I bland säger tystnaden mer än ord...det gäller bara att våga stanna kvar i den tillräckligt länge så den får chansen att ...

För mig har det aldrig varit lätt, jag har alltid tyckt tystnad varit både jobbigt och obehagligt, både i ensamheten och bland människor. Ju tystare omgivningen har varit desto mer har jag pratat och ibland vet jag knappt vad jag har sagt för det har gått så fort. Men vad är det som gör att tystnaden är så obehaglig, vad är jag rädd för?

jag vet inte riktigt, sitter och funderar på det men får inte fram något riktigt svar...

tystnaden behövs till reflektion...betyder det att jag inte vågar reflektera eller att det som kan komma upp inte går i linje med vad jag önskar...

Jag har blivit bättre på det och när jag väl finner ron och harmonin i det ...ja...vad skönt det är...det är som att jag får chansen att lyssna på mig själv då, mina tankar, önskningar och behov. Vilket många gånger kan ge mig en helt annan klarhet i vem jag är och vad jag vill. Kanske är det just det som skrämmer...

När man mår psykisk dåligt och har som man brukar säga psykisk feber så ser inte världen ut på samma sätt som omgivningen ser den. Det finns på något konstigt sätt inga färger, ingen värme och inget som ger den där känslan av upprymdhet och glädje. Allt amn har är liksom grått eller svart, alla ljud, toner och röster är bara som ett enormt högt eko som bankar på huvudet innifrån. vilket gör att man bara vill skrika så fort detta uppstår. Det här gör att man förlorar allt vackert, charmigt, kärleksfullt och gåvor som barn, kärlek och vänner försvinner. 

Att vara mamma och drabbas av det här innebär en enorm förlust av det absolut finaste och vackraste man kan få i sitt liv...det är den gränslösa kärlek och bekräftelse ditt barn ger dig. När jag blev sjuk var Viggo bara 6 mån, jag minns nästan ingenting av honom. Jag kommer inte ihåg hr han såg  ut, vad han gjorde, vad jag gjorde, lukter, händelser ja... tänk er allt som ett barn ger. Det enda minne jag har är att han skrek, förstörde, gjorde mig , irriterad och fick mig att känna mig värdelös. jag ville inte ha honom, jag ville inte hålla honom. Jag har inget minne av att jag kramade honom, pusade eller gosa. Mina minnen är att jag la honom på golvet, skrek elaka saker och bara stirrade på honom md hat. Det gör så ont i hela min själ när jag tänker på det, hur det kan bli så galet att man tappar precis allt. Idag tittar jag mycket på bilder och filmer på honom för att minnas, för att få nya bilder och när jag ser honom så ser jag inget annat än en så glad kille som skrattar på varenda bild, sprallig och så söt att jag bara skulle vilja hålla om honom. Med det vill jag säga att hur vi ser på andra och hur vi anser att andra gör oss arga, ledsna eller irriterade behöver inte ha med dom att göra. MÅnga gånger ligger det  oss själva, bara det att peronen eller barnet som finns väcker känslor och sidor vi inte alltid vill möta, känna eller ens äga. Det gör att vi gärna lägger över vårt beteende och känslor på just den personen. barn är tyvärr dom största offrena för just detta, pga av att dom är små, hjälplösa och så beroende av oss föräldrar. Så man kan inte göra om men man kan börja om, det som va ..ja det var då men jag behöver inte fortsätta på den linan även om det skulle kännas lättare eftersom det är så mycket ångest barnet kan väcka.

Det tog mig 1 år att jobba tillbaka Viggos tillit till mig efter att jag kom hem från sjukhuset. han grina och skrek när jag skulle lägga honom, han ville aldrig att jag skulle hjälpa honom  eller göra något för honom. Men jag hade bestämt mig att jag ville bygga tillbaka, men jag visste också att han var sårbar coh rädd därför var det viktigt att inte bli arg, besviken eller dömande då han avisade. Han fick göra det, jag fick ta hand om min sorg själv men med tiden så släppte det. 

