågar allt och har sten koll på allt. tror alla att jag är fri från alla kärlekslösa handlingar mot mig själv... i så fall kan jag lika bra försvinna från den här planeten för det är inte sant. Det är inte vad jag vill förmedla till världen att jag vet allt och kan allt. Tvärtom jag vill visa på hur illa livet kan bli om man inte stannar upp och lyssnar innan man tippar över. Jag vill bara säga att jag är exemplet på hur det blir om man hela tiden fokuserar på sitt ytrre och skiter i sina känslor och verkliga behov. Det blir inte bra och jag önskar ingen denna enormt långa och ibland oändliga väg till ett liv som är fritt från olika tillflykter och egenförakt.

Jag önskar varje dag att jag ska vakna och bara vara ny, men det händer aldrig, det är ett ständigt jobb.

Men jag är rädd att om jag berättar att jag fortfarande slåss mot vissa demoner så kommer ingen vilja lyssna på mig eller respektera mig för allt det jag hitills har tagit mig igenom eller fått insikt om. Jag är inte framme än men jag är mer framme än vad jag är i början av resan. 

Men jag är också rädd, orolig, tveksam och ibland väldigt ensam inom mig, jag orkar inte heller alltid höra detta malandet i mitt huvud som hela tider värderar och dömer, talar om och pepprar med alla borden. Ibland ägnar jag hela dagen åt att tillgodose alla måsten, jag bockar av och tar tag i nästa. Men så fort det tar slut kommer det nytt, jobbet är alltså oändligt. Och när kvällen kommer är jag helt slut utan att ens känna att jag har åstakommit något alls. Andra dagar ja då vill jag bara få tyst, jag orkar inte höra och jag orkar inte göra... vad händer då jo det är då jag tar till gamla invanda mönster som ger mig en för stunden känsla av kontroll och tystnad. Jag äter och äter tills det inte går längre och ja..allt kommer upp. Mår jag bra då? nej...ännu värre för då kommer ångesten över att jag gjorde fel och dumt. Då komer ångesten över att vara misslyckad. Sen kommer dom här dagarna då jag är JAG då jag lyssnar på mig själv, litar och vågar följa mina behov och önskningar. Dom dagarna mår jag bra, är glad och känner mig levande, och dom dagarna blir hela tiden fler. Och är idag fler än dom andra men jag vill bara ha dessa dagar inte dom andra. Det är vad mitt mål är men det verkar ta tid och det får mig att känna mig som en bluff. Är jag en bluff? eller är jag en människa fortfarande under upplärning där misstag och snesteg görs?

jag vill tänka så för det känns behagligare men jag vet inte om jag vågar lita på det. Tänk om någon annan skulle säga annat, vad är då sant? Kan jag lita på mig själv?

Hitills idag har jag enbart setat på altan och inte gjort något alls, jag vill inte, jag orkar inte ...jag vill bara va..

Att få drömma och att få leva ut sin dröm... vad är det som är så fel och fult med det? 

Kan du förklara det för mig?

Allt för ofta får vi till oss att vi ska sluta drömma och istället börja ta ansvar och gör något ordentligt.

För livet är ingen lek, livet är ingen dröm, livet är hårt så  kom till verkligheten.

Det man egentligen säger är att det du brinner för, det ditt hjärta bankar för är inte av värde. Dom gåvor som du har fått som människa här på jorden och som gör dig till den du är och som troligtvis också är svaret på vad just din mening och uppgift här på jorden är inte är verkliga. 

Det som skapar ett värde och fyller dig inifrån... det ska du sluta att sträva emot för det är nonsens.

 Är det kanske därför vi människor allt för ofta går runt och har så mycket, gör så mycket, utbildar oss, går på kurser, skapar titlar, strävar mot höga positioner men ändå känner oss ensamma och tomma. Det är som att vi hela tider känner en saknad som vi försöker fylla på olika sätt. Antingen med mat, träning, shopping, prestationer, likes på facebook,arbete, städning, alkohol, rökning osv.

En vanlig mening är; om jag vann pengar då skulle jag... 

