ibland undrar jag om jag är helt dum i huvudet och kanske borde äta lite tabletter för att kunna fungera i det här livet. Kanske det skulle underlätta för mig om jag tog mig lite piller som gjorde att jag inte kände så mycket, som gjorde att jag inte tänkte så mycket och som gjorde att jag blev trött och håglös så att jag bara kunde sova bort dagarna. Kanske det ändå skulle bli skönare än så som jag har det ibland. För hur det än är så är det inte roligt att vara jag  stund tals. Jag är så jäkla komplicerad och känslig, jag klarar ju för tusan inte av mig själv ibland.

Ja ...jag vet att jag är stark, jag vet att jag är modig och ja.. jag vet att allt går om man bara vill men ibland...undrar jag... ibland känner jag inget annat än faaaaaaaaan varför just jag, varför skulle just jag bli så här varför skulle just jag hamna i denna psykiska onda spiral... varför kunde jag inte bara få en liten vanliga förkylnigar, magsjuka, kanske en bruten arm eller vad som helst. Bara det var något som syntes och och var igenkännande och förståligt. Då hade allt varit så mycket enklare. Men nej då... jag fick något som på utsidan ser ut som något starkt men ändå svagt, något avsmakligt och konstigt. 

Men skit i det egentligen, jag ser ut som jag gör precis som många andra, tjocka, smala,breda höfter, smala höfter, för stora eller för små lår, fast, slapp, runt ansikte, avlångt, lockigt hår eller rakt , för små ögon, stor näsa, runda kinder, finnar, blek hy, långa fötter... ja va fan alla har ju något att klaga på eller något som någon anna tycker ser konstigt eller fult ut så ja ...jag är inte den snyggaste och det vet jag men det jag lider mest av är när jag inte finner inre ro. När popcornen poppar för fullt och det känns som en orkan inombords.

Jag menar,  jag vet hur det är att leva med en kropp som är perfekt tränad, fast, en rumpa som putar, magrutor som syns, lår som fyler ut byxorna och armar som har muskler, det spelar ingen roll, jo det enda det gav var väl att omgivningen tittade lite på ett annat sätt och kanske kommenterade lite mer positivt... fast å andra sidan visste jag ju också att det pratades en hel del också , höggs lite knivar i ryggen när jag vände mig om... ja ni vet lite JANTEprat, vem tror hon att hon är. Så ja jag vet inte om det kändes så mycket bättre faktiskt.   Jag kände mig fortfarande stund tals galen men inte lika tydligt som idag för då hade jag på något sätt kontroll på det genom att jag låg precis på rätt sida av linan.

 Jag såg till att allt flöt med hjälp av mina livbojar,  men efter att jag har legat på botten då livbojerna försvann så är det inte lika lätt längre. Nu håller jag mig på ytan på egen hand utan livbojer men det innebär också att när krafterna tar slut då är det slut och då gäller det att ta sig in på land för att vila annars sjunker jag. Ibland kommer jag ihåg det men fortfarande tror jag att dom där jäkla  livbojerna finns kvar och jag fortsätter att simma och rätt som det är sjunker jag bara. Och ja då får jag kämpa mig upp med nästan panik för att få luft igen. 

Visst har jag lärt mig att ta mig upp snabbare än vad jag kunde förut men ni kan ju tänka er hur man känner sig när man väl  är uppe... ja det är inte direkt så att jag känner full energi att simma vidare, nä nä utan med skam i kroppen är det bara att simma in till land för att sätta sig där och vila samtidigt som jag tittar på alla andra som flyter förbi med sina livbojar som dom fortfarande har kvar och kanske alltid kommer att ha. 