I många år var det bara pappa som gällde i alla lägen, men idag har vi en underbar relation, en relation som är strkare än någon annan. vi har något som ingen anna har och vi kan bli både ledsna, arga och glada. Vi vet verkligjen var vi har varann. Och jag kan säga att det finns ingen som visar så mycket kärlek som han. Ingen kan få mig att skratta när jag minns vill det som han, ingen kan få mig att smälta eller släppa mina demoner som han. 

Så jag vill bara uppmana er alla att det är aldrig försent att göra om, det är inte lätt att vara förälder, vi gör inte illa med flit. Ibland blir det tokigt men det värsta du kan göra är att förneka och blunda. Stå för det och tala om vad du känner och vad du önskar och hur ni kan göra. Låt barnet få bli arg, ledsen och besviken men du...dom kommer aldrig sluta älska dig. Ingen kan ersätta en förälder...

Nu har det gått 2 dagar sedan mitt besök och  vad gjorde jag av all ilska... jo jag startade en insamling för att stödja organisationen Frisk&fri-riksföreningen mot ätstörningar. 

Och varför gjorde jag det?

jo för det är det enda sättet känner jag att få en förändring och göra skillnad för det som just nu bara blir allt värre..våran psykiska ohälsa. 

Myndigheter och sjukvård som ska finnas för att stödja, hjälpa och lyfta, men det gör dom inte, dom  har tappat helt sin empati och förmåga att se behövande som människor. Vi är bara produkter som belastar samhället och  som i stort sätt får skylla sig själva att vi har hamnat där vi är.

Vilket är långt i från saningen, alla kan vi åka ur spår, alla kan vi bli sjuka och alla kan vi råka ut för kris, förslust och oväntade situationer och då...ja då är vi inte mer än människor, då spelar inte varken, pengar, status eller titel någon roll...nä då är du bara du...men det är då du behöver dom som har det tryggt, ordnat och litte lättare omkring sig. Människor som har ork, tid, energi och bara ögon och hjärtan för sina medmännsiskor.

Men nu är det som det är, pengar , kunskap och inställning till hur psykisk ohälsa skapas, behandlas och uttrycks är väldigt liten. Men det finns männsikor som vill, kan och brinner för det, dom som har varit i det och lyckats bli fria. Dessa själar vet hur det är och dom vill ge andra själar liv och chans till liv därför startar dom organisationer och föreningar. Men vi ska komma ihåg att dessa bedrivs av volentärer som inte får betalt, och det ges heller inga pengar. Utan det enda sättet för dom att få in pengar är via donationer, människor som privt vill bidra. 

Vi hjälper gärna männiksor i nöd i andra delar av världen men jag vill bara säga en sak, det finns människor i vårat land som är lika illa däran som dom. 

att jag just nu valt frisk&fri är inte så konstigt eftersom jag själv levt med det och kommer ha med mig det hela livet, jag vet hur många det finns där ute och jag vet hur svårt det är att få hjälp. Att därför bidra med både pengar, stöd, och information om att dom finns kan rädda många både själsliga och männskliga liv. Och jag menar verkligen rädda... för dom som inte blir sedda, bekräftade och lyssnade på med all den inre smärta ,tar till slut sitt liv. Det som dödar en människa med psykisk ohälsa är ofta självmord, och det vet vi har ökat enormt bland ungdomar.

Det får inte vara så längre, jag vill att vi börjar förebygga men alla behöver hjälpa till...det bara är så

Jag skulle bara vilja skrika ut till världen..HALLÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!KAN NI INTE BARA STANNA EN STUND OCH LYSSNA, SLUTA BLUNDA OCH SPRING....

