Jag satt och tittade igenom min bok som jag skrev mycket i då jag mådde väldigt dåligt. Då fann jag några sidor där jag beskrev hur jag kände och tänkte när jag var hemma på besök under en helg då jag låg inne på Löwenströmska.När du läser kan du föreställa dig att det här är tankar och känslor som snurrar runt hela tiden från 5 på morgonen till läggdags utan en enda sek av tystnad. Så här pågick det i mitt huvud varje dag.

Det härliga är att dom finns inte längre, men när jag läser dom minns jag dom väl och all den ångest dom gav mig.

Jag måste utnyttja tiden

jag måste passa på att göra något nu när jag har tid

Jag vill gå ut och gå länge......

Jag kommer gärna med förslag på vad resten av familjen ska äta, jag vil bestämma vad dom ska äta

jag vill bestämma hur dukningen ser ut, jag vill ha kontroll , jag vill ha vissa tallrikar, bestick, glas osv jag vill att det ska står på ett visst sätt annars blir jag irriterad.

Jag stör mig på hur Anders ställer fam sakerna, det ser fult ut, han gör FEEEELLLLL.....

Tindra har spilt vid bordet flera gånger, det gör mig galen. dessutom klänger hon på mig, det ger mig en känsla av att bli kvävd.

jag hatar att lägga upp mat på tallriken, jag vill inte lägga upp så mycket som jag ska, jag vill ha mindre för det känns skönare och bättre.

Jag känner mig inte hungrig, jag vill strunta i att äta, tänk vad skönt att inte behöva stoppa något i munnen. Tänk att få bestämma själv, tänk att bara slippa fylla min kropp med skit.

Jag får ångest när jag känner mig mätt, jag känner mig svullen, knubbig, rund, oformad och slapp i huden.

jag måste bara bort, jag måste bara få springa lite, gå, göra något ...vad som helst bara jag inte behöver sitta ner och känna allt det här.

kanske jag ska möblera om, är inte inredningen tråkig, ful... ja ...det måste jag göra...förändra något...

Om jag bara sitter eller inte gör något och tiden bara går..tänk om jag då inte kommer att orka eller vilja göra något sen. Då kommer jag ju få massor att göra.

Fy vad äcklig jag känner mig, så mjuk och slapp

Jag vill inte känna mig så här, jag vill vara fast, känna mig stark.

Ja...jag vet att jag MÅSTE  gå upp i vikt, jag vet att jag kan göra det och se fin ut. Men känslan av att gå upp i vikt på kort tid  bara för att , det har jag svårt att acceptera och förlika mig med. Det känns obehagligt, onaturligt och fruktansvärt jobbigt.

Ibland känns det som att jag skulle behöva stanna inne på löwenströmska en hel vecka för att se om jag klarar en hel vecka utan frihet. Då vet jag ju om jag har vunnit, men jag måste ju också lära mig att göra det rätta beslutet själv utan regler.

Jag behöver våga gå upp i vikt och släppa kontrollen, utan att känna efter så mycket. Jag behöver trivas med mig själv i min kropp oavsett storlek. Jag behöver förlika mig med att under en kort period kommer kroppen se svullen ut för den repareras. Men det vara inte för evigt.

Tänk vad konstigt det är, jag vet allt och jag förstår allt men...jag vågar inte allt och det är därför jag inte kommer framåt.

Jag vet men jag är rädd, så rädd för allt som jag tror kan hända mig om jag släpper kontrollen.

Hur gör man då????

Allt för ofta när vi vill göra eller ha något annorlunda i livet bestämmer vi att vi ska göra en förändring.

 För att nå den förändringen letar vi metoder och redskap som ska föra oss dit.

Men tyvärr blir redskapets värde många gånger mycket större än själva målet,

och jobbet läggs allt mer på att lyfta redskapets värde än sin egen kapacitet.

Med det vill jag säga att det är väldigt lätt att fastna i ett mönster som en gång gjorde något bra för mig, vilket gör att jag inte vågar lämna det för jag tror att det var just den saken som gav mig allt jag nu har. Detta medför många gånger att vi gör saker vi inte längre mår bra av, eller så gör vi det ännu mer för att vi i vårat huvud har en historia som säger att om du gör det här eller använder det här kommer allt vara bra. Men så är det inte riktigt och istället sätter vi oss i en situation där vi istället blir slvara undr metoden och redskapet. Vi blir beroende och förblindade.

jag känner mig arg, ledsen, besviken och otroligt lurad

Instängd, fastkedjad och totalt utan chans att påverka eller förändra.