Då kan jag bli avundsjuk, arg, bitter och tycka det är orättvist att dom kan och minsann får guppa runt där för att dom har sina bojor kvar  men jag måste minsann ta varenda simtag själv för att kunna vara med. Samtidigt som jag vet att dom är ju bara där ute på lånad tid och att deras flytande hänger helt och hållet på livbojen inte dom själva. Skulle någon komma och ta den skulle dom sjunka som stenar, jag vet  i alla fall att varje stund jag är med där ute så är det jag själv som gör jobbet och på så vis lever jag inte i en falsk trygghet. När det är slut då är det slut, jag sjunker om jag inte tar mig in för återhämtning men dom kan vara slut och ändå fortsätta för livbojen gör deras jobb.

Vad jag vill säga är att det bara är så jäkla jobbigt ibland att vara mig själv

Och jag vet att andra har det värre men det spelar ingen roll för ibland är just det som händer mig det värsta just då och låte det bara få vara så en stund

Tänk dig att du ramlar i skogen så pass illa att du vrider till foten riktigt ordentligt, det gör verkligen skit ont... men du tar dig hem. 

Väl hemma tar du av dig skorna och ser att foten är både blå och svullen och värker blir allt värre. Du känner genast att du behöver gå till doktorn för att kolla om foten är bruten, du kan nämligen inte stå på den längre. Du tar dig till doktorn och visar upp din fot, hen tittar lite snabbt och frågar; varför gick du i skogen när du vet att man kan ramla?

Vad svarar du? 

jo... för att jag tycker om att gå i skogen och tänkte inte på att jag skulle ramla. Sen tittar hen lite till och säger att det säkert går över, ta lite smärtis så behöver du inte ha ont, och så kan du sluta att gå i skogen.

HUr känner du dig då? 

Obekräftad kanske, förvånad , dum, korkad, inbillningssjuk, svag... ja inte vet jag.

Du går hem , dagarna går och foten fortsätter värke, det blir värre och du börjar hitta sätt att röra dig på för att det inte ska göra ont, du hittar smarta metoder som gör att du kan åka och handla, ta hand om huset, gå till jobbet och även slippa känna smärtan. Men när kvällen kommer så slår den till som en bomb, när du börjar koppla av, när allt är lungt och tystnaden lagt sig. Då kommer att känslorna och du kommer inte undan.För det gör så jäkla ont att du skulle göra vad som helst bara det försvinner för ett tag. Efter några veckor börjar du märka att det här påverkar ditt liv och din vardag. 

Mycket av dagarna går till att först och främst göra dom här sakerna som ser till att smärtan inte märks av och dessutom tar saker och ting längre tid och du börjar få andra besvär pga att du har kompenserat för att kunna vara delaktig i livet.

Till slut går du till doktorn igen och berättar att det inte gått över utan blivit värre plus att andra saker har tillkommit. 

Vet du vad hen svarar? 

Du kanske ska äta lite starkare tabletter och sen tycker jag det verkar som du har den där diagnosen hypokondri dvs inbillningssjukan... du har dom typiska tecknen och det brukar börjar precis så här. Men det finns medicin för det som du kan ta.

Nu börjar du fundera på om du är helt dum i huvudet, du har ont, du kan knappt gå, du har provat olika saker och nu är du tillbaka och det enda du får är en diagnos och tabletter. Trots att foten är trasig, men hen tittar inte, tar sig inte tiden att lyssna på hur den känns och hur den förvärrats. Det enda du har fått är någonting som tar bort det du känner samt en ursäkt i form av diagnos som förklarar dina nya beteenden. Men allt kommer att fortsätta för din fot är fortfaande trasig och så länge den är det kommer allt att fortsätta, men om doktorn skulle ge dig sin tid och titta  på den så skulle det troligtvis bli bättre allt annat.

Nu är det inte riktigt så här, för skulle du komma med din fot skulle den röntgas och ev opereras om den var bruten för det är ju självklart att något är fel  som måste ordnas när en fot är blå och svullen, det kan ju leda till nedsatt funktionalitet till slut. 

Men när du har gjort illa dig inombords i hjärta och själ då är det precis så här det går till. När det värker, smärtar, när livet inte länrgre ligger i dina händer. Utan när din psykiska hälsa har försämrats och på så vis förhindrar dig att kunna leva fullt ut då får du svar som dessa.

