Jag fortsätter fortfarande och spyr trots att det allt mer tar emot och känns jobbigt. Men varför hamnar jag där hela tiden...

Jo...för att mina dagliga strategier och rutiner upplagda så att det bara blir så. 

Jag vill inte äta under dagen för att det är ångestladdat och det känns skönt och bra att inte fylla mig med mat. Men samtidigt känner jag mig misslyckad på något vis för att jag vet att det egentligen inte kommer att hålla i längden.

Men jag har ännu inte hittat något som lugnar mig på kvällen och på så vis får mig att inte äta i form av avkoppling.

Då jag tränar är det lättare, men när jag ska äta middag med familjen går det bara inte. 

För att minska risken att inte hamna i just det stresspåslaget som uppstår då alla pratar, armar viftar runt vid bordet, någon springer i från  och jag är trött och egentligen utsvulten pga att jag inte har ätit på hela dagen och just därför sen bara äter för att få lite ro i huvudet behöver hela familjen ändra på middagsrutinerna och det känns väldigt laddadt för mig.

Men ännu har jag inte uttalat något än för allt det skrämmer mig, vad gör vi då?

Men det bästa skulle vara om vi alla bestämde att vi inte kommer att äta ihop på kvällen utan att vi ska hitta på något annat. Men jag känner mig inte beredd eller redo än, för jag känner bara irritation när jag tänker på det.

Men jag ser ingen annan väg än att bryta det mönstret. Dessutom behöver jag se mig som en person som äter mat flera gånger per dag och för att jag behöver, tycker om och mår bra av det. Just nu blir det antingen inget eler massor. 

Jag vill ha vegetariskt för jag mår bra av det men ändå väljer jag mat som jag känner är förbjuden, mindre nyttig och inte super bra för mig. Förbudet gör mig arg, instängd och trotsig mot mig själv och hela inställningen till mat. vilket gör att jag äter det bara för att trotsa det vilket leder till att jag äter för mycket och mår illa.

Jag är så jävla trött på all mathysteri och prat, att jag ska behöva känna mig värderad efter vad jag tycker om. Varför skulle just jag ta in det och göra det till en total saningn så att livet istället för lyckligt blev ett rent jävla helvete.

Dom sa ju...dom där jävla tidnignarna, experterna och gud vet allt ...att men den här kosthållningen, den här maten, den här dieten och det här sättet att tänka på skulle jag få ett friskt liv, hälsosamt liv, nyttigt liv, bli en "bra" människa och med det helt enkelt bara vara nöjd...

SKITSNACK......ALLT DET DÄR ÄR BARA SKITSNACK.... DET ENDA DET ÄR ... ÄR ATT DET ÄR EN SÄKER VÄG TILL ETT SKITLIV DÄR DU ÄR OFFRET OCH PÅ VÄGEN KOMMER ATT FÖRLORA ALLT FINT DU HAR.....

Livet blir behagligare att leva då vi uppmärksammar och ser saker som de är. 

Det kräver inte att vi ändra något.

Att vända sig mot samhörighet och helhet är samma som att läka och acceptera. Viljan kan inte tvinga fram det men rätt atmosfär och mod att släppa taget.

Modet och vägen är att vara här och nu  utan att vara styrd av förutfattade meningar. 

Att öka förmågan att lägga märke till och beskriva tankar, känslor och kroppsförnimelser med en icke - värderande attityd till inre upplevelse.

Syftet är att lägga märke till vad som utspelar sig i medvetandet utan att göra sig av med oönskade tankar, känslor eller uppnå ett visst sinnestillstånd. 

Det ger oss utrymme att träna våran vilja i hur vi verkligen vill svara på tankar, känslor, förnimelser och impulser.

Jag har en hel värld inom mig och nyckeln ligger i mina händer och dörren finns hos mig. 

Först när jag erfar hur jag kan se och lära, kan jag använda dem.

vi ska inte undvika problem eller komma undan svårigheter, eller fly.

Vi behöver däremot öva in styrkan att möta dem på ett konstruktivt sätt.

Det som ligger bakom oss och framför oss är småsaker jämfört med det som ligger inom oss.

Kom ihåg en ska; livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas.

Två sanningar närmar sig varann, en kommer innifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Det handlar om att leva i evigheten, men ändå höra klockan slå i rummet.

•  nyttigt-onyttigt
•  träning-vila
•  allvar-humor
•  prestation-avkoppling
•  njutning- uthållighet

Att inte kunna vara den jag är ... det gör ont, stryper, kväver och ger en känsla av tomhet. 