Svaret är sällan  då skulle jag fortsätta med det livet jag har idag (självklart kan pengar underlätta men jag hoppas du förstår vad jag menar i detta sammanhang).

 Vilket alltså innebär att vi inte lever efter vad vi egentligen drömmer om, känner glädje, tacksamhet, styrka, frihet, motivation och menngsfullhet i. 

Och då menar jag inte att om jag vann pengar skulle jag sluta jobba och sätta mig hemma och titta på tv hela dagarna, för det är inte vad jag tror är en dröm eller något meningsfullt. Jag pratar om helt andra saker så som talanger, egenskaper och styrkor vi besitter men som vi inte låter få leva ut. Varför ? jo för att det är för osäkert, det är inte verkligt, det är för bra för att vara ok. 

Därför livet ska vara hårt, jobbigt, tufft och arbetssamt. Vi ska förtjäna glädje, avkoppling och ja allt som hör det goda livet till. Vi ska kämpa för så är livet...man kan väl inte bara ta sitt pick och pack och dra iväg utan att ta ansvar. 

Man måste ju tänka på ekonomin, barnen, skolan, jobb, regler, huset, alla saker, framåt , risker osv... 

Man kan inte bara sluta på jobbet för att man inte trivs, du ska vara tacksam och glad att du har ett jobb oavsett om det varje dag får dig att känna dig totalt tom på livsglädje och energi. 

Du kan väl inte bara ta barnen och flytta till alperna och starta ett bed and breakfast... vad kan du om det, har du tänkt på allt runt omkring.

Vem har sagt att det är så mycket roligare och bättre där?

Varför ska ni flytta till Thailand, tänk på barnen och deras skola. Vad har ni där att göra, vad är det som är så mycket bättre där än här. Kan du inte slå dig till ro någon gång och vara glad för det du har och bara vara i det... 

JAA..sluta någon gång att lev dina drömmar, sluta att följ ditt hjärta, sluta att leva ditt liv, sluta ta möjligheter som kommer till dig, sluta våga, sluta chansa, SLUTA GÖRA SAKER SOM INTE JAG VÅGAR!!!!!!!

Ja sluta för Guds skull att vara den du är... var normal och gör som vi alla andra...

Jag har ibland när livet bara har varit totalt svart, tomt och jag inte längre har varken mod, kraft eller tro på mig och mitt liv satt mig, tagit fram bibeln och så har jag bara öppnat en sida för att se vad som finns där och varje gång har det visat sig att texten som var på den sidan vad som ett spjut rätt in i min själ. Ett budskap som har passat mig precis då. Och ett av dessa handlar just om att leva ut sina drömmar genom att se till sina gåvor man har fått. Därför tänker jag citera det här för er så att ni förstår vad jag menar:

Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänadets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar & förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.

Med det vill jag säga att vi är alla till för varandra, med dom gåvor vi har fått. Och jag tror att när vi lever ut våra gåvor skapar vi ett kärleksfullt liv både för oss själva och våran omgivning...

Obs! Jag har har även satt mig och läst i bibeln när solen har skinit och jag upplevt att livet ligger i mina händer och även då har jag fått ett budskap. Med det vill jag säga att det finns faktiskt en hel del bra och insiktsfulla budskap i den som går att ta in i livet på 2000 -talet

Varför säger jag så... jo för den uppfattnignen har jag inte haft tidigare, snarare tvärtom. En tråkig regelbok som jag enbart får ångest och mindrevärdeskomplex av, men jag hade faktiskt lite fel i det...

Att våga vara den man är ...ja det är lättare sagt än gjort tycker ialla fall jag.

Jag kämpar med det varje dag och det tror jag att "man" jag kommer att få göra hela livet. Även om jag vill så är det inte säkert att omgivningen vill eller tycker att den jag är ...är ok eller behaglig, bra/dålig osv vilket lätt gör att vi faller för längtan att få känna oss bekräftade, älskade och respekterade så pass att vi gärna vill tillgodose deras förväntingar och önskningar, och vips har vi tappat bort oss själva. 