 Men såret och problemet kvarstår och vi fortsätter må dåligt. Alla undrar varför  inget blir bättre trots tabletter, diagnosr, behandlingshem mm.

Det är inte det det handlar om ... det handlar om att läka det som är trasigt då kommer allt det andra också att ordna upp sig

Visste du att leva med en ätstörning är som att ständigt vara besatt av något ondskefullt, som strider mot människans natur, dvs föda är en förutsättning för liv. Men med en ätstörning i huvudet så är principen föda dödar. visst låter det galet... ja det är det också. Men vart kommer den här demonen ifrån? han finns ju hos alla på något sätt annars skulle vi ju inte ha så mycket fixering och ångest kring mat, dieter, kropp och nyttigheter. Tänk själv.. hur sunt låter det att leva på soppa, äta efter ett shema istället för tillgång, behov och smak. Varför denna princip, jag måste hålla igen...

Jo säger säkert du... det är ju skillnad på mig som har några kilon på mig... jaha och varför har du det? dom kan ju inte direkt bara ha hamnat där utan att du gjort något. Antagligen har du gjort tvärtom än vad demonen anser, du har ätatit mer istället så att du blir sjuk för den skull. Du har ätit enbart av tröst och lustar för att han sen ska få komma in i din hjärna och tala om hur fel du gjort, hur äcklig och oduglig du är och hur mycket bättre du och ditt liv skulle vara om du bara slutatde att äta och tog kontroll över maten. Och du börjar geast känna ångest och föräkt och rädsla av maten. Du vill inte känna alla dom där jobbiga känlslorna , höra den där ständiga rösten om hur du borde låta bli. Så desperat börjar du hoppa över måltider, eller tar dig an en diet som gör att du inte behöver göra val och på så vis konfrontera rösten som maler. Kvällen kommer och hungern är som besatt, hela dagen har du varit lyckad och inte ätit, du känner dig duktig och tycker du borde få äta något. Du tar dig något och känner att du skulle kunna äta hur mycket som helst, vilket du gör. Och sen ligger ångesten där dag ut och dag in. Du svälter omedvtete om dagarna och till slut fixar du inte det och så äter du. Du går inte ner i vikt trots att du anser att du inte äter något alls... ja är det någon som känner igen sig ?

eller så kör du dieten, du går ner och sen efter två veckor får du äntligen äta igen och ja.. vad väljer du... antagligen inte dieten igen utan allt annat...varför då...för att det inte funkar och du känner dig värdelös igen.

För vissa fortsätter det här, för vissa så är det skönt att känna hunger, smärta och snurr i huvudet, för en del handlar det mer om en demon som är enorm inombords, som aldrig slutar mala, aldrig slutar trycka ner vilket ger enorm ångest, panik, förvirring och smärta. Vilket leder till att all fysisk smärta är avkopplande för att den tar bort den inre. För dessa människor blir maten ett livshot, för den så blir avhållsamhet av mat enda möjligheten till att leva. För den så dödar maten...

Visste du att det starkaste gemensamma dragen hos människor med en ätstörning är att dom är otroligt starka personer som samtidigt är väldigt känsliga, taskig kombination va...

Dom är lyhörda för vad omgivningen behöver och väldigt ovana att själva känna och uttrycka sina behov. När krav och press kommer vill dom ta kntroll genom maten.  Ofta är självkänslan ganksa låg dessutom.

Ja ... det här beskriver mig precis...

Jag är väldigt stark, driftig, envis och målmedveten vilket gör att jag kan uppnå mycket och slåss för det jag vill och tror på. Jag kommer  och har kommit väldigt långt på det men... min känlsig het och taskiga förmåga att inte känna mina behov gör att jag har gått över gränsen. Vilket även blev på min träning och mat, min styrka och min förmåga att stänga av mina behov gjorrde och gör fortfarande att jag kan utsätta mig för smärta och avhållsamhet som inte är mänsklig och som gör mig sjuk. Dessutom är jag väldigt lyhörd på min omgivning så jag känner in varenda liten grej även fast jag önska att jag inte gjorde det, men jag kan inte stänga av. 