Jag finns inte , jag lever inte och jag andas knappt... jag bara är 

Att vara normal, inte sticka ut, inte vara för mycket, vara lagom och vara nöjd...ja så ska du vara om du ska passa in i den svenska mentaliteten

Jante är våran största, främsta och starkaste förebild, han formar, styr och delar in och vi bara godkänner och gör allt för att hitta våran plats. en del gör det och verkar trivas med det, men dom som inte gör det. Dom som inte vill tillhöra bara en sida, dom som vill pröva sina vingar, dom som vill tänka utanför boxen, dom som inte är rädda för att göra nytt eller annorlunda...vad händer med dom?

Jo det är dom som klassas onormala, bråkmakare, komplicerade, otacksamma...dom anses tror sig vara något förmer och dom bör dämpas i sin kreativitet och nyfikenhet..

Jag tillhör dom, jag tillhör dom som är nyfiken och kreativ och som behöver och vill ha frihet i form av öppenhet, fritt tänkande och kreativitet utan gränser, men sånna som jag hittar sällan en plats där dom känner att dom hör hemma och kan leva ut. vilket många gånger leder till att all deras kraft, energi, kreativitet och nyfikenhet stängs in och förvandlas till ett destruktivt självskadebeteende sm istället förgör dom och sätter dom ännu längre ut från samhällets normer. 

Dom blir ännu mer annorlunda, konstiga, bråkiga och man gör allt för att tysta och dämpa deras uttryck utan att någonsin fråga dom vad dom bär på där inne...

jag är en kreativ, nyfiken och hungrig människa på livet , världen och allt som finns att uppleva, känna, se, lära sig och delta i... och när dom portarna stängs då är det något som dör  inom mig och jag känner mig livlös och tom....

Nu förstod jag allt, nu fick jag ett svar, en bild och en klarhet. 

Någon gång under mitt liv som barn tappade jag mitt filter, mitt reningsfilter som skulle skydda mig för det smuts som finns ibland oss , hos oss och mot oss männsikor. Det filter som ska sortera bort och skydda mig från att bli förgiftad.

Utan mitt filter fylls jag av all den skit vi männsikor går och bär på.

 Min kropp, mitt universum och min värld... försvinner

Och med tiden blir jag förgiftad, förstörd  och allt levande inom mig tynar allt mer bort.

För att jag inte ska dö ut startar ett överlevnadsarbete, en process som innehåller olika strategier, redskap och lösningar för att rensa bort orenheten som fylls inom mig. Men jobbet är oändligt och förgäves eftersom filteret saknas. 

Lagom till att jag har frigjort mig allt möts jag av nytt som fyller mig, och i vissa miljöer och situationer finns det enormt mycket av detta vilket gör att jag måste jobba extra hårt för att skydda mig.

Att bära den här tjäran är tungt, mörkt och väldigt slitsamt. Till slut finns det inget kvar mer än en smutsig kropp som går på rening varje dag för att inte dö ut.

Alla mina strategier, problemlösningar, val, känslor och föreställningar har sin grund i just detta.

Jag har ägnat mitt liv åt att bli ren så att jag kan få chansen att leva. Varje dag har jag hoppats på att jag ska få vakna och känna mig ren och levande men den dagen ...

All träning, fysisk aktivitet och svält har varit mitt sätt att rensa ut all den smuts jag upplever mig bära på. När jag har tränat känns allt i kroppen lättare, jag har frigjort energi, svettats ut och låtit tankarna frigöras. 

Inför kalas, fest och tillställningar där det finns mycket människor, en viss mentalitet, en viss förväntan och givna positioner har behovet varit som störst för det är i dom miljöerna jag är som mest mottaglig för att fyllas på med skit. 

När jag har ätit mat har jag känt mig ännu mer smutsig, genom att avhålla mig har jag inte fyllt på med smuts, jag blir tom och lätt...

När jag har kräkits har jag tömt ut, renat och livet har känts lättare för en stund. Men det sorgliga är att även det bara har varit i förgäves eftersom det kommer nytt varje dag , det är så livet är.

Men om jag isolerar mig då slipper jag att möta eventuella känslor, kommentarer eller situationer som skadar mig, så jag skyddar mig genom att hålla mig hemma. Men samtidigt har livet glidit mig ur händerna och jag har istället förlorat mitt liv. Istället har mitt liv ätits upp av männsklighetens alla sorger, fruktan, rädslor och längtan efter kärlek.

Jag har nu förstått att rening kan endast äga rum med ett filter. Jag vill och kan leva med alla fysiska aktiviteter, goda matalternativ, ensamma och lugna stunder, socioala sammanhang utan att känna mig förstörd, utan att vara på min vakt eller skydda mig.

Mitt filter hjälper mig att möta min saning istället för andras saningar.