Ja hur som helst nu finns min insamling och jag donerar 5 % av mina intäkter som jag får via mina tjänster och produkter. Vill du vara med så donera direkt eller köp en tjänst eller produkt. Och har du inte pengar så kan du väl i alla fall föra vidare, jag behöver dig verkligen. Jag klarar inte det här själv, ensam är inte starkast. Även om jag själv har trott det .. men ni ser ju vad det blev av mig genom den tanken...

Har du några ideér eller förslag  eller tankar som kommer upp om vad som skulle kunna ge den här insamlingen en plats eller chans så kan du väl kontakta mig.

Jag har som sagt både tjänster och produkter som både företag, privatpersoner och grupper kan ta del av och samtidigt göra skillnad för andra.

Ja ...nu vet jag inte vad jag ska säga mer...jag är glad att jag får ut något kreativt samtidigt är jag rädd för att jag vet att saker jag ofta gör sticker ut för mycket för att människor ska våga och vilja stå bredvid, det brukar ofta bli för jobbigt och då står jag där ensam som vanligt och undrar vad det är för fel på mig och varför jag alltid känner mig så jäkla korkad, osynlig, jobbig, ensam och bara någon som ingen riktigt vill vara vän med när andra ser, bara bakom stängda dörrar.

Men för guds skull tyck inte synd om mig, det är det värsta jag vet...för det är det inte..att tycka synd om är detsamma som att förminska mig och göra mig till ett offer och det är jag inte. Jag vill bli lyssnad på och respekterad som den jag är bara.

Idag tror jag att alla mina känslor av ilska, sorg, frustration och djurisk fajt slog till på en och samma gång. Jag mådde rent av illa och kände mig svimfärdig av hur illa till mods jag kände mig efter att ha besök socialkontoret i ca 5 min. Och då undrar ni kanske vad jag gjorde där...ja jag var inte där för att jag behövde hjälp , nej jag var där för att jag ville skapa en kontakt med dom angående mitt eget jobb för människor  med psykisk ohälsa. 

Dvs jag var där för att dela ut min broschyr som innehöll info om vad jag erbjuder och vad jag kan hjälpa och bidra med.

Vi kan ju börja med hur det kändes bara när jag klev in, tystnaden...den enormt obehagliga, dömande och utvisande tystnaden som låg som en tung dimma över receptionen fick mig att genast vilja vända i dörren.

Sen blickarna som jag fick, kvinnan som stod där bara stirra på mig på ett dömande och avisande sätt som fick mig att känna mig mindre värd och absolut inte välkommen. Hon sa varken hej eller fråga vad jag hade på hjärtat utan bara stirrade i väntan på att jag skulle säga något. Till slut sa jag... ja här inne var det tyst... inget svar... jo jag jobbar för människor med psykisk ohälsa och med livsstilsförändringar och undrar om det här är något ni skulle vilja ha här med tanke på alla människor ni möter dagligen.

Hon tog motvilligt min broschyr, tittade i ca 5 sek och frågade efter en stund ;  - har det här någon religös anknytning?

- va...varför skulle det ha det?

-Nä ...inte vet jag ...jag måste fråga...

Hon gick för att visa sin chef, efter 5 min kom hon tillbaka och sa att det inte var något dom varken ville eller kunde använda för vi är ju ett socialkontor.

jaha...och varför skulle inte det här passa då?

inte vet jag, det får du fråga min chef...

jag blev så j..vla arg...

Hela hennes attityd, inställning, tonläge,kroppsspråk, bemötande och bara syn på mig och människor i behov var totalt ur funktion och långt ifrån empati och omsorg. 

Fy fan säger jag... kom ihåg en sak, dom människorna som tvingas ta sig till socialkontoret är människor som redan är utsatta och utstötta. Människor som har halkat snett, som inte finns med i samhällets system och som har placerats i ett fack och som definitivt inte vill vara där och som kämpar varje dag men tyvärr har ganska dåliga odds på sin sida. Dom tar sig till socialkontoret med motstånd, med skam och skuld och med medvetenhet om att dom är i ett enormt underläge. Där dom bara ska känna att dom har skyldigheter.