Så hur gör en sån som jag av livet när mina egenskaper som samtidigt kan ge mig framgång och ett rikt liv också kan döda mig? ja vet inte... jag slåss fortfarande och ibland känner jag mig ledsen och uppgiven för jag känner att hur jag än gör så blir det fel. Min styrka blir glad när jag har många bolla i luften, lite motstånd och lite att obba mot samtidgt som min känslighet skriker efter lite pauser för att hinna med och känna. men det blir ju tråkigt att pausa mitt i toppen.  Och till slut så brakar kroppen för att jag inte kände in min a behov. Och så här går det runt för mig...

Ja... det enda jag vill är att lea, uppleva, ta vara på möjligheter, känna alla mina känslor och våga vara den jag är varje dag... men ändå finns den där lilla mörka demonen där som en liten skugga och småviskar i mitt öra  dagligen. Du kommer aldrig att klara det här, du duger inte, du är en bluff, du kommer inte orka, tänk om du misslyckas, du vet att ingen bryr sig om dig, du vet att snart kommer du få tillbaka, du vet att det är bättre att ge upp då behöver du inte bli sårad ...

Tänk att höra det varje dag samtidigt som jag ändå tar mig an och gör allt... inte konstigt att jag till slut känner mig utmattade och bara ger efter och gör ett destruktivt val. Bara för att få tyst, inte för att jag vill, jag vill bara få tyst en liten stund....

Ibland kan det bara kännas så sorgset inom mig utan att jag vet varför. Jag vill gärna veta varför jag känner som jag gör, antagligen för att jag vill få kontroll på mina känslor. Det gör att jag har svårt at bara acceptera känslan och vara i den, den är inte ok om det inte finns ett giltligt skäl. Man kan ju inte bara gå runt och känna en ledsamhet om inte något ledsamt har hänt...eller? Men saken är den att ju mer jag letar efter svar desto tyngre och obehagligare blir det, känslan växer och jag känner mig oduglig. Jag menar våra känslor är ju våra egna signaler som talar om för oss att det finns något inom oss som inte får komma fram eller levas ut. Mitt sätt är ofta att jag gör en massa saker för att undvika att sätta mig ner. För sätter jag mig så känns det så hemskt inombords och det gör mig rädd. Jag kan ibland tycka att det är så jobbigt att vara mig själv, för jag är så otroligt känslig. Jag känner så mycket, allt inom mig är såå mycket. Jag har aldrig någon gråzon. Vilket gör att jag tar in så mycket intryck och när jag upplever något kan det bli väldigt mäktigt. Och ibland hinner jag inte med att ta pauser  för reflektion och återhämtning och då faller jag platt. Och det kan göra mig så irriterad på mig själv att jag aldrig lär mig och fattar. 

Samtidigt som min känslighet gör mig väldigt inkännande och öppen mot andra och på så vis skapar empati kan den också röra runt i mig och aldrig ta slut. Tänk att det ofta är så att samtidigt som vi har en egenskap som ger oss framgång och glädje kan samma egenskap nästan ta livet av oss. Varför då... jo jag tror att det är för att vi låter den få styra vårat ego allt för mycket, vi blir beroende av ruset den ger och längtan efter mer blir så stark att vi inte hittar eller tänker att det kan finnas andra saker i livet som oxå kan ge den känslan.  Till slut lever vi för en sak och livet har helt plötsligt blivit väldigt smalt och instängt. Det som en gång gav energi tar nu bara energi istället.

Att veta när det är dax att backa är ett av livets ständiga jobb, och det kräver reflektion och stillsamhet emellanåt. Där tempot behöver dras ner och dom yttre intrycken minimeras. Där vi helt enkelt bara är med oss själva för en stund...

