HJÄLP MIG!!!!!!

igen och igen  och åter igen...

JAG VILL INTE VARA RÄDD LÄNGRE...

JAG VILL INTE FLY, RYMMA, SPRINGA ELLER GÖRA ILLA MIG SJÄLV...

JAG VILL KUNNA VARA DEN JAG ÄR MED ALLT SOM DET INNEBÄR...

Att bära runt på en kropp som känns tung som en elefant men tom som en oändligt djup brunn skapar förvirring. När jag tittar in så är det bara mörkt, hur mycket jag än letar så finns det ingeting att greppa tag i . Det blir kallt, jag börjar frysa, känner mig rädd och börjar genast söka efter skydd.

Men hur är det möjligt att ett innehåll bara kan försvinna. HUr jkan jag ena dagen känna mig så fylld med energi, glädje och livslust och sen andra vara helt tom. Det finns inget driv, inget som får dig att vilja ta tag i något, tro på något, skapa något eller ens gå upp för. jag känner så ofta och det är så lpngt ifrån hur jag har kännt mig vilket gör mig vilsen. Jag har alltid varit fylld med tankar, driv, vilja, mål, engagemang och energi vilket har fyllt mig och gett mig mening, framtid och driv. Men nu är det som allt är borta och jag tycker helt plötsligt att allt är så meningslöst.

Var för ska jag gå upp, till vad?

Varför ska jag ta en promenad, det är ju skit tråkigt...

Träna... haringen lust, det är jobbigt att ta i , jobbigt att fokusera, jobbigt att byta om...

baka... varfö? det går väl lika bra utan

Strunta i mat... varför ska jag vara hungrig det är ju jätte jobbigt, det enda jag tänker på om dagarna är vad och när jag kan äta.

Inte så onstigt att man blir som galen när man väl får sin mat, tänk att gå och vänta på något i 10 tim. Det är en stor fajt man genomgår varje timme då hungern gör sig till känna. När maten väl kommer är man ju livrädd att det aldrig mer ska komma mat vilket gör att jag äter för veckor framöver.

Och ja... hur stor är min magsäck... inte så stor

Ni kan ju tänka er smärtan i magen... att vara gravid är inte tungt i förhållande till att fylla en magsäck till bristnigsgräns.

Men ändå så gör jag det.... visst är det knäppt... jag vet men ändå gör jag det

Får jag fråga... finns det något som du gör i ditt liv som du tänker varje gång, det här borde jag inte göra, det här är ite bra men så gör du det ändå. Vet du varför du gör det? Brukar du säga till dig själv att jo men jag har kontroll jag kan sluta när jag vill men inte just nu bara... du vet att det är en lögn va

Du kan inte sluta för då hade du gjort det, du har inte kontrol för då skulle du inte låta något som inte är bra för dig gå före ett bättre alternativ. Du törs inte och orkar inte för just den skan gör dig lugn och trygg för stunden. Det är så det är med alla våra "dåliga" val vi gör, vi vet att dom är dåliga men vi känner lugn med dom och fortsätter så länge det fungerar. Men en dag kommer smällen och då står man där och undrar varför det inte funkar nu när det gjort det så länge tidigare. Den där jäkla saningen och verkligeheten som alltid ska komma ifatt, ibland vore det skönt om det alltid hängde efter. Då kunde jag åtminstonde leva i min lyckliga lilla lögn och tror att jag har kontroll och få dom här lugna stunderna på ett säkert sätt. Lyckligt ovetnade om alla konsekvenser.

Men icke....

En dag är det min dag.....

UNDER YTAN ÄR VI ALLA LIKA, VI HAR BARA OLIKA STRATEGIER ATT UTTRYCKA OSS PÅ

Visste ni att frukta och rädsla är en stor drivkraft men har väldigt lite energi. Medan hoppet har störst energi och på så vis störst drivkraft.

Jag är orolig och känner stort ansvar  för Tindras hälsa. För mig är det viktigt att se till vad jag  gör och skapar för förutsättningar i hennes liv.