Bara för att dom går dit betyder det inte att dom är mindre vetande, värde,smarta eller kapabla till att känna eller ha rätt till att få chans till respekt, tilltro, leende och bara känna mänsklighet.

Men att komma in dit, få det bemötandet och uppleva den attityden ...ja då kan vilken människa som helst tappa både modet, tron på sig själv och känna sig mindre värdefull.

Jag kunde bara inte hålla tyst den här gången, jag var tvungen att säga att jag tycker det är sorligt att man inte ens vill bjuda in fler möjligheter till stöd, uppmuntran och coachning för att vända karusellen människors liv. Att man inte ens vill behålla broschyren och läsa i den. 

jag sa att jag själv har varit i botten och vet hur det känns att inte tillhöra något och att bli bemött med avsky, där bristen på hjälp är läskigt stor.  Medan jag stod där och prata ser jag hur vakten börjar resa sig ...varför då...trodde hon jag skulle bli våldsam för att jag yttrade min åsikt.

Kärringen svarar ...jag vet vad du menar...skit snack, hon titta in ens på mig när hon sa det..

Nä du ...du har ingen aning om vad jag pratar om, tyvärr... och det är bara så sorligt...

Det kallas hjälp och stöd, och det låter bra...men dom bryr sig inte ett skit om männsikor. Jag tror inte ens dom ser dom behövande som människor. Dom är bara en kall, kylig myndighet som gör sitt "jobb" vad det nu är....

Nä... jag har mått dåligt hela dan efter det mötet, 

då tänker jag samtidigt..hur mår inte dom som tvingas vara slavar under dom, som måste gå dit och ska vara så jäkla tacksamma ...

Om någon som tvingas möta dom där ute läser det här, vill jag bara säga...allt du upplever är sant men det du känner och tror om dig själv är inte sant. Det är dom som får dig att känna så men du är värdefull...

Ibland känns det som man står och slåss mot världen ... det liksom bara känns fel allt men det går inte att sätta fingret på vad det är. 

Jag kan liksom känna mig så enormt felplacerad vilket gör att jag känner mig ofta ensam , oförstådd, udda och komplicerad. 

Jag tycker inte om och stimuleras inte av det här livet som säger att allt ska vara bekvämt, enkelt och på ett visst sätt . Det ger inte liv åt min själ, men det betyder inte att jag är flyktig eller aldrig kan få ro som jag ofta får höra...nej det betyder att jag är nyfiken och väldigt hungrig på livet inte på regler.

Att prata om saker man inte bör prata om, dela tankar som är tabu, prova saker som någon har sagt inte är bra, åka till platser det sägs vara bortkastad tid och pengar på ... ja sånt lockar mig, det sätter igång hela mitt system och jag vill bara dit för av någon anledning tror jag att ju mer läskigt, tabubelagt och förbjudet något är desto mer har det att ge.

 FÖr jag tror att det som ger lite svängningar i tillvaron gör oss osäkra och otrygga vilket vi gärna undviker. Därför det innebär att vi ställs på prov , vi måste stå upp för vem vi är, vad vi själva står för och vad vi vill. Vi tvingas titta på oss själva och ta beslut som ingen annan kan göra åt oss vilket innebär att vi riskerar att sätta relationer och umgängen på prov. Kanske den där kompisen inte var den jag trodde, kanske det där gänget inte var något för mig egentligen och kanske det visade sig att dom egentligen inte tycker om mig som den jag är utan snarare den jag har blivit för att passa in. Det här är inte kul att upptäcka vilket ofta gör att vi håller oss i komfortzonen. Och det är just den jag inte tycker om att vara i, den är för mig som att var död, där händer inget spontant, oväntat eller överraskande. I den zonen behöver man inte vara närvarande, lyssna, tänka eller reflektera.. man bara är. Man skulle kunna sitta och sova där utan att någon märkte det, och det gör mig tokig. 