Men det är ju just då vi ska våga...  våga stå upp, stå fast och biibehålla sig själv när omgivnigen skakar om, trycker på eller vill annat. För det är då det är läskigt, osäkert, ensamt och jobbigt. Men ju fler som vågar vara den dom är desto färre blir det som vill få andra att vara på något annat sätt. Eftersom vi då känner oss mindre rädda, hotade och osäkra i andras tankar, utseenden och vanor. Vi vet att vi duger som vi är trots att våran närmiljö just då inte liknar min. Vi behöver inte hävda oss, bevisa något eller trycka ner någon för att våga finnas. Vi öppnar våra armar till oss själva och våran omgivning.

Att börja introducera det här till våra barn redan då de är små kan göra en stor förändring i hur våran framtid . Ett samhälle med högt i tak...

Jag tränar på både stora och små saker i mitt liv, ibland är det lättare än andra gånger. Och ibland lååter jag mig trampas på men då får jag också försöka lära mig av mig själv och göra om nästa gång.

Pröva du med...börja själv så kommer till slut din omgivning också börja.

Jag läste någt väldigt bra idag som jag bara skulle vilja dela med mig av till er. 

För mig sa dessa meningar väldigt mycket.

Om du är en krigare , i oositiv bemärkelse och kämpar för det du tror är rätt men du märker att det liksom inte fungerar. Släpp då dina vapen om det inte fungerar och du inte kommer framåt eller mår bra . Kanske det är så att det helt enkelt inte är rätt för dig, inte det du egentligen vill kämpa för. 

Det kan vara kroppen som inte orkar men hjärnan vill, eller andras förväntningar som får dig att leva på ett sätt som inte är du eller prestera på jobbet inför något du inte tror på men det är din arbetsuppgift.

Våga släpp "vapnen" och gå tillbaka i det DU är. Vila där. Känn efter. Ta fram nya vapen för att nå det du hittat och står för.

Känns det tungt är det inget för dig

Känns det lätt inom dig. Du ler av tanken, så gå då med den.

Tungt och jobbigt är inte samma sak. 

Något som kan kännas lätt inom dig när du gör ett val kan vara jobbigt att genomföra. Men känslan behaglig.

Våga släppa taget ibland för att känna det som är rätt för dig. Ingen anna kan avgöra det, det är ditt val och ditt ansvar, så våga vila i den du är.

Du är fantastisk precis som du är . Då är du ärlig mot dig själv och andra!

Jag har hittat ett ord som jag skulle vilja säga passar väldigt bra ihop med min krasch som till slut gjorde mig sjuk.

 Jag drabbades av Hälsoutbrändhet...

ja faktiskt och det är vad jag tror kommer varden vanligaste sjukdomen inom ett år.

För symtomen som just utbrändhet ger hade jag men jag var inte direkt överbelastad på jobbet eller något som hitills har varit den vanligaste orsaken till utbrändhet hitills. Men jag hade under väldigt lång tid legat på gränsen av min fysiska och mentala ansträngning och kapacitet.

 Att hela tiden prestera rent fysiskt att ständigt tänka på vad man äter, hur man äter , starta olika dieter, avhålla sig och inte låta sig frestas. Leva upp till en bild av att vara hälsosam där du ska ha en perfekt ba

balans i allt. 

DU ska äta näringsrikt, gott, hälsosamt, bra för magen, perfekt för att bygga och forma en kropp. Samtidigt ska du också unna dig, koppla av, ta ätardagar men se till att bestäm när du vill äta och när du är sugen. Du kämpar dagligen med att kontrollera din kropp och des behov. Du strävar efter att uppnå ett tillstånd som egentligen är ouppnårligt men du har ju läst och hört om andra så varför skulle inte du...

Sen gäller det ockås att träna, motionera och dessutom återhämta dig med aktiv träning. Du ska styrketräna för att skapa former och en ökad ämnesomsättning, men samtidigt ska du löpträna...eftersom det är den bästa vägen till kaloroförbrukning och dessutom toppen på prestationslistan. Dessutom säger ju alla inbitna löpare att det är den absolut bästa stunden på dagen ... så varför skulle inte jag då känna det. 

Ja ... och på det är det ju också viktigt och bra med funktionell träning, du behöver bygga upp dig innifrån.

