Nu är det bara några timmar kvar tills vi är hemma. 

Vad jag nu har framför mig vet jag inte, men min resa fortsätter där den slutade för några veckor sedan.

Men det gör mig inte rädd, snarare ödmjuk mot mig själv. För jag har en stor väska med mig hem full med hjälpmedel som jag kommer att kunna använda när det behövs. Jag känner mig varm inombords trots att jag igår kände mig iskall.

Jag har klarat av att resa en lång resa utan träning och jag vet att jag har samlat vätska i hela kroppen som just nu får mig att känna mig som den största och fetaste människan på jorden. Men efter några dagar hemma kommer jag att ha kissat ut allt, jag kommer att känna mig trött och inte alls orka med allt jag vill men det kommer att gå över. Och varför berättar jag detta.. jo för just dom här känslorna kan göra mig ångestladdad och då destruktiv. 

För jag känner inte att jag har kontroll på läget och vill då ta kontroll och fixa till min kropp.

Det är många att träffa när jag kommer hem, men jag behöver faktiskt inte göra det om jag inte vill.

Det är praktiska saker som behövs fixas med men jag hinner, jag kan packa upp imorgon, jag behöver inte göra det på en gång.

Och pengar...ja hur blir det med pengarna...ja det får ordna sig det med.

Jag kan inte göra annat än att tro och hoppas på att det finns något större och starkare där uppe som leder mig och gör mig vis och lugn.

Jag hade tre uppdrag när jag åkte hit.

En var att vara en medmänniska för alla barnen på barnhemmet, att möta mig själv på ett sätt jag aldrig tidigare gjort och att ge hopp till ett äkta liv.

Jag ville ta reda på vad jag har för värde som den renaste och sannaste JAG utan mina prestationer.

Jag ville ocå samtala och möta mitt största spöke jag har inom mig. 

Jag fick se mig själv fast genom en annan människa, det var smärtsamt.

Jag fick oxå möta mina rädslor och jag fick oxå bli medveten om hur jag hanterade dom.

Jag lärde mig att pga av mitt enormt känsliga inre så är det ett filter jag behöver för att kunna avlägsna mig mot det som drar ner mig runt omkring mig som jag ändå inte kan påverka. Det är upp till mig att sortera, bemöta och visa omsorg till mig själv.

Jag fick också svar på min ständiga känsla av skam och skuld jag känt inför Anders. 

Varför han nästan hatar mig när jag är ute och springer. 

Det handlade inte om mig, utan det var hans egna sorg och förtvivlan över att han inte längre kan , att han har så ont att han inte ens kan gå ibland. Att han som var på topp nu bara kan titta på...

Att åka bort är ett sätt att ge möjlighet till utveckling. 

Men att tro att jag kan fly från mina bekymmer är en ren lögn. 

För det jag lämnade hemma när jag åkte kommer att finns kvar på precis samma sätt när jag kommer hem. Dom försvinner inte av sig självt, jag måste själv göra upp med dom.

Jag älskar Thailand och jag älskar Sverige. I Thailand har min andliga sida just nu mer utrymme och chans att utvecklas, därför föredrar jag just nu att vara där för jag har ett stort behov att få lära känna mig själv mer. I Sverige har jag andra saker som gynnar mig men det är inte det som jag behöver mest utav nu.

Jag har hittat många pärlor till min skattkista, dom har krävt sitt jobb, slit och mod men dom är vackra där dom nu ligger. Och jag ser fram emot att få använda dom hemma.

Jag vet att jag har längtat efter att bli bekräftad som en medmänniska, en peroson man känner att man vill vara tillsammans med. Därför gör det ont när mina prestationr och kropp endast blir sedda och bekräftade. 

Men jag kan inte påverka andras val att se på mig. Mitt val får bli att sätta upp mitt filter och fortsätta tro att jag har en insida som är värdefull och låta den växa och få mer plats, så kanske en dag...  fler kan och vill se min insida.

Jag tror att allt som händer mig har en mening, hur illa det än är och ser ut.

 Men meningen tror jag kan vara att byta riktnig i livet, ändra ett beteende, göra ett val eller bryta sig loss fårn något som inte tjänar mig och gör gott för mig i livet.

Som jag tidigare sagt så vet vi många gånger att vi har beteenden som vi inte mår bra av men som vi inte orkar eller vågar bryta för att rädslan för otrygghet och ovishet är så mycket större. Så vi fortsätter våra liv på samma sätt, dag ut och dag in, livet bara går och passerar oss och vips står vi där och undrar vart det tog vägen. Jag tror att livet i sig själv ibland tar tag i oss och hjälper oss att göra det där som vi vet att vi borde men inte törs. 