Jag vill ha kontakt, respons, reaktioner och tankar, jag vill lära känna både mig och andra för att kunna förstå bättre och även kunna utveckla mig själv.

För ju mer vi möter nya människor och världar desto större blir våran acceptans och empati för olikheter och desto  mindre blir vårat motstånd mot allt som vi inte känner till. Vilket i sin tur tror jag leder till mindre hat, förakt, mobbning, bråk, slagsmål och psykisk ohälsa. Det öppnar upp dörrarna som gör det möjligt att våga vara den jag är och det öppnar upp dörrarna att kunna bli den jag är. För att vara den jag är blir något älskvärt, spännande och lockande istället för något hotfullt, skrämmande och avskyvärt. 

Vi konstaterar dagligen att vi alla är unika både i kroppar och genitik man varför är det då så svårt att acceptera det och vilja möta det i verkliga livet med alla de olika val, förhållningssätt och vägar vi väljer. Varför tycker vi allt för ofta att människor är dumma i huvudet som tar en annan väg som man själv inte skulle ta.

Typiska komentarer är:

-jag förstår mig inte på den människan...

-Skulle jag vara som hen skulle jag aldrig...

- Hur kan det vara så svårt...

-Hen borde ju tänka efter lite...

-Hen måste ju vara dum i huvudet som gör så...

-Det är tycker ine jag är ansvarsfull...

Ja ...jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men vad allt egentligen handlar om är att du ser någon göra något som du antingen skulle vilja men inte törs, eller något du aldrig tänkt på eller något som är absolut förbjudet i din värld utifrån vad du har hört i dina kretsar.

Men snälla...det är ju bara utifrån din värld, vem har sagt att just din värld är den bästa, rätta, mest genomtänkta, roligaste, friaste, levnadsglada, säkra osv vem har sagt det?????

För genom att slänga ur sig sånt här är det just det du menar indirekt och då kan du ju genast backa lite och tänka hur många som inte tycker det om dig.... och hur tycker du att det känns?

Ja  alltså spelar det ingen roll, för så länge vi sitter i våran egna lilla värld och anser att vi kommit fram till det bästa livet och inte alls vill beblanda oss med andra i risk med att få nya insikter, upptäcka nya sidor eller kanske tom bli ifrågasatta ... ja då blir livet ganska ensamt, enformigt och lätt att både känna rädsla, hot och hat i .

Stå upp för dina val, behov och drömmar men gör det inte genom att trycka ner andra, smutskasta andra eller förakta.

Idag skulle jag bara vilja dela en text jag skrev för ett år sedan när jag bodde i Thailand.

Jag planterades här på jorden.

Med sol och vatten började jag sakta formas och växa.

Jag får omsorg och en vacker plats att bo på.

Nu visar sig mina första knoppar, och snart har den första börjat blomma.

Jag är nu en levande blomma som lyser och sprider kärlek omkring mig.

Jag är vacker, stark och ståtlig.

Alla vill ha mig och alla vill ta del av min skönthet.

Men så kommer dagen då krafterna är slut och jag behöver vända tillbaka för att fylla på nytt liv.

Jag tappar nu mina blommor och den enda glans jag har kvar är mina gröna blad.

Jag har vissnat på min utsida men växer fortfarande på min insida.

Men vad spelar det för roll när ingen längre vill ha mig, se mig eller ge mig omsorg.

Sluta aldrig ge mig omsorg oavsett min blommning!

Torsdag den 1 december 2013... det jag önskar mig mest av allt nu är frihet.

Varje dag väljer jag att vara ofri, varje dag längtar jag till frihet , varje dag tittar jag på vägen som leder mig till frihet men rädslan om  vad som ska dyka upp på den vägen hindrar mig att gå och jag tar min trogna, trygga ofria väg mot mörker.