Idag är en sådan dag...

Att känna glädje och lycka är inte samma sak men jag tror att vi många gånger tror det vilket oxå gör att vi inte riktigt förstår varför vi känner som vi gör.

Det är inte helt ovanligt att vi förundras över hur människor som lever i missär,drabbats av sjukdomar, förluster eller tragedier kan vara så glada och positiva. Samtidigt som människor med framgång, pengar, sociala förutsättningar, alla möjliga tillgångar och upplevelser inte upplevs glada. 

Svaret är glädje/lycka.

Glädje är något som kommer innifrån, det är inte beroende av vad som sker runt omkring dig. Glädje är något hållbart, långvarit och äkta. Det fyller dig med tacsamhet och rofylldhet över att du finns och är den du är. Det innebär att du oavsett omständigheter kan känna glädje, även om du är sjuk, inte har pengar eller jobb så kan du känna glädje. Men om du bygger din glädje och tror att den beror på det du har omkring dig kommer du enbart uppleva små lyckorus som försvinner lika fort som dom kommer och livet blir mer ett jagande av dom än ett liv här och nu.

HUr vet jag då det här...

För 10 år sen hade jag pengar, jobb, karriär, en frisk kropp, socialt nätverk, fint hus, man, barn, fin kropp och ja... precis allt det där som ska skapa glädje. Men ...jag kände aldrig glädje, jag kunde känna ett lyckorus mitt i stundens hetta då jag var i själva upplevelsen men så fort dörrarna stängdes eller när varken jobb, pengar eller bekräftelse fanns kändes allt så dystert, mörkt och tomt. För jag hade ingen inre glädje alls. Det var bara byggt på yttrehändelser vilket gjorde mig otroligt skör. Mitt liv blev ett jagande efter glädje, problemet var bara att jag jagade på fel plats... jag sökte utanför mig själv istället för innanför. Att ständigt jaga tar energi och till slut tog den slut och även jag. Vad hände då? ...jo allt försvann, jobb, bekräftelse, pengar, möjligheter, vänner,framgång...jag hade ingenting förutom mig själv och det var inte kul.

I 6 år har jag levt så vilket har tvingat mig men också lärt mig att finna glädje som inte byggs på yttre stimuli. Senast för en vecka sen sa jag till min man , det är så konstigt att jag kan känna sån glädje fast jag egentligen inte har något att känna det för. Trots att det går emot, det är stundtals en kamp inom mig, kroppen värker, pengarna finns inte osv så känner jag ändå glädje och det är så härlig känsla.

Men betyder det att det inte går att känna glädje av yttre stimulans? jo självklart, men det är som grädde på moset.

Så när ett jobb dyker upp, eller något kul sker är det som himmelriket öppnar sig och jag blir så enormt glad. Skillnaden är att jag inte är rädd för att jag kommer att försvinna om mina prestationer försvinner. För jag vet att den glädje jag har ligger inte i mina ting utan i mig.

Så även ute i sketen bambuhydda, eller 14 tim på ett skitigt tåg i Thailand eller under ett marathon av spöregn kan jag känna glädje även om det är påfrestande det som sker.

Ju mindre stimulans vi får desto närmare kan vi komma våran egna glädje

Idag är en annorlunda dag, när jag vaknade bestämde jag mig för att det skulle bli så. 

Jag är trött, konstig i magen och känner mig frusen. Jag vill bara ha trygghet och stabilitet.

Det spöregnar ute och har gjort det hela dagen, jag varken orkade eller ville gå ut och springa i morse, jag ville bara sova. 

Jag vill ha en förändirng i mitt liv och det finns en plan för mig, jag vet det men min rädsla är inte lika överrens med mig om att följa den vägen. Att bara släppa taget... hur kan det vara så svårt?