Livet utsätter oss för händelser, motgångar, olyckor, tragedier och förluster för att just få oss att ändra.

Vilket också är orsaken till att vi drabbas av olika saker i livet.

Många gånger säger vi ... men varför drabbades just jag av det här?

Ja varför... varför inte hen, varför ska alltid jag drabbas men ingen annan

Men så är det ju faktiskt inte riktigt, för vi alla har motgångar och tragedier av olika slag som vi måste möta och ta oss igenom. Men beroende på hur mitt liv ser ut, vad mina behov är och vad det är jag behöver ta tag i tror jag att vi drabbas av olika saker för att just vissa händelser ger vissa konsekvenser och därpå nya vägar, förhållningssätt och tankar.

En del får sjukdomar, en del förlorar någon, en del får psykiska sjukdomar, en del ekonomiska förluster, ensamhet, trasiga relationer...ja det finns en rad olika saker vi drabbas av och jag tycker inte man kan sätta en siffra  mellan 1-10 på vilken som är värst, för det beror på vem det är som drabbas.  Troligtvis är just den händelsen för den personen det värsta eftersom det antagligen ställer den människans liv helt på sne och möter den personens svagaste punkt och rädsla.

För vad är det som gör att en person kan ta livet av sig då hens förhållande spricker eller att hen har blivit lämnad medan andra kan ha förlorat sitt barn och inte tar livet av sig. Ett barn går aldrig att ersätta men en ny man eller fru kan man alltid hitta.

 Men betyder det att förlust av barn är en värre händelse än att förlora sin fru/man eller är det tvärtom eftersom konsekvensen blev värre?

Att hitta sin mening med det som händer har räddat mig i mitt liv, men det har inte varit lätt, smärtfritt eller självklart, men det har gett mig modet att stanna kvar i livet och även nyfikenhet på att se vad som kan ligga bakom just denna händelse.

Att göra förändring kan lätt tänkas som något man bara gör om man vill, med lite vilja så går allt, bara du bestämmer dig så går det. Men det är faktiskt inte riktigt så enkelt, det handlar inte enbart om att göra. 

Det vi många gånger inte känner till är hur mycket känslor som dyker upp och tankar som rör runt och skapar vilsenhet.

För hur illa det än är det vi gör så har vi en gång börjat med det för att det har tjänat oss, det har gett oss något positivt och det har skapat en identitet och trýgghet.

Hur det än är så är trygghet och identitet två av de viktigaste drivkrafterna för en människa.

Utan identitet vad blir du då? 

jo... identitetlös, du finns inte, du syns inte, du existerar inte du är bara ... känn på den känslan...hur det upplevs...

Det ger ganska snabbt en obehglig känsla som övergår till ångest och panik.

Att inte känna sig trygg innebär att man lätt känner sig hotad, man upplever sig vara i fara, och vad gör man när man känner sig hotad?

 jo man går till försvar, man vill skydda sig, gömma sig, slåss för sitt liv...

Så när du väljer att göra något nytt i ditt liv ruckas dessa två och du känner dig inte alls glad, motiverad och säker på att du vill göra förändringen, för hur kan en förändring vara bra om det är så här det ska kännas. 

Men hemligheten är den att det är bara för en stund som detta uppstår sen går det över och man har blivit starkare inom sig. Men tyvärr orkar vi inte stå ut hela vägen och kommer aldrig fram till just det tillståndet och med oss har vi bara en negativ upplevelse och känsla inför att göra en förändring.

Vi fortsätter att leva vårat liv som vi egentligen inte trivs med eller mår bra av men det funkar.

Jag vill uppmuntra till att ta tag i förändringen och står ut helvetet men jag vill också ge rådet att ha någon bredvid dig som kan hålla om när det behövs och som kan stötta dig när du är på väg att falla för ibland kan det räcka med bara ett ord för att man inte ska ge upp.

Efter att ha kämpat till största delen själv genom min ångest, tvång och alla förändringar har jag nu funnit en mentor som jag har kontakt med. Och det är otroligt vad det gör skillnad att få dela sitt inre med någon som förstår utan att behöva ursäkta sig och förklara sig. helt plötsligt finns det någon som kan ta emot det jag själv inte får rätsida på och bara genom en fråga eller tanke så kan hela problematiken rinna ut...