Det bara går inte längre, jag står inte ut längre..

alla ord, alla planer, alla ideér, alla förslag, alla tankar, visioner, önskningar och framförallt...allatid och energi som jag har ...

Så mycket som jag har gjort i tro om att vi var två om saken. Tron om att ...bara jag väntar lite till och nuffar på lite lätt , ja då kommer det att ske...

Men nej så var det inte...

Allt var bara ett sätt att tysta mig, ett sätt att få mig nöjd för ett tag. Och det blev jag också men med en ständig känsla av ovishet och förvirring inom mig som höll på att gnaga sönder hela mitt inre.

jag har försökt, jag har anpassat mig och levt så gott det går av det som finns. Men hela tiden med en tro om att snart vänder det. Snart säger han att nu tar vi steget. Men så var det inte, nej tvärtom. Ju mer jag flöt med desto mer lutade han sig tillbaka och jag ja ...jag fattade ingenting.

Dessa ständiga ursäkter som varierat i alla dess former, förklaringar som ständigt rapas upp för att skugga saningen. men som ändå inte höll, som på något sätt aldrig kändes befogad.

till slut började jag fundera på om det var mig det var fel på. Om jag hade missförstått , hört fel, sagt fel,  eller varit otydlig. Men ...nej... det är inte jag, det är inte bristen på möjlighetr, chanser, pengar, potential..nej det är viljan som saknas...viljan finns inte

Om han aldrig har känt en  längtan till något annat, nyfikenhet eller spänning, då betyder ju det att allt som vi har gjort bara har varit ett spel för galleriet. ett sätt att  få mig nöjd och kanske tyst för ett tag.

Han trivs , känner sig trygg, tillfreds och stimulerad, konstigt då att han inte lyfter ett finger för att göra något nytt.

Så medan han lever sitt liv, känner sig nöjd, går till sitt jobb, pratar med sina vänner, har sin lön och drömmer som sina skidresor, ja då sitter jag här och väntar på att han ska ta beslutet så att även jag kan få chans till en framtid och meningsfull vaardag.

Under  tiden kör jag hjärt och lungräddning på mig själv. Känner mig förlamad för att jag inte längre vet vad jag ska göra med mitt liv.

Är det så det ska vara? ska jag gå här dag ut och dag in hela mitt liv ... kanske vara tacksam om jag får hjälpa till någonstans för en symbolisk peng.

Dämpa mina ambitioner, lägga min kreativitet åt sidan och lära mig att normalisera mig. Vara nöjd med det jag nu har, hitta nu en liten plats som du kan höra hemma i och stanna där för guds skull. Se till att leva upp till omgivingens förväntningar så kanske du hittar några "vänner"

Ja så här kan det kännas i en relation i perioder, och hur gör man när man lever ett liv där fler individer är inblandade som inte alls vill åt det hållet som du vill? Hur gör man när man i sin relation ligger på olika plan i sin utveckling?

Hur gör man när man inte pratar samma språk längre?

Är det skillsmässa som gäller eller går det att ta sig igenom det på ett utvecklande, respektfullt sätt och kärleksfullt?

Vem ska försaka sitt liv, vem ska bakca och vem ska må dåligt, måste det bli så att någon mår dåligt.

För just nu mår nog ingen bra vilket egentligen innebär att en förändring inte kan bli sämre.

Det finns bara en väg tror jag och det är att komunicera, lyssna med respekt, tala med respekt och hitta vägar där man kan mötas, vägar där båda får komma till tals och där bådas behov får rätten till att finnas. Det sista och värsta man kan göra är att börja värderar varnadra, bra/dålig, rätt/fel  osv

vi löste det och vi tog oss igenom , vi blev arga, ledsna men vi undvek att värdera. Och till slut kunde vi mötas på ett konstruktivt sätt.

Föreställ dig en tvättmaskin fylld med kläder som just nu håller på att centrifugera.

Det snurrar riktigt fort... så fort och intensivt aatt kläderna trycks ut längs sidorna, vätskan pressas ut och till slut finns där bara en matta av kläder slickad längs maskinens vägg. Kläder där både struktur och funktion just för stunden är bortblåst.

Så känns mitt huvud ibland, som en centrifug fylld med alla mina tankar. Tankar som snurrar så intensivt att dom till slut skapr ett enda kaos och pressas ut mot kanterna så det känns som att huvudet ska spricka.

Förviriing och panik är det enda som då finns till.

När huvudet är så .. hur väljer man då sina tankar. Hur ska jag ens kunna välja mina tankar när jag inte ens vet vart dom finns eller kan urskilja dom?

Dom sitter ju ihopklistrade längs hjärnbalken , totalt ihopkletade.