Men nu är det ju så att för att få bästa effekt och utveckling behöver man minst göra en sak 3 ggr i veckan för att kroppen ska ändra om sig.

 Jaha...ok...det blir alltså 9 pass i veckan plus alla promenader som är viktiga bara för att låta kroppen få göra något behagligt. Men det bästa är ju om du gör det på morgonen, då förbränner du lite extra och så är det en bra start.

Ja mitt i allt ska man också sova ordentligt eftersom det är då man återhämtar sig...men dom timmarna blir liksom aldrig så många som man önskar eftersom det också fanns en vardag med jobb, barn, hushållssysslor och ja sen blir man ju sjuk också ibland..

Ja, men att ständigt,  24 tim om dygnet planera, tänka, vara på sing vakt, värdera, prestera, göra och leverera och leva upp till för att framstå som en sund människa som vet, kan och är mån om sitt liv. En person som kan stå emot frestelse, som har karaktär och som inte äger några svagheter.

Ja till slut kokar det över, för det finns ingen människa som är sån , kan vara sån, orkar vara det eller ens till slut finner någon mening, och vad händer då? jo kroppen börjar säga nej...den orkar inte, det finns inga krafter, ingen glädje, ingen motivation, inga lustar och helt plötsligt förstår du inte varför du är som du är eller vem du är eller hur du ska leva ditt liv. För allt har handlat om att leva upp till något som aldrig tar slut eller någonsin blir perfekt, för det finns inget perfekt i det. 

Du orkar inte gå upp på morgen, du vet inte varför du ska gå upp, du känner dig ledsen, ensam, vilsen och orkar inte träffa människor, höra ljud eller prata. För i ditt huvud har det ppågått en konversation hela tiden så den är bara så fullmatad med allt.

Du börjar känna dig nedstämd, deppig och ja...du undrar vad meningen med livet är...

Det är vad jag kallar hälsoutbränd...

När man ägnar stor dela av sitt liv på att se till så att ingen kommer för nära inpå mitt känsloöiv och den jag är får man lätt ett liv i ensamhet och kyla. Men varför vill man ofta inte släppa in någon... jo för att man är så rädd att bli avslöjad att vara den bluff man själv tycker sig vara. Man är rädd för att  bli sårbar och kanske hamna i ett underläge. Man är rädd att inte bli älskad för alla dom känlslor och tankar som äger rum inom en som kanske inte är som man tänker att dom ska vara.

Jag har under mitt liv tyckt det varit lättare att leva ett liv där jag har behövt kämpa och lösa problem eller situationer. Helst har jag velat ha en liten uppförsbacke. Det har varit något att tänka på då, jag har hela tiden fokuserat på något annat. Sen har jag på något vis lärt mig att leva i ett liv där det är lite otryggt, rörigt, stormigt, sorgligt och destruktivt. Det har gjort att jag heller inte kännt så mycket kärlek, för kärlek är mjukt och varmt. Och det vill man inte ha när det är mörkt omkring en. Därför har det varit lättare att hålla sig ifrån det. Jag har tyckt det har vvarit jobbigt att känna kärlek, ha närhet och bara vara tillsammans. Det har liksom krypit i hela min kropp. 

När jag träffa Anders sa jag att jag inte tyckte om att kramas... ehh vilket skitsnack kan jag säga idag..

Stunder då livet varit lugnt, bra, harmonsikt och utan problem har jag nästan mått sämre och skapat mig problem för att jag har inte vetat hur jag ska leva och förhålla mig till dom känslorna och situationen.

Det här har varit en av dom störtsa lärdomarna jag har fått tagit tag i. Men också svåraste.

Men det är då det är så fantastiskt att ha barn, för dom hjälper en att bara kliva ur alla dessa saningar för dom lever ofta väldigt nära sina känslor. Och en del barn gör det mer än andra. Varav min son Viggo gör, han kramr mig varje dag, talar om för mig att han vill ha kramar, och att han vill att jag ska krama honom oftare. Det gör ont när han säger att jag ska göra det mer för det betyder att jag då fallit in i den där göra flowet där inget existerar förutom just det och då glömmer jag allt som har med kärlek att göra.