Men det är så många gånger jag bara vill rymma, jag varken står ut eller orkar, det bara går inte att härda ut.. ibland kan det vara så att jag tagit mig an för många förändringar samtidigt och då blir det kaos.

en sak i taget... en dag i taget...en timme i taget...en minut i taget...

Jag insåg en sak igår och det var att hur jag upplever mitt liv, ser på min historia och känner för det jag har omkring mig har väldigt lite med att göra det som just är omkring mig. Att ha det bra, vara glad, lycklig... ja allt det där... ni fattar nog vad jag menar

När jag tänker på mig , mitt liv, vem jag har varit , hur jag har varit, hur mina barn har varit och hur jag har sett ut ,så är det en ganska mörk, dyster, negativ, kritisk och hård bild. Framförallt mina tankar om mig själv.

Jag pratar främst om de senast 6 åren som för mig är en enda dimma som i stort sett bara speglar elände, sorg, otillräcklighet, oduglighet, ensamhet... ja allt.

Jag kan bara minnas mig som arg, irriterad, osocial, ful, mager, aldrig glad, besvärad och med ett liv där allt bara handlade om att överleva. Jag tycker mig inte ha umgåtts med människor, gjort något kul, bidragit med en vidare trivsam stämning och inte heller fyllt mitt liv, mina dagar och timmar med liv. jag har ju bara varit sjuk, det är det enda som sitter som en stor röd lapp på min närhinna... nä Malin du har bara varit sjuk och vad innebär det jo du har varit utanför samhällets gemenskap. För du kan inte, du orkar inte, du är inte kapabel och framförallt  gör du så att andra känner sig olustiga. 

Vilket har gjort att jag hela tiden har dragit mig mer och mer undan för att inte störa, ställa till det och vara till besvär. Med dom tankarna kan ni ju föreställa er hur jag upplever mig själv.

Men så i går fick jag se några videoklipp från när Viggo var nyfödd och det första året med honom  och det jag såg stämde inte alls in med det jag tycker mig komma ihåg.

Jag såg inte alls hemsk ut, jag skratta, jag prata vanligt och jag var ju som en vanlig människa. viggo var super söt och glad, Tindra lekte och busa och vi alla såg ut att ha det bra. Men hur kommer det sig då att jag har en annan bild.

Jag tror att det är för att inom mig var det mörkt, inom mig fanns en tomrum som slukade allt och skuggade allt det vackra. Vilket innebär att det spelar ingen roll hur fint, bra och perfekt allt serveras på utsidan, om jag inte kan känna inre glädje så kan jag heller inte uppleva lyckliga och glädjande ögonblick och stunder. Först när mitt tomrum började fyllas innifrån mig själv med kärlek och glädje kunde även ögonblicken runt omkring mig upplevas och ge mig liv. Så ja livet kan vara "bra" men ändå upplevas mörkt, jag har inte fel i min upplevelse och jag inbillade mig inte heller, för inom mig var det så.

 Men för min omgivning kan det ha varit annorlunda, så min ångest för att dom kan ha förlorat livet under dessa år behöver jag inte bära och fundera kring efterom dom inte har burit på min insida.

Jag vet inte om jag har några kloka ord att säga idag, sitter här och funderar på vad jag vill förmedla idag som kan ha någon form av värde. 

Vad har jag kommit fram till den senaste tiden?

Vet inte...och det tror jag beror på att jag just nu är mitt i en förändringsprocess inom mig, det är dags för mig att ta beslut och göra handling av mina beslut som jag har funderat på länge men varit rädd för eftersom det kommer att innebära att jag måste ta mig ur min trygghet. 

Jag måste ta mig ur den världen som jag känner till, känner igen mig i men som jag samtidigt vet inte är den jag mår bra av. Men visst är det konstig att trots att vi mår dåligt av vissa vanor och beteende och  dessutom vet om dem så är rädslan att förlora tryggheten för en stund större än smärtan beteendet gör med en varje dag. FÖr hur det än är så betyder förändring; nya vanor, nya sidor, nya förhållningssätt och ett nytt sett att se på sig själv och även en ny identitet. Och det värsta är ju att jag /man har ju ingen aning om vad som kommer att bli av mig då, man vet ju bara vad man har och har haft. 