Det går varken attt urskilja dem eller  sortera dem, och till slut känner jag mig precis somklädrna...totalt uttårkad och tom på precis allt...utan att ens lyckats komma fram till något.

Det som nu behövs är att någon kommer och tar ut kläderna ( tankarna) , skakar av dom  och hänger upp som en efter en så att dom kan torka och få tillbaka sin form för att sedan kunna användas för sitt syfte och mening.

Och det är precis så jag också behöver göra eftr en centrifugering, fast med mina tankar.

Plocka ut dom , hänga upp dom och sortera för att sen lägga tillbaka.

Och först då kan jag igen fungera och på så vis tänka konstruktivt och därmed göra sunda handlingar

Jag tänkte precis på det att min blogg heter en flickas resa... vad betyder det egentligen?

En flicka som är ute och reser,men vad innebär det egentligen att resa?

Man möter nya människor, nya platser, nya utmaningar, nya känslor och tankar ochman möter hinder man aldrig tidigare stött på och man blir både överraskad och förvånad och ibland tom stum och tagen.

Stundtals känner man sig osäker och otrygg, man kan inte språket, vet inte hur man ska bete sig, vad är rätt vad är fel. 

Vilka konsekvenser får ett visst handlande här osv...

Saker varken luktar eller smakar som det brukar och kroppen fungerar inte heller som vanligt.

Man kan säga att det liksom är både spännande och hemskt samtidigt... lika mycket som man får överraskande glädjekickar lever man i en otrolig anspänning där man inte riktigt är säker på  vad nästa steg ska ge eller se ut. Men man vill ändå inte backa och gå tillbaka för på något vis finns det något som lockar där framme.

Man kan väl säga att det verligen är som en berg och dal bana, ibland går det fort, ibland trögt, ibland har man kontroll och ibland känns det som man är på väg att dö. 

Ibland är man på topp där allt bara funkar, känns underbart och hela livet ligger framför en och bara väntar, och så finns det stunder då man ligger längst ner på botten och man varken ser eller hör något, knappt att man tycker sig finnas till eller ens har lust med det.

Men samtdigt så går alla dessa förändrignar, svängar, toppar och dalar väldigt fort och det bästa man kan göra under åket är att hänga med på bästa möjliga sätt, slänga ut ett skrik ibland då det blir för mastigt, le , blunda men framförallt...acceptera stunden och läget och bara vänta tills nästa sväng, nedförsbacka eller uppförsbacke dyker upp. För det går ju inte direkt att skrika rätt ut; STOPPA KARUSELLEN, JAG ÄR RÄDD OCH VILL INTE VARA MED LÄNGRE!!!!!

NEPP, nu har du satt dig i karusellen...j a då ärdet är bara att hänga på och följa med på bästa sätt. Det kommer att ta slut en dag, det kommer inte att vara för evigt, så passa på att ta del av turen så länge den pågår.

Så ser jag även på livet, och när då en flicka ska ut och resa är det väl inte så konstigt att hon ibland känner att det är lite för mycket, tungt, kämpigt, läskigt, tråkigt men också väldigt kul, spännande, energifyllt och utvecklande. Det är helt enkelt så livet är...

Tänk vad livet har att ge när man väl vågar släppa kontrollen och gå nya och andra vägar. I sådana stunder undrar jag...vad va det jag var rädd för?

Ja för tänk vad våra tankar kan förvilla oss och ge oss föreställningar som begränsar oss istället för att utveckla oss. 

Livet och världen är stor och jag är i den väldigt liten men den står med öppna armar varje dag för att ta emot mig.

Antingen tar jag emot inbjudan eller så tackar jag nej för att ...ja...inte riskera något, för att inte förlora det jag har...vad det nu är...eller för att jag inte tror att världen där ute tillhör mig

Det finns en plats för oss alla, men det är inte säkert att det är den vi befinner oss på just nu, därför ska man ut i världen och utforska  sig själv och alla möjligheter. 

Den som söker den finner oxå....

Har du någon gång upplevt att du bara känner att hela du och allt du har omkring dig bara befinner sig som i ett stort svart hål som  inte har någon botten? Jag undrar vart den upplevelsen kommer ifrån, hur kan allt bara kännas så tungt, mörkt, meningsfullt och bara helt kallt.  När jag hamnar där finns det inget som kan få mig att se livet på annat sätt, jag kan inte le, jag kan inte skratta, jag vill inte göra bra saker för mig. Jag vill skada mig, göra illa mig, på något sätt vara elak och bestaffande för på något sätt ligger det en känsla av självhat. Jag tål inte mig själv, jag är arg, besviken och bara så trött på mig själv och det vill jag visa genom att vara elak mot mig själv. Och är det riktigt illa då finns det inga gränser, det finns ingen smärta, inga konsekvenser eller kärlek.  Ibland kan ju en lightvariant uppstå och då kan det räcka att vända en tanke eller gå ut eller vilseleda mina tankar och då vänder det, vilket det för det mesta gör. men så kommer dessa tillfällen då inget funkar...det är bara kört...varför? 