Jag blir ledsen varje gång jag tänker hur ofri jag egentligen är , jag blir arg och frustrerad men jag vet inte på vem jag ska ta ut det. Jag hur ju ingen att skylla på, tänk om det bara fanns någon som jag kunde skylla allt på...vad skönt det skulle vara men ändå...skulle det hjälpa, skulle jag bli mer fri?

Nä...troligtvis inte , det enda jag skulle slippa var skulden och skamen över att jag själv är orsaken till min instängdhet. jag vill en sak men gör en annan...

Men vart ska jag börja då, vart, vart!!!! Snälla säga mig bara hur och vart...det är ju så fruktansvärt obehagligt. Det är som att stå på kanten av en klippa och fundera på om jag ska kasta mig ut och bara lita på att det kommer att finnas något där som tar emot mig mjukt. Men jag kan inte se det, bara lita på att det är någon som har sagt det... men vad är ord...bara ord.

Tänk att leva ett liv där varje dag är en kamp, varje dag är rädslor för livet, val som skadar, val som tar bort och en längtan som till något som inte verkar tillhöra mig Malin.

Visst alla säger att du är värd att leva , du är vacker, du är duktig... men vad spelar det för roll när jag som äger det här livet och den här kroppen har satt den i ett fängelse med kalla gråa väggar, ensamhet, frånvaro från samhället och vatten och bröd en gång om dagen. Jag måste ju först få komma ut och bli bekräftad och godkänd av mig själv att jag får vara med, är duglig och kapabel till att leva livet som är och finns. Jag måste ju först bli utskriven och förklarad mänsklig och godkänd. Men det kommer ju aldrig hur mycket jag än jobbar, hur mycket jag än förändrar och försöker förstå så öppnas aldrig den slutgiltliga dörren...

Vem och varför sattes jag här från början???

I bland finns det inte så mycket klokt att säga...livet bara är som det är...

Jag vill en sak men gör något annat... hur vanligt är inte det...samtidigt som vi gör det vi vet att vi inte borde göra står vi och säger till oss själva att det här borde jag inte göra, det här vill jag inte göra men jag vet inget annat så därför gör jag det ändå...

Ja ...vad ska man säga om det, inte mer än att så länge jag gör samma sak kommer jag med största sanolikhet också att få exakt samma resultat men jag kommer undra varför inget händer när jag försöker så mycket. Men saningen är ju den att jag försöker ju bara i huvudet i med en riktig handling.

 Det är bara riktiga handlignar som räknas och som ger resultat men det är mycket jobbigare. Men en tanke är bara en tanke, inget annat så även om jag inte vet hur man gör annat så kan jag ju prova att göra det jag tänker, även om det känns väldigt konstigt och annorlunda för mig. 

För det är ju så förändringar brukar vara, helt andra handlingar än det vi är vana med, men det är också det som gör det så svårt att just göra dom. 

När ska man fatta att det är ju just så livet är... en pågående process med förädringar, nya vanor, nya beteenden, ny situationer, nya relationer, nya utmaningar, nya insikter, nya behov och nya önskningar.

Vi vill ju  inte att livet ska vara exakt likadant som det var som när vi var små. 

För det skulle det ju vara om vi inte förändrades, tänk om vi skulle fortsätta att leka med bilar och dockor när vi är 18 år som vi gjorde när vi var 8 år...då skulle man anse att något var fel . 

Men för att vi inte ska fortsätta med det måste vi hitta nya vägar och utmaningar. Likaså är det när vi blir vuxna.

Som 20 åring ser livet ut på ett sätt, 25 ett annat, 30 ,35, 40, 45.....osv vilket innebär att våra vanor, förutsättningar, behov och önskningar ändras.

Men när vi inte accepterar det och fortsätter slåss för det vi tyckte var bra när vi var 20 år börjar vi känna oss otillfredställda och missnöjda. vi undrar vad som är fel när vi inte längre får samma resultat och tillfredställelse som vi fick då. Men det är inget som är fel , det är en naturlig process . Därför ska vi vara försiktiga att identifiera oss med våra prestationer, jobb osv för dom är föränderliga och om vi presenterar hela våran existens på dom blir det väldigt jobbigt och tomt att lämna dom, och risken att vi lever kvar i dom pga av rädsla att förlora oss själva istället gör oss olyckliga.