Jag vill att hon ska  få ett liv med förståelse, trygghet och kärlek.

Jag vill att hon ska trivas med sig själv, både på utsidan och insidan. Hennes dagar ska inte behöva fyllas med tankar om mat, träning, rätt eller fel val. 

Jag vill göra en konkret handling i den problematik och risk som jag ser. Att bara prata om det och säga saker skapar bara missnöje, mindrevärde och negativitet. Om jag tar mitt ansvar som vuxen utifrån mina kunskaper och ligger steget före minskar jag risken för vad som eventuellt kan ske. Men hon ska inte behöva lyssna till det varje dag. Det är att ge dubbla budskap. Jag behöver göra en handling av det jag säger, ord säger ingenting om det inte visas i handling.

Det gör att jag vill rannsaka mig själv för att se vad jag kan göra annorlunda för att det ska bli annorlunda.

Det här vill jag gärna dela med mig utav och önskar att Anders ville och kunde göra detsamma. 

Att göra en konkret förändring och se sin egna roll och betydelse i det hela. 

När jag pratar om det , säger vad jag ser, upplever och känner gör det mig ledsen när han tittar bort från mig, tar avstånd och låtsas som att jag inte finns. Och sen så säger han att han inte orkar lyssna. 

Jag blir arg och besviken... för mig symboliserar det beteende detsamma som att mina känslor, tankar och behov är oviktiga och att det jag säger inte är sant.

Att ta ansvar är tråkigt, att det du säger har inte med mig att göra...

Den ansvarsfulle och engagerade i mig blir arg, den kärleksfulle ledsen och den kloke inom mig frustrerad.

Jag vill bara skrika, sparka och slå...

Jag vill bara bli respekterad och lyssnad på...

Fem dagar utan träning. Hur kan man må så otroligt dåligt bara av att inte träna? Det känns som hela min kropp ska gå i tusen bitar. Jag känner mig bara sjukare för varje dag  som går. Varje morgon jag vaknar hoppas jag att det bara ska kännas bättre så att gårdagen var den sista dagen av pina. Men icke...jag mår bara ännu sämre. 

Jag är trött, har huvudvärk, muskelvärk och kramp, illamående, stelhet och feberkänsla. 

Och det spelar ingen roll hur envis jag är , jag kan inte påverka det, det är bara att följa med och acceptera som min terapeut brukar säga. 

Men känslan av att allt är upp och ner, och att jag inte har någon som helst kontroll gör mig orolig.

Inget är som det ska vara, jag får tacka nej till precis allt som dyker upp, såsom jobb, en audition och vänner.

Har aldrig gjort så här förut...

Nu fokuserar jag på att äta mat, behålla den, undvika träning, enbart promenader. Stundtals känns det ok men så kommer det tillfällen då jag bara vill att allt ska vara som det alltid har varit, jag vill bara göra som förut... men så dyker en stark röst och känsla upp som bara skriker NEEEJ inte nu!!!! MEN VARFÖR? DÄRFÖR!...

JAG HAR INGA SVAR OCH DET ÄR DET SOM ÄR DET JOBBIGASTE.

FRÅGOR SOM; GÖR JAG RÄTT, ÄR DET RÄTT, VAD ÄR MENINGEN , VART LEDER DET HÄR????

Gud...nu kommer jag här igen och ska försöka få lite kontakt för jag vet inte vad jag ska ta mig till... så snälla kan du inte visa mig något som får mig att bli lugn och mindre orolig. Kanske du kan säga mig något... eller ja inte vet jag...

Nu sitter jag här och har ätiti mer än vad som var nödvändigt, Anders är och tränar, jag sitter inne, känner mättnad och har inte tränat... jag bara fylls av en känsla av äckel, pluffsighet, storhet, misslyckande, ångest.

Och vad gör jag med allt? ska jag gå ut... nej för jag har ont i huvudet och är jätte trött. Men vad vill jag då? jo jag vill bara sova men kan inte.