Jag vet inte...jag hatar det, för jag kan förstöra för mig själv för en bra tid framåt. Sådana dagar vill jag inte vara vaken, jag vill inte vara medvetande, jag vill inte träffa människor, jag vill inte , jag vill inte, jag vill inte......JAG BARA VILL INGENTING...JAG VILL BARA UPPHÖRA VARA JAAAAAAGGGG

tragiskt, tråkigt, sorgligt och meningslöst ...men tyvärr sant och ärligt...

Ibland kan ett enstaka samtal eller möte kraften att göra skillnad i ens liv. 

Det kan ibland vara en tanke som planterar ett frö och hjälper oss att ta in nya synvinklar och kunskaper. Det kan ibland oxå bara vara känslan av att inte vara ensam, och att känna igen sig i andras upplevelsr och utmaningar.

Att få mer kunskap och insikter om hur en ätstörning uttrycks och livnär sig på ger alla en större chans att förhindra den att växa till liv och på så sätt ta liv. Men många tror nog att en ätstörnig bara är anorexi och bulimi, men det är långt i från saningen. Dom är bara en liten klick av alla som finns där ute. Precis som alkoholisterna, där dom på parkbänken bara är 5 % av alla resten finner du bakom stängda och trygga dörrar. Men det är inte dom vi dömer ut

Vad är då en ätstörning?

Ja det många inte känner till är att människor med övervikt har en ätstörning och människor med träningshets. En annan reflektion är hur vi allt som ofta pratar om och kring mat och hur det uppfattas av andra.  Som tex när man använder ordet synda när man tar en kaka eller nu är jag värd något gott.

Själva kärnan till hela den här problematiken är våran SJÄLVKÄNSLA... den har av någon anledning utplånats hos oss och kvar finns många gånger ett självförtroende, men det är något helt annat.

Att för mig vara med och jobba för Frisk och fri är en självklarhet och något jag hoppas allt fler ser ett värde i, föräldrar , lärare,arbetsgivare mm för alla är vi drabbade på något sätt. Jag skulle vilja säga att ingen av går fria från den saningen , men allt för många av oss blundar

Varför vi gör det...ja...det undrar jag med...vad är vi rädda för?

DU VÄLJER INTE DITT LIV, 

det är livet som väljer dig. OCh du kan inte förstå o det är glädje eller sorger som väntar dig. Acceptera och gå vidare.

Vi väljer inte våra liv, men vi väljer vad vi gör med den glädje och de sorger vi får.

Allt vi gör i våra liv grundar sig i att vi vill tillfredställa ett behov som vi har. Alla människor har samma grundläggande behov, skillnaden är bara den att vi har olika sätt att tillfredställa dem på.

Sättet vi tillfreställer behovet på kan vara både destruktiv, negativt för oss eller våran omgivning men också positivt. Men hur det än ser ut på utsidan så gör vi våra val och handlingar för att tillgodose behovet.

Detta innebär för mig att varje gång jag gör ett val oavsett konsekvens så behöver jag fråga mig själv ... - vad är det för behov jag nu vill tillgodse?

För vi gör ju många gånger i våra liv val som ger neativa konsekvenser, val som kan skada oss, utsätta oss för risker men också såra oss och våran omgivning. Men det är egentligen aldrig ett medvetet syfte att skada, utan ett annat behov av att skydda något inom oss som är så strakt att vi inte varken ser eller reflekterar över konsekvensen.

Hur det än är så ger alla våra handlingar oss någon form av konsekvens, negativ eller positiv.

Vi tar risker, vi sätter gränser, vi tar ansvar eller så struntar vi i allt det.

Men varje gång jag gör ett val så säger jag oxå indirekt ja till den eventuella konsekvensen. 

Låt säga nu att vi tar risker, gör val och tar till beteenden som ger mig negativa konsevenser för mig då är jag också ansvarig för följdena.

Då ställer jag mig frågan ...

Vad är det som gör att jag allt för ofta gör val som inte är kärleksfulla mot mig själv och även ibland min omgivning?

Vad är det som gör att när jag har ett fritt val många gånger väljer det negativa valet istället för det positiva. Varför gör jag inte val som visar att jag är mån om mitt liv, mig själv, min hälsa, min kropp och min själ.