Det är först då jag kan få tid och möjlighet att titta i min skattkista som innehåller massor av pärlor om vem jag är , vilka mina behov är, önskningar, känslor och delpersonligheter. Och längst inne någonstans på djupet finns ett guldkorn som kräver mod, tolerans, öppenhet och tillgivenhet för att finnas. Det guldkornet är svaret på vad min gåva i livet är och som skapar min existens, meningsfullhet, livsglädje och trygghet.

Nu äntligen kan jag greppa om pennan och skriva.

 Insikter gör så ont och när de kommer förlamas jag varje gång av all smärta, förvirring, rädsla och kamp , allt för att lyckas stå kvar med fötterna på jorden.

Dagarna som har gått sen i fredags har kännts som ett rent helvete.

 Hur kan livet vända så hastigt och bli så öppet och nake?

Hur kan frid, kärlek, mod, trygghet och total närvaro bara dras undan så fort och hastigt, att upplevelsen av att det någonsin har funnits är som ett stort skämt?

När jag ger , då ger jag allt och lite där till så pass att jag alltid tömmer ut mig totalt och sen står jag där helt tom. 

När jag är tom... då är jag skör och väldigt lättpåverkad och "lättlurad"

Då behöver jag tillit, omsorg, vila och acceptans som mest, men det är ofta då jag ber om det som minst.

Mitt möte och samtal med tjejen på stranden väckte mycket sorg inom mig, men jag valde ändå att ge av mig själv av det jag hade fast jag egentligen inte hade resurser, jag var ju tom...

Men sen kom det... sen kom smärtan, orderna var borta och det enda som fanns kvar var ilska och sorg.

Anders hade börjat blivit orolig igen för att han tyckte att det såg ut som jag hade gått ner i vikt vilket fick honom att spy ut att han tyckte sig se ett mönster komma tillbaka att jag verkade bli sjuk igen...

Den jäveln... hur fan kan han säga så, hur kan han välja att säga just det av allt annat som finns att säga. 

Varför kunde han inte säga att han hade uppmärksammat att jag åt alla måltider, att jag kunde sitta ner med ro eller att jag var fin som gav min tid till den där flickan. Något som visade på att jag var mer än bara sjuk och dålig... nä... han valde att säga det som var fel

Så vad spelar det då för roll om jag nu vill ändra mig, jag vill göra nytt, jag gör nytt men den som står bredvid mig vill inte se det utan fortsätter att måla in mig i ett bestämt hörn.

Det kallas medberoende...

Även fast han vill att jag ska bli frisk, för det skulle göra livet bättre så är han inte beredd på att han måste ändra sig också vilket blir tydligt då jag gör annorlunda. Omedvetet drar han in mig i skiten igen för det är tryggt för honom precis som en missbrukare gör. Även om missbruket är fel och gör illa så är det tryggt och man vet vad man har att förhålla sig till. Inte lätt att bryta då...

Men hur gör man då? Ja många ggr så har jag hoppat tillbaka i beteendet för det kändes hopplöst att ens försöka.

jag blev så klart arg på honom och sa hur jag såg på saken och kände vilket han efter en stunds funderande kunde förstå och inte själv tänkt på.

För honom har det varit så att om du Malin bara tar tag i ditt liv så kommer mitt liv också bli bra...

Ledsen men riktigt så är det inte...du måste ta tag i ditt liv själv och vi måste göra den här resan och förändringaen både tillsammans och på var sitt håll. 

Vi måste bygga nya vanor, rutiner och förhållningssätt till varandra annars kommer det aldrig att gå.

man kan inte kräva eller säga att den som missbrukar är orsaken till allt som sker, man kan inte kräva att den personen ska förändra allt utan att man själv behöver göra något. Då kommer allt att bara stå still och det enda som kommer uppstå är frustration, irritation och till slut skilsmässa.

Så med den insikten började våran resa mot nya tankar, synsätt, beteenden, vanor och strategier...

Det var 2 år sedan och vi jobbar fortfarande, men med många förändringr i ryggsäcken... 

och med det vill jag säga att det tar tid och det går både upp och ner och det finns stunder då man undrar om det inte vore bättre om vi gick skillda håll.

Men då kommer vi till det som vi alltid känner... ja men vi kan väl inte ge upp nu när vi har kommit så här långt, men vem säger att det blir så mycket bättre med någon annan? och om inte vi har varnadra vem ska vi då prata alla roliga minnen och upplevelser med?

 Nää det är inte en dans på rosor varje dag, men jäklar vad vi dansar då vi väl får en sån dag. Den dansen är vad vi håller oss fast vid dom dagarna då livet är mer som en orkan, förvirring, hopplöshet, rädsla och ...ja...allt det där som gör att man börjar tveka