Jag känner bara att jag måste göra något, vad som helst som får mig att känna mig bekräftad, meningsfull, levande , kreativ och nyttig. Kankse jag kan baka något, skapa något, pyssla, städa...näää jag orkar verkligen inte, det finns liksom ingen riktigt lust.. varför? sån är ju inte jag... jag har alltid ork och lust, jag kan , jag orkar...eller...

Tänk om det kommer att förbli så här resten av mitt liv, vem blir jag då? det ger mig panikångest...

Kvällen kom... risgrynsgröten och pannkakorna till barnen var klar. Jag var inte hungrig men jag var skör. Jag smakade och sen tog det inte slut. Maten gav mig den dära sköna känslan av eufori, den gav mig omsorg och tröst. Och till slut blev det för mycket, smärtan i magen började bulta på och jag hade inget annat alternativ än att gå och kräkas upp allt.

Fylld med skam och skuld satte jag mig i soffan och frågade mig själv... har jag lyckats i dag eller är jag bara misslyckas? Jag var duktigt som avhöll mig från tränignen men dålig för att jag inte kunde sluta äta, plus minus noll...

Ångesten över hur morgondagen kommer att bli börjar redan trycka på, jag vill inte gå och lägga jig fast jag är trött för då kommer morgondagen ännu närmre.

Snälla Gud säg om jag är på rätt väg eller inte för jag ser inte...

Jag dras i 2 vägar. Den ena ger mig en kick (träning) och den andra ger mig tröst(mat) och båda begränasr mig just nu i mitt liv genom att dom äter upp mina tankar och känslor så jag inte längre vet vem jag är.

Jag känner mig lyckad först då jag både avhåller mig från träning och för mycket ätande  men när ska det ske..

Jag vill ju inte svika någon, varken min familj eller mig men jag gör det varje gång och det får mig att vilja brinna upp i molekyler

Jag avgiftar mig just nu, jag arbetar nu med att bli av med mitt träningsberoende. Jag är en missbrukare som försöker bli ren.

Det är nu tredje dagen och längtan efter en kick, en injektion av adrenalin, ett rus och en skön känsla är enorm. Bara en liten , liten stund... snälla... bara en liten stund skulle göra allt bra igen. Så ekar det , då blir allt vanligt IGEN. 

Jag vill stänga in mig för jag är så svag och skör igen och då är det så lätt att falla dit. Men jag måste fullfölja det jag nu bestämt mig för.

 Är man en missbrukare eller har varit det av något slag då vet man att man egentligen inte kan göra precis vad som helst för risken för att falla dit är så stor och lätt. Lockelse in till eufori finns runt varje gatuhörn, jag ser dom och hör dom men du som inte lever i mitt missbruk gör det inte och förstår inte heller. 

Men jag gör det ändå, jag går ut, jag går ner på stan ...medveten om att risken är stor att jag kommer att falla dit. Det kommer räcka med en kommentar, en blick eller en påminnelse och jag kommer att vara körd.

vad händer... jo jag möter en man som vet vem jag är och han lyckas trycka på "on" knappen på en gång.

 Jag ställer mig åt sidan och tittar på mig själv för att se hur jag ser ut. 

jag ser en så svag och förvirrad tjej som precis upptäckt sin svagaste länk.

Han frågar mig om jag har tagit min injektion idag (om jag har tränat) för det är så han känner mig, det så han för det mesta ser mig, träna och springa.

jag svara nej...

han säger då att att han ska göra det lite senare, att han brukar göra det varje dag för det får honom att må bra och bli glad.

Genast blir jag påmind om hur härligt det är, hur lycklig jag skulle bli om jag bara tog en liten runda. genast glömmer jag allt annat, dvs det som sker när jag inte tränar och när det blir för mycket.

Jag går hem med ångest, ilska , sorg, förtvivlan, rädsla och oro.

Jag blev tillfrågad om jag ville hänga på, samtidigt fråga han om jag kanske inte orka.

Va... om jag jag vill... skulle jag inte orka... jag skulle kunna göra vad som helst just nu för att få en lite , liten injektion lyckorus

Det är klart jag både orkar och vill men jag ska inte för den kicken är bara något som får mig att känna överlevnad just nu i mitt liv, den skapar inget liv för mig längre.