Ovisheten om vad framtiden ger är det som gör att vi allt för ofta inte tar tag i det där som vi borde göra annorlunda, rädslan att förlora fotfästet för ett tag. För det är verkligen för ett tag, det vara inte för evigt, men hur länge vet vi inte. Men om man tänker efter så ... vad är jag rädd för... att få det sämre än vad jag har det... kan det bli så?

Om jag har en vana eller beteende som jag varje dag påminns om att jag borde förändra för den ställer till det för mig och min omgivning på ett negativt sätt vilket dessutom ger mig ångest. Skulle då en förändring av den göra min tillvaro ännu sämre, troligtvis inte.

Men det gäller ju att hålla ut den tanken när ångesten över att inte känna igen sig rinner över en. För just då är det värre, just i det läget när inget är på sin plats,  ja då känner man att jag har hellre lite småjobbigt varje dag än att uppleva det här helvetet. 

Men det är ju inte så, för det pågår bara en liten stund. 

Så ja...förändring är läskigt, smärtsamt och ovisst , men den ända vägen till något nytt och det är bara jag själv som kan bestämma om jag vill hålla ut och om jag vill se hur det skulle vara och bli utan min gammla vana. I värsta fall är det väl bara att plocka tillbaka skiten igen...

Vem bestämde att psykisk hälsa inte är något att bry sig om? 

Jag menar när blev det så att livet enbart skulle vara roligt, lyckligt och glatt... 

Jaha då var det en ny dag och ja det blev en härlig kväll då jag inte behövde fly undan i går. Men däremot har jag idag lite ångest... fasen varför berättade jag igår som det var, varför blottade jag mitt innersta och bara vigde ut min mörka hemlighet. Vad ska nu alla tror om mig, vad kommer dom nu säga om mig , tänka om mig...ja vem blir jag nu? ...den sjuka som vill dö och som har konstiga tankar och som verkar lite skum...

Just det där är jag så rädd för, att alltid känna att jag riskerar att slängas in i ett fack och för alltid stanna där. För här i sverige gör vi faktiskt det både lätt och snabbt och det är ett helvete att ta sig ifrån och ur ett fack. 

Jag vill inte tillhöra ett fack för jag är inte bara ett fack, jag är så mycket mer än det och vill vara så mycket mer än det. dagar ser olika ut likaså gör behoven av mina olika fack. Bara för att jag igår berättade att jag ibland bara vill dö, inte känner varken glädje eller mening med det som äger rum betyder inte det att det är det enda jag känner och vill känna och vill vara , jag har mycket mer och det är just det andra jag hellre vill vara i. 

Men saningen är den att mitt liv ser inte ut så just nu  och jag tror inte att det någonsin kommer att göra det. JAg kommer aldrig ha ett liv där jag enbart finns och tillhör ett fack som är det "bästa " för mig. 

Lika mycket som omgivnignen kan vilja sätta in mig i fack som dom tycker passar bäst har ju även jag fack jag föredrar och det kan jag säga är inte facket sjuk. Men jag kan inte vara i mina fack av prestation, pigg, allert, på gång, kreativ, många bollar i luften, träna och vara produktiv hela tiden. Det bara går inte  för då går jag under.

Men snälla ni där ute som kankse läser det här och kanske läser mer och kanske träffar andra människor som ser ut att vara annorlunda, gör "dumma" saker så som att super, knarka, överäta, underäta, städa maniskt, tränar med fixering , facebookberoende ja... alla 

kom ihåg att dom är inte bara just det ni ser dom är så mycket mer än så. Men du kan bara få reda på det om du vågar se bortom det synliga beteendet. OCh du man kan förändras, man kan ha upp och ner gångar och man kan må skit och vilja dö men ändå ha glädje och tacksamhet för livet inom sig.

Det ena utesluter inte det andra...

Nu ska jag berätta något som ja... inte är så självklart att berätta för jag har ju ingen aning om vad det kommer att innebära för mig  då det kommer att landa hos er. För vissa saker får man ju bara inte känna, vissa saker får m,an bara inte tänka för då är det farligt, då känner den som lyssnar att å nej nu måste jag göra något. Men då ska jag säga att så är det faktiskt inte, ni kan inte rädda mig och ni ska inte ens göra det så släpp den tanken. men det finns faktiskt stunder då jag inte vill leva, jag vill inte vara i livet, jag vill inte vakna, gå och ta del av livet. men varför då? undrar säkert ni du som är så stark, du som kan , du som har så fin man och barn... och ja det har jag men det är inte därför.