Men vad härligt det är att kramas, tänk att en kram kan vända en hel dag, en tanke ett helt förhållningssätt till stunden och mig själv. Så enkelt men så betydelsefullt.

Mera kramar!!!

Idag vill jag bara berätta att jag har haft en så där härlig dag då jag har fått vara kreativ och skapande och haft ork och livsslust. jag älskar när jag har många bollar i luften, när allt bara rullar. Problemet är väl bara det att jag har väldigt svåtrt att stoppa, jag bara tuffar på och för att jag inte ska bli helt övertrött och då göra ogenomtänkta saker.

Men just nu har jag bestämt mig för att vara nöjd för dagen och ska resten av kvällen sitta i soffan och mysa av att mörkret lägger sig och dom tända ljusen får lysa upp hemmet.

Jag tänker allt mer på hur vanor och beteenden verkligen kan skapa sanningar och rädslor som man verkligen tror är verkliga. Jag menar dom är ju verkliga i min värld men dom är ju inte sanna i den stora världen. Bara som en sådan enkel sak att komma till insikt med att jag bör inte äta mat på kvällen för sent för då är jag ofta väldigt trött och när jag är trött kan jag inte varken tänka eller resonera på ett förnuftigt och konstruktivt sätt. Vilket då ofta leder till att jag tappar helt mitt förnuft kring mängden mat, vad jag jag äter och på vilket sätt. Vilket då kan leda till att det blir för mycket. Jag äter helt enkelt av trötthet inte eftr behov. Men att då istället äta tidigare skulle ju då minska den här risken, super...då har jag löst ett problem...nä...riktigt så enkelt är det inte. jag har kommit fram till var nyckeln till problemet är men det betyder inte att jag vet hur jag ska göra. För jag måste ju ändra om allt både känslomässigt och vanemässigt, och det är då man inser vad mycket det är somligger bakom ett beteende, jag menar känslor, försvar, behov osv. För när du kommer till stunden då du ska göra det här som insikten har gett dig känns det inte så självklart och behagligt som man skulle kunna tro. Snarare tvärtom, det känns jobbigt , irriterande, vilset, osäkert och bara hotfullt. För helt plötsligt kommer det upp en massa argument som säger att det inte alls är ett bra förslag att ändra och dessutom vem säger att det kommer att bli bättre och så börjar alla ursäkter, bortförklaringar och försvar bara peppra huvudet, och helt plötsligt har man gklömt bort varför man skulle göra på ett annat sätt . Ända tills man står där igen och blir påmind om helvetet, och så pågår det så här dag ut och dag in, vi vet men vi gör inte. Varför...för vi är rädda för det okända..

Jag har en uppgörelse som just nu pågår inom mig. en uppgörelse mellan mig och min så kallad vän som har funnits med mig i 25 år.

 Jag vill inte längre göra saker tillsammans med han (det är nämligen en han av någon anledning). Jag vill inte längre göra val, planera,tänka,agera eller något annat genom hans argument. Jag vill utforska livet och världen själv nu, det räcker...det är bra nu... bara det att han släpper mig inte. Så fort jag slår upp ögonen på morgonen så är det första jag hör: God morgon Malin ...då var det dag s att stiga upp och ......jag allt  vad han nu har och säga och alla dessa argument.

Det är inte det att jag inte vill ta promenader, träna, städa, åka på semester, meditera, äta sund och god mat, hålla mig i form, bry mig om både mitt yttre och inre mm för det vill jag. Men jag vill göra det på mitt sätt, i min takt, i min ordning, utifrån mina argument, värderingar och behov. Inte efter hans för dom anpassar sig inte efter något annat än just görandet. 

Men det här innebär också att jag just nu bara istället blir helt handlingsförlamad för att jag vill inte ta mig för något som han har en åsikt om, då skiter jag i det. För att visa att han inte längre bestämmer.

 Trots att jag vill kanske ta en promenad för det skulle vara skönt i solen men ...nej!!!!