Men jag är ju så svag och skör, och det är ju så tufft, jobbigt och provicerande att bara lyssna, bli erbjuden, påmind och lockad.

Jag blir arg, ledsen, rädd och osäker.

Just nu vill jag inte, kan inte lyssna till det eller prata om det för jag faller bara dit.

Snälla visa mig andra vägar, ge mig andra alternativ eller lämna mig bara utanför just nu.

Jag vill bara gråta men kan inte, jag vill slåss men inser att det funkar inte. Det är storm, och det är som ett tryck inombords och det måste ut på något vis IDAG..

Nu kom en våg av ängslan, oro och ledamhet. Det lägger sig som ett tryck över bröstet och jag vet inte vad jag ska göra av det. Det började efter att jag hade fikat. Kl är nu snart 13.00 och Viggo ska hämtas. Jag känner mig pressadd av att jag bara har 1 timme på att göra något själv, som att promenera, träna, städa, skriva...

Något måste jag ju göra  så att jag blir av med känlorna och kan känna mig tillfreds när jag hämtar honom. Öfr när han kommer hem upplever jag att alla mina möjligheter tar slut, det är som hela min existens bara försvinner bort då. 

Vad ska jag göra resten av dagen? den måste fyllas med någon aktivitet. Tänk om jag skulle vilja träna då jag har hämtat honom, kommer jag att kunna göra det då? Eller tänk om jag inte vill träna, ska jag göra det i alla fall då? För jag kan väl inte låta ytterligare en dag gå...

Jag vet inte... jag är rädd att göra fel, jag är rädd att bli lurad, att missa något, att inte ta vara på varje minut som finns. Jag vill veta vad som kommer att ske, jag vill bestämma och styra , för det gör mig trygg.

Jag litar ju inte på någon annan än mig själv. 

Jag har gjort som hon i filem Eat, Pray, Love, jag har bett tillGud att han ska hjälpa mig, han är mitt sista hopp. Bara det att jag är inte så bra på att be, har inte gjort det förut så jag vet inte rikigt hur det går till och hur jag vet om det kommer fram. Jag tänker på vad som krävs av mig för att Gud ska vilja hjäpa mig, jag menar... jag är ju inte direkt den perfekta och renaste människa på den här planeten. Och vad jag har lärt mig eller fått en bild av så ska man vara på ett visst sätt för att få lite hjälp. Men jag tar chansen oavsett hur "syndig" jag är

Jag menar finns det verkligen någon starkare och tålmodigare än jag själv, finns det någon som står ut med mig hela tiden? Är jag inte tryggare i min ensamhet ändå. Jag är så skör och rädd nu, precis som en liten nykläckt fågelunge. Jag vill inte bli lurad...

Jag vet inte riktigt vad det är jag gör  just nu och vad det ska leda till eller sluta med. Det enda jag vet är att något större än jag själv säger att det här måste göras och att jag kommer att förstå varför. Men mina tankar far och flyger i mig, jag letar efter svaret och bekräftelsen, men finner ingenting. Jag känner mig bara annorlunda på något sätt, lite konstig men ändå väldigt lugn. Är det så här det känns när man lämnar över sig till något större som i en tro? Jag vet inte...

Jag har inte tränat p tre dagar nu och det är mycket för mig, jag har sovit länge på morgonen och det är "förbjudet" för mig. Min frukost och middag har jag ingen koll på . Det enda jag har gjort är att tagit en promenad, läst och gråtit. Min fysisk smärta går inte att beskriva, jag har tittat på mig själv i spegels med rädlsa för vad som ska visa sig, och jag har inte planerat någon mat alls under dagen.

Jag har vänt mitt liv ut och in, upp och ner men känner mig ändå på något konstigt sätt lugn.

Men jag vill absolut inte möta någon nu, jag behöver vara i fred. Det enda som skulle kännas skönt var om jag visste hur länge det är meningen att det här ska pågå, bara så jag vet hur länge jag måste stå ut.