jag orkar inte leva med mig själv, att spendera tid med en människa som hela tiden får dig att kääna dig otillräcklig, misslyckad, annorlunda och udda vill du ju till slut inte vara med. Det ästa är ju att du bara kan säga upp kontaken så slipper du höra allt skit och du behöver inte heller känna denna enorma tveksamhet till varför du ens finns till. Men för mig så ligger den rösten inom mig, dvs jag kan inte säga upp bekantskapen, jag kan inte stänga dörren, jag kan inte gå nä... den där jäveln förljer efter mig vart jag än går och ni kan inte fatta hur JÄVLA jobbigt det är att ständigt ha denna känsla inom mig. Det finns stunder då jag inte står ut, jag bara orkar inte höra och känna, jag mäktar inte med jag vill bara få en skön och lugn stund för ett tag. vad tror ni att jag gör?

Jo jag äter och äter och äter och äter ända tills magen värker så pass att jag inte kan stå rakt sen spyr jag upp allt för det går inte att ha kvar maten. Sen går det 10 min ...vad händer då... jo den jäveln kommer tillbaka och börjar mala men denna gång ännu värre för nu är jag även skamsen och skuldsatt över att jag rensat precis allt. vad gör jag då... jo ibland går jag och lägger mig men andra stunder börjar jag att äta igen för att få lugn och sen är det bara att gå in och spy.

Fattar ni... vilket jävla liv, patetiskt, pinsamt, vidrigt och bara så menignslöst. Så vad spelar det för roll att jag har allt om mitt liv ska se ut så här. Alla säger att jag är stark, själv känner jag mig som den mest svagaste och fegaste människan i världen.

Då vill jag inte leva, då vill jag hellre bort från jordelivet för det skulle vara så mycket lättare.

Men så kommer en ny dag och jag går upp med hopp, tro och vision att denna dag ska bli en ny dag, ännu har jag tydligen inte gett upp, ännu vill jag tydligen inte dö , ännu är tiden inte inne för mig att lämna. Men jag känner det och vill bara skrika ibland.

Nu ska jag ha myskväll och hoppas jag vågar hålla mig kärleksfull mot mig själv...

Idag är jag inte sur och arg, idag är jag bara uppgiven och håglös. Har inte lust med något alls, finner ingen mening och ifrågasätter precis allt i mitt egna liv och i samhället.

 Känslosystemet är avstängt jag är likgiltlig... och du ... våga inte tycka synd om mig nu, våga inte säga något som skulle göra att jag skulle känna annorlunda. Det är fel tillfälle och du kan ändå inte göra något, försök inte få bort det här tillståndet bara för att du tycker det verkar jobbigt och obehagligt. Det här är också livet och det måste få vara så, man måste väl få känna sig besviken och ledsen på sitt sätt. Varför ska allt vara så jävla bra hela tiden, det är väl ingen jävel som gör det jämt.

 Hur kommer det sig att det aldrig är någon som vill dela sina tunga sidor på facebook, hur kommer det sig att man kan ge 250 like till en person som har tagit en jävla promenad. Men när någon har något vettigt att komma med eller säga eller att belysa.. nä då jäklar är det tyst, då håller vi oss undan. Det finns ingen som har ett liv med all den aktivitet, alla dessa glada miner, alla dessa positiva energifyllda och framgångsrika dagar 24 timmar om dygnet året om, ingen... men eftersom det är det enda som visas förblindas vi och tror att alla andra har det , varför har inte jag det...alla tänker och känner lika men ingen vågar visa eller dela för hur skulle det se ut? hela statusbubblan skule ju spricka och ja... ja jag skulle ju visa mig vara en bluff och då kanske ingen kommer att gilla mig eller vilja vara min vän. 

Ärligt talat, det som kallas vänner är så långt ifrån vänskap man kan komma, det är bara spel för galleriet. Du är ingen utan din prestationer, ingen bryr sig om dig som den du är eftersom du inte är den du är på facebook. Du förskönar ju hela ditt liv varje gång du lägger in en text eller en bild, vilket gör det jäkla jobbigt för dig eftersom du har ganska mycket att leva upp till. 

Visste ni att det har kommit upp ett nytt missbruk i samhället?

 Förresten ni kanske inte vet vad ett missbruk är ? 

jo det är när man tar till något för att kunna känna känslor, undvika känslor, få självförtroende och självkänsla och om man inte får det så mår man dåligt. En dag utan det känns tomt, läskigt, ensamt och meningslöst.  