Att sluta med en vana, att bryta mönster och att göra nya val betyder många gånger att jag behöver byta grupp jag tillhör. Vi strävar alltid efter att tillhöra en grupp som vi känner meningsfullhet i och identitet, att inte längre vara i den gruppen innebär att jag behöver byta till en annan ... men vilken grupp ska jag byta till och vem vill jag vara istället?

Vad menar jag då med grupp...jo jag menar att jag har valt att tillhöra gruppen smal, väldigt smal, lite mer än den normala. Jag tillhör den som kan avhålla mig, svälta och leva utan mat. 

Att sluta svälta innebär att börja äta, vilket innebär viktuppgång, vilket innebär inte längre smal...men vem blir jag då och framförallt vem vill jag bli?

Det är nu kampen  börjar och det är nu rädslan och ångesten kommer...jag är ingenting om jag inte är smal och hur vet jag jag vem jag vill vara?

Det är då rösten säger inom dig ... vad va det jag sa det är inte bättre på andra sidan och vilka tror dom att dom är, varför skulle den eller den vara bättre och vem säger att du skulle få det bättre...nä det är bättre att du stannar kvar här, här i tryggheten, här där du vet vem du är, hur du ska vara och hur dagarna och livet ser ut. Kom tillbaka och börja där du sluta, du och jag är ju kompisar det vet du ju...

Ja vad säger jag då, hur gör jag då...vad är sant och vad är lögn, vad kan jag lita på ...inget känns varken rätt eller bra, allt känns bara som ett kaos med bara skräck, förvirring och ett rent helvete..

Så kom ihåg en sak...säg aldrig mer varken till dig själv eller någon annan; Det är väl bara att sluta, hur svårt kan det va, vill du så går det...

Det är låååååångt i från verkligheten

Verkligeheten säger att du behöver vilja för att en förändring ska ske men det är många hinder du ska ta dig igenom innan du kommit till ditt mål, många felsteg, bakslag, tvivel,smärtor och ifrågasättanden som kan göra att du ger upp. Men om du tar dig igenom då har du blivit ny för hela livet

Viggo tillsammans med 2 kompisar som bodde på barnhemmet vi bodde och arbetede på under 3 veckor 2013. Han prata svenska och dom thai men dom kunde leka och talade ofta om hur mycket dom tyckte om viggo. Deras föräldrar hade övergivit dom men hade nu ett tryggt hem här ,  men trots svek,  övergivenhet och missär hade dom enormt mycket kärlek att ge. Vilket dom visade min lilla son.

Så dagens tanke handlar om Kärlek..

Kärlek

Kärlek är bortom alla fördomar, krav, prestationer, omdömen och skyldigheter, Den är värmande, betryggande och tillitsfull. Den är stadig, sviker aldrig och ger aldrig upp. Den lyser upp dig och bekräfta ditt värde och syfte i livet utan att sätta etikett. Den får dig att vilja leva, våga uppleva, ta emot men också ge.

Det är kärleken som gör att du stiger upp och möter dagen hur mörkt det än må vara. Det är den som räddar dig från att lämna livet då det inte längre känns som om det finns något kvar. Den förenar, förlåter och den är öppen.

Lika mycket som den ger liv, lika mycket smärta och död kan avsaknad av den ge. Utan kärlek kan vi inte leva, vi kan överleva , ta oss igenom men inte leva, njuta, utvecklas och våga vara vårat sannaste och renaste själv.

Utan kärlek blir vi bara en produkt anpassad efter omgivningen som till slut bara kommer att se sliten och begagnad ut, utan värde, innehåll, intresse eller kraft. En produkt som blir lämnad åt sidan i väntan på att förmultna och försvinna.