Så jag känner mig just nu bara som en ...ja...jag vet inte... någon som vill massor men gör ingenting för att hon sitter och slåss för sin rätt med en röst och person som ingen jävel ser men som har gått bredvid som en så kallad Morgan (alfons låtsaskompis) i 25 år och gjort så att jag har framställt som någon jävla idiot emellanåt för att jag har gjort saker och haft beteenden som är utanför alla sunda och käreleksfulla gränser. Och nu vill jag inte ha han bredvid mig längre men det går ju inte att döda fanskapet, det har jag ju försökt göra några gånger. Nä.. det enda som är kvar som jag inte har gjort det är att stå med rak rygg och göra tvärtemot och orka vara uthållig i tomheten och vilsenheten som uppstår. Först då tror jag han kommer att fatta att jag inte behöver honom längre, jag klarar mig själv och jag är inte rädd längre. Lätt uppgift....nä skulle inte tro det..

För hur länge kommer det att pågår? en dag , 4 dagar, 1 vecka, 1 månad....ja hur länge måste jag vara i just den här känslan av att livet pågår där ute och jag vill vara med men just nu står det stilla när det gäller all yttre stimulans. Det är där jag är så jäkla svag, jag står till slut inte ut och så hoppar jag ut tidigare än vad jag skulle och så är jag tillbaka igen. Men den här gången vill jag verkligen inte det, herregud ... vad är det värsta igentligen som kan ske? ja..för mig känns det som att jag dör på något sätt och det är faktiskt en ganska otrevlig känlsa. Men rent verkligt gör jag ju inte det men emetionellt och spirituellt så är det ju en del av mig som dör för att en ny del ska komma till liv. Och det betyder ju då att det kommer att bli ett litet glapp i livet, mellan borgången och uppvaken...förstår ni vad jag menar? då är det inte så konstigt att jag under en stund inte kommer att vara så delaktig i livet...punkt slut

När jag var 21 år gick jag till en psykolog för första gången pga av att jag hade en så enorm dödsångest. 

Efter att ha förlorat mitt nyfödda barn och sen 10 dagar senare själv vara så nära att själv förlora livet kunde jaginte längre tänka; dör gör man när man är gammal. Det var ju inte sant, man kan ju dö när som helst.

Jag har sedan jag var liten ofta tänk på vem jag är och varför jag är den jag är, varför kom jag till jorden och vad jag har för betydelse. 

Redan som 7 åring hade jag sådana tankar, vilket är ganska djupa och tunga tankar för en 7 åring att kunna deala med. 

Många kvällar ropade jag på mamma för att jag var rädd att jag inte skulle vakna upp om jag blundade. Då satte hon sig vid min säng och sa att jag inte skulle oroa mig, det är långt kvar tills du ska dö.

Hon satt vid min säng tills jag somnade. 

Jag frågade henne många gånger: - men mamma är inte du rädd för att dö ? Och varje gång svara hon nej....dö ska vi alla göra någon gång men vi vet inte när . Det är inget jag kan göra något åt men jag är inte rädd för det. Och det var väldigt skönt att hon alltid gav samma svar, det gjorde mig trygg att hon inte svajade i den frågan.

Men när sen döden kom till mig så väcktes alla dessa känslor igen och när mörkret kom på kvällen vågade jag inte blunda. Så till slut insåg jag att jag behövde prata lite. 

Men det lustiga var att när jag satte mig i stolen och skulle börja prata så var det inte dödsångesten jag tog upp utan frågan var: Varför är jag som jag är? 

 Jag är så här och så här och jag känner ofta så här och jag reagera ofta så här ...varrför gör jag det?

 Jag  vill inte vara den jag är, jag har beteenden , tankar och känslor som jag inte vill leva med . Kan du hjälpa mig att förstå och förändra. Och där började mig resa till att bli den jag är. Det var 14 år sedan.

I 14 år har jag jobbat med mitt inre, jag har backat, gått framåt, stannat upp, hamnat i kriser, tagit nya steg, gått tillbaks till gammla men hela tiden har jag haft i sikte att bli den jag är. Och det har varit en ständig resa på olika plan. Men jag vill absolut säga att jag idag vet vem jag är, och jag är den jag är. Med beteenden som jag fortfarande jobbar med att få bort, men jag är medveten om dom och jag förnekar dom inte.