Facebookberoende är det nya missbruket, självklart kommer du som är det förneka det gör alla missbrukare. Men för att vara säker på att du inte är det kan du väl stänga ner det i 2 veckor och se hur du då känner dig och mår. Om du inte upplever någon större skillnad , nej då är du troligtvis inte det och det är ju skönt.

Men jag tror att många där ute kommer att må skit. En stor , stark och obehaglig tomhet kommer att fylla er och framförallt kommer ni märka hur många vänner ni har...inga alls.. ja kanske två tre men vad är det i förhållande till 200-300 hundra,  och vem ska nu bekräfta er att ni är duktiga och värda lite vin, en löprunda, god mat en semester? 

Ja du själv...men det går ju inte...hur ska du veta det , nu när du har byggt hela ditt liv på alla dina "facebookvänner"

Nä ...jag är bara så jäkla trött på hela det här falska spelet som pågår i samhället, samtidigt som vi står och tittar på när våra ungdomar bara mår sämre och sämre genom att dom skadar sig, går ut och slåss och bara skriker på struktur och vuxen närvaro forsätter vi att blunda och sopa under mattan. Hur ska dom kunna lära sig att handskas med livet när inte ens vuxna kan det . Börja förändra istället för att sitta och dömma ut dom människor som det gått snett för, snart är det din tur kan jag lova. Tro inte att du är unik på det sättet, vi är lika mycket människor allihop.

Ja nu fick jag äntligen ur mig det... och det kommer säkert att provicera vissa men det får vara så nu

Vad är att vara udda, korkad, komplicerad, jobbig, känslig, besvärlig...ja vad du nu vill kalla det.

 Jag tycker mig höra det i dom flesta sammanhang då en person inte följer dom normer som är uppsatta, om en peron inte håller sig inom det facket hen har blivit placerad i eller om hen tänker utanför boxen, ja då blir det inte kul för då ställer hen till det för sin omgivnig.

För en del människor är ett liv med tydliga lådor där man placerar in människor och deras status, kompetens och värde ett skönt, tryggt och behagligt liv. Dom känner inte behov av förändring, ny infallsvinklar eller ifrågasättanden. Många gånger för att dom själva har lyckats hamna i ett bra fack där livet flyter som det ska och allt bara är självklart. Många gånger anser dom att det enbart är pga av deras egna förtjänst och värde som dom har hamnat i just deras box, vilket många gånger gör att dom inte alls känner någon större tacksamhet för det och då även empati för dom som inte gör det. OCh dessutom behöver dom inte heller fundera på varför andra inte är där eller ens ge andra chansen att ta del av deras lilla fina låda. FÖr det finns väl en anledning att hen inte har hamnat i den finare lådan och är där från början. 

Då kan jag säga att det är rent skitsnack, dessa lådor är gjorda av människor med ett stort ego, inte utifrån ett männskligt empatiskt och utvecklande perspektiv.

Vilket innebär att dom många gånger inte gillar människor som vill byta låda  eftersom det ställer till det för dom själva och riskerar att bli hotfullt.

Jag är en perosn som avskyr dessa lådor, det finns inget med dom som gör gott. För mig ger det en känsla av kvävning där jag aldrig har chansen att skapa mig mitt egna liv, jag får aldrig chansen att förnyas, göra misstag, börja om eller lyckas. 

Att leva i den frustrationen ger till slut en känsla och tro om att man är totalt dum i huvudet, missanpassad idiot som bör sitta inne på psyket, äta tabletter och bara låta livet passera tills dagen kommer då jordelivet är slut. 

Kanske vara lite tacksam då och då när någon vill höja sig själv genom att hjälpa dig på ett sätt den peronen tycker är hjälp men som för dig bara är förnedring.

 Ge mig en chans i  livet  annars kan du dra, skippa skitsnacket, skippa tycka synd om , skippa ta hand om, skippa alla jävla goda råd.

Lyssna, sätt på dig nya glasögon och kliv ner från pillestalen  och var en medmänniska utan lådor och boxar.

Idag har jag kännt mig arg, irriterad och frusterad på världen, livet och denna eviga kamp om att finnas till.

En del av er tycker säkert att jag snackar skit och att inget stämmer av det jag skriver men det gör inget, det är ok. Men så finns det också ni som vet precis vad jag pratar om och jag hoppas ni kan få ut er frustration genom ett igenkännande.

ha det gott så ser jag fram emot en ny dag i livet....