 Varför vårdar jag inte mina möjligheter jag har och visar tacksamhet för att jag fortfarande har livet i mina händer och möjligheter att göra det så kärleksfullt som möjligt?

Vad är det som gör att vi behöver och nästan ibland kräver lagar, regler och straff för att göra val som ger oss omsorg, kärlek och respekt mot oss själva och livet vi har fått?

Vad är det som gör att vissa saker har blivit lagar och regler men inte andra trots att dom egentlien handlar om samma sak. Dvs eget ansvar, sunt förnuft, respekt, kärlek och omsorg.

Att ha bälte i bilen, hjälm när man åker moppe eller skidor... ja det är en självklarthet... Varför? - jo för att det är en lag på det (förutom skidhjälm), och vad betyder det? jo att någon har kommit fram till att det är riskfyllt och farligt både för dig själv och din omgivning om du inte har det. För att tydliggöra det har man gjort en lag som inderkt säger; 

Eftersom du själv inte anser att ditt liv är skört, betydelsefullt och till låns så vill vi hjälpa dig att ta hand om dig själv på ett respektfulltsätt genom att egentligen ta kommando över din egen vilja, ditt liv och dina val genom att sätta en lag som ger dig ett straff om du inte följer den.

 Regeler har skapats för att skydda helt enkelt.

Men har dessa regler alltid funnits?

Nej det har dom inte, det har inte alltid varit lag på bilbälte, hjälm , alkohol mm. Men efter en mängd olyckor, tragedier och statestik har man till slut kommit fram till att om vi sätter gränser och lagar här kommer vi att minska dessa negativa konsekvenser som uppstår då den enskilda individen gör ett val bortom kärlek tillsig själv.

Men så finns det ju fortfarande en mängd olika val i livet som inte har fått någon lag men vi vet konsekvenserna... eller är dom inte lika riskfyllda, farliga osv bara för att du själv nu får välja? Gör det fria valet oss mindre angelägna att ta hand om oss?

Min fråga blir då;

Hur skulle jag agera om det blev lagligt att åka bil utan bälte, handla på bolaget oavsett ålder eller att det blev lag på cykelhjälm?

Skulle jag fortsätta som jag tidigare gjort eller skulle jag nu sluta med bälte trots att jag vet risken, och skulle jag börja använda hjälm eftersom det nu blev en lag?

Jag gör vad jag vill med mitt liv... självklar, det gör vi alltid

Men det är väl inte det som det handlar om. Det handlar väl mer om vad vi gör med våra liv och varför..

En del handlingar är ibland bara mer accepterade trots att det finns tydliga bevis på att dom är farliga, men på något sätt har samhället skapat en acceptans och man bara pratar inte om det.

Men så kommer det någon som belyser det vi själva gärna vill sopa under mattan eller har hittat en jätte bra ursäkt till och ifrågasätter.

Vad händer då?

- Ja många av oss blir arga, provicerade, upprörda och vill genast gå till attack för att till varje pris slippa fronta sig själva och sina egna val.

Och vem är jag då som sitter här och tycker en massa ... jo en helt vanlig människa som ständigt brottas med frågan ;

- Varför gör jag val som visar nonchalans till mig själv, mitt liv och mitt eget värde?

Varför utsätter jag min kropp, själ och liv för risker som är så onödiga men egentligen väldigt enkla att minimera. 

Jag menar hela livet i sig är ju riskfyllt, varför då bygga på listan ännu mer?

Men att bli arg när någon där ute ifrågasätter eller belyser något som faktiskt inte är snällt mot mig själv är mer för mig ett tecken på att jag försöker dölja och försvara något jag inte trivs med eller är nöjd med själv och som den här personen nu väcker till liv.

Vi behöver våran omgivning för att få distans till oss själva, det är dom som är våran spegel. Det är först när vi börjar tänka och agera annorlunda som vi oxå kommer att uppleva annorlunda.

Det är vad jag kallar förebyggande arbete.

Man belyser vägen till problemet sen börjar man att jobba med att rensa bort det som till slut ger den negativa konsekvensen.

Men om vi väljer att bara stå kvar i problemet och hitta tillfälliga lösningar ja då blir vi bra på att leva i eländet, på att sopa undan för att förbereda för nästa tillfälle. Ingen förändring kommer att ske.

Men det handlar om att våga ha modet att gå en annan väg, att göra nya val i sitt liv och att ifrågasätta sina val och beteenden. Och det tror jag är en process som behöver pågå hela livet, för det är nyckeln till utveckling och förändring.