FÖr just nu är det så här, just nu försöker jag arbeta på mitt nya jag för att jag vill komma framåt, jag vill utvecklas, jag vill få något nytt i mitt liv.

Men jag är så rädd stundtals, känner mig hotad, förvirrad, tom  och ensam. Men jag tror att om jag står kvar så kommer det att komma något gott...

Jag har ju prövat allt annat tänkbart för att komma ur allt det här men ändå aldrig nått ända fram. Det finns bara en väg att gå och jag kämpar allt jag kan på den vägen......

Nu är lördagen här och alla tankar och känslor om hur den ska se ut och innehålla gör mig bara deprimerad och irriterad. Jag känner så mycket måsten som jag inte vet om jag ens vill. Och allt det väcker bara en massa känslor som oro, ängslan, misslynde, rädsla, missnöje och nedstämdhet.

För redan nu börjar jag planera hela den här dagen med massor av innehåll och måsten som ska vara vägen till en "perfekt &lyckad" familjelördag, för allt hänger ju på mig att de blir så...

Samtidigt ekar det i huvudet att jag inte är värd en familjelördag. Eftersom jag kräktes igår är jag nu full med skam och skuld som ger mig en känsla av självbestraffning. Jag är inte värd njutelse när jag gör dumma saker. Det gör mig så ledsen vilket får mig att inte vilja vara med alls istället, jag vill bara försvinna och fly. För om livet har dom villkoren så vill jag inte vara med...

Min tillit till mig själv finns inte för den har byggts på all kritik jag upprepar i mitt huvud som vill poängtera allt dåligt jag gör.

Tänk att verkligen bara få ta dagen som den kommer, och lita på att den kommer att ge mig det jag behöver och önskar.

Tänk att det är så lätt att säga att man ska ta dagen som den kommer men när det väl gäller att göra det så  går det inte. Utan då är man snabb att gå in och styra det ändå och på  vägen missar man en hel hög av möjligheter till något nytt. 

Och varför då?... jo för man är så rädd att släppa sin trygghet hur illa den än ser ut...

Vaknar åter en morgon och känner mig arg, irriterad och rastlös i kroppen. Hur ska jag bli av med det? Huvudet börjar som vanligt mala om allt jag kan göra för att rensa ut, samtidigt som det kommer upp växer en ny ilska som kommer från känslan av att bli tvingad.

Måste jag gå upp? Vem säger det?

Måste jag göra frukost? Vem har sagt det?

Måste jag göra pilates, promenera, strecha, springa...

Allt känns som tvång, hela kroppen protesterar genom att inte vilja resa sig upp, den kan men vill inte. Och jag blir bara så ARG..

Ok då... ska jag äta frukost tänker jag äta allt som kommer förbi mig och sen ska jag spy upp skiten. Att spy är fel, jag vet men det skiter jag i för jag får göra som jag vill, hur fel det än är så bestämmer jag över mig själv.

Fast egentligen vill jag inte, jag är inte sugen på att äta, har ingen lust att spy och all energi som jag måste göra mig av med sen orkar jag inte ens tänka på. Jag hatar när den här känslan kommer på morgonen.

Kanske jag ska gå och träna... ja det är ju skönt, springa är skönast men jag vet inte om jag vill... faaaaan, hela kroppen bara skriker, jag känner bara en massa tvång och allt bara växer inom mig . Snart kan jag inte andas.

Men varför står jag här nu och kräks varje kväll, det känns som en revolt mot mig själv. En revolt som vill säga att ingen bestämmer över mig längre, om vad som är rätt/fel bra/dåligt. Jag gör som jag vill oavsett vad andra säger. Jag kan äta upp alla kakor, mat ja allt... och ja det är FEL men det är skönt att göra fel det känns som det är det enda sättet att få andra och mig själv att fatta att jag vill bestämma över mig själv.

Hur länge ska det pågå? Jag är så arg på ALLA som försöker och vill bestämma och tala om för mig vad och hur jag ska göra och vara.