Efter att ha varit på barnhemmet i 3 v och sen  Kho tao 3 dagar...så tog all ork slut, nu är vi på Lanta och här känner jag mig trygg och avkopplade.

Det blev så mycket yttre intryck på Kho Tao som jag bara inte orkar med, med alla människor ja... framförallt alla svenskar med sina dömmande och utstuderande blickar som får mig att känna mig som välrdens sämsta och fulaste människa. 

På barnhemmet var det långt ifrån så , där tyckte alla barnen att jag såg så stark ut, varje dag ville dom titta på mina muskler sa dom. Det fanns inga värderingar på bra/dåligt , fint/fullt. Vilket får mig att känna mig som en del av dom.

Idag har jag bara setet på stranden och läst , skrivit och sovit... låter för andra som något helt naturligt och enkelt men så är det inte för mig.

Men i kroppen kändes det skänt, det är huvudet som säger något annat...

men jag gjorde det och jag dog inte....

Thailand år 2013

Vad är det som gör att en del människor ser mig som en människa och andra som ett spöke. Jag är ju samma person men blir behandlar och bemött på helt olika sätt. Är det mig det handlar om eller är det dom som möter mig. 

Jag kan gå ute på gatan, på en strand, vara på ett gym eller i ett klassrum. 

Jag kan med en perosn känna mig lyssnad på, sedd, hörd och faktiskt värdefull. Hen tittar på mig som en människa, kanske hen frågar hur jag mår, tom säger att jag ser att du ser väldigt smal ut. Men det finns ingt dömande i det, bara ett konstaterande. vi pratar om livet och allt som hör det till. Hen är intresserad av att höra vad jag känner och tänker vilket gör mig pigg och positiv till mig själv. 

Jag kan vara ute och någon hälsar på mig som man gör, tittar kanske men det finns inget dömande. 

Men så finns det människor som med bara en blick scannar in hela mig och sen skriver en etikett och klistrar i pannan på mig. 

Kanske hen tom går tillsammans med någon, dom stannar genast upp sitt samtal för att tillsammans titta, beskåda och prata om  mig. Det gör ont i mig, fast jag vet att jag inte kan påverka det, men det gör ont.

Jag minns en gång i Thailand, jag tog en promenad på stranden och vid vattenkanten satt ett gäng svenska tjejer, vilket jag visste bara av att se dom långt innan. Vi svenskar tar en viss plats när vi är i Thailand (något jag uppmärksammat under alla 12 år jag varit där).

Jag ser att dom pratar med varann, helt plötsligt stannar en upp i sitt samtal och säger till dom andra; kolla in hur hon ser ut med förakt i rösten... alla vänder sig om och tittar precis som att jag var ett djur på ett zoo. Hade jag gått där 5 år tidigare då hade dom defenetivt inte sagt så, för då hade jag en kropp som var "perfekt" men jag var fortfarande jag med den insida jag då hade. 

Vem är du som kan sätta en etikett?...

Kan det vara så att då har någon speciell begåvning som gör att du har röntgensyn eller sitter du med ett liv där du aldrig har kännt, tänkt eller gjort något galet, "fel", konstigt, skadligt eller annorlunda...

Är det så ...då förstår jag att du dömmer mig, för du måste bli livrädd , kanske du tror att det är smittsamt också?

Men vet du vad ... det du ser och det du känner är bara en spegel av dina egna tankar och känslor dom har inte med mig att göra även om det är hos mig dom väcks. Men det är dig det handlar om inte mig...

Och med det vill jag säga att idag tar jag inte åt mig men kan fortfarande reagera. Och du... vi är alla likadana med samma behov bara att vi har olika sätt att uttrycka dom på..

Ja utan min familj skulle jag inte ha klarat mig igenom den här resan och även fortsätta den...

Det är lätt att säga att familjen är det bästa man har och dom är viktiga men att verkligen känna det på riktigt r en annan sak. FÖr mig har inte den känslan alltid funnits vilket också gett mig skam och skuld vilket i sin tur gjort att jag har tagit avstånd från dom. Men idag efter att ha vågat ta risken att bli avisad, oälskad och obekräftad så har jag blivit mer än övetygad om att dom ger och vill ge mig kärlek och omsorg. FÖr dom har älskat mig när jag har förtjänat det som minst och dom fortsätter att göra det stunder då jag fortfarande förtjänar det som minst. Dom påminner mig om att det inte är mina saker och prestationer dom vill ha utan bara mig som den jag är. Det kan vara genom att bara sitta och prata, lyssna, spela ett spel, hjälpa till med något eller en varm och äkta kram.

Men tänk vad det har varit svårt för mig att visa min kärlek på det viset och fortfarande är ibland. Men dom hjälper mig och det finns inget som kan slå den formen av motivation till att vilja gå upp på morgonen och leva det livet jag har fått.

Jag hör ofta av människor som pratar kring och om människor med en ätstörning att dom inte kan förstå...

Jag förstår inte varför...

Jag förstår inte hur...

Jag förstår inte att det ska vara så svårt...

Jag förstår inte att hen inte förstår...

Ja... och jag tror en person som inte har haft en ätströrning någonsin  kommer att förstå och det kankse inte är meningen att man ska göra det men däremot kan man få en förståelse för hur den bildas, växer och livnär sig hos en människa och på så vis också få ett mer empatsikt förhållningssätt till en människa som är sjuk i det.

Jag skulle bara vilja dela några enkla och tydliga vinklar  hos en människa med ätstörning och du som läser gör det nu från en annat perspektiv än ditt eget. Dvs lägg bort dina egna normer, värderingar och dömande och lev dig in, så mycket du kan utan att blanda in dina egna känslor.

När du är tunn som luft är du nästan perfekt... ja så är det,då uppstår en form av frid.

En negativ självbild och rädsla för förändring är det mest centrala för mig som lever med en ätstörning vilket innebär att en av det viktigaste utgångspunkterna för en terapeut då är att få mig att förstå att förändring är möjligt. Och att jag också börjar förstå mig själv och kan se på mig själv i min värld på ett nytt sätt. För på något sätt har jag bildat en värld inom mig som byggs på att livnära min ätströrning, tankar, känslor, val och socialt umgänge är allt byggt på min ätstörning.

För mig är svält det enda valet jag upplever mig ha i livet vilket gör att du där ute inte kan döma ut mig om du vill komma mig nära eller få kontakt. Även om det låter galet för dig så är det så min överlevnad har blivit.

Problemet med att få hjälp är att vi oftast dras över en och samma kam och att fokuset ligger på kropp pch vikt vilket är så långt ifrån en väg till att bli fri och frisk..

Det handlar om att se hela människan inte bara en felslagen banting. 

Matilda Karlsson skrev i en uppsats: bantning och missnöje med kroppen är så utbrett i samhället idag att det normaliserats. För att förklara - och behandla - anorexi måste man alltså se bortom faktorer som kropp och vikt.

Att prata med en anorexipatient är svårt, det vet jag vilket gör att man allt för ofta inom vård anser det onödigt och verkningslöst, vilket absolut inte är sant. Men det kräver en inställning om att förändring är möjlig hos personen som möter en anorektiker. För varför ska jag som är sjuk öppna mig, dela med mig och blotta min trasiga och nerbrutna själ till en person som inte tror at jag kan bli helt frisk men till vilket pris som helst vill att jag ska gå upp i vikt? NÄr det enda jag ser som det enda valet för överlevnad är att svälta.

Nä det finns något som heter tillit och det har inte en anorektiker vilket gör att hen också stänger in sig och utesluter världen. Men hen saknar någon att känna det för så att möta en person som kan ge det, kan bli räddningen och vägen ut . Men det tar tid... lång tid och det måste få ta den tid som krävs. Ha tålamod och när du som står bredvid inte orkar, lägg inte det på den sjuke ta hand om dig själv då precis som hen får göra.