Vad är det min kropp säger och vill när den säger ifrån?

När jag känner mig trött, tom på lust,  orkeslös och omotiverad.

I mit huvud ekar det... man kan inte bara ge upp Malin, du måste bara bestämma dig, allting går om man bara vill, ingen annan kan göra det åt dig så du har inget val...

Är du slö och svag?

Jag vet inte.. är jag slö och svag för att jag inte längre orkar resa min kropp, föra den framåt eller stiga upp ur sängen? Det känns som jag har fått stryk och har blåmärken överallt, så fort jag tar på huden värker det. Varenda muskel krampar så fort jag rör mig, i huvudet susar det och jag vill bara sova. Men ändå fortsätter jag , ändå reser jag  mig, ändå går jag upp, går ut, andas luften, tar tag i någon syssla hemma. Jag gör någonting för att övertyga mig om att jag inte är död på riktigt. Men innombords lever jag inte längre, min kropp har gett upp. Jag känner det, den är inte som förut, den orkar inte längre och jag...jag vet inte om det här betyder slutet, och det gör mig rädd. För jag vill ju egentligen inte dö, jag vill ju bara tycka om mig själv som den jag är och våga leva i det. Jag vill ju bara få tyst på det där elaka ekot i mitt huvud som ständigt trycker ner mig och påminner mig att jag aldrig kommer att räcka till... jag vill bara få tyst men jag vill inte dö

Tänk att mat kan vara en fiende trots att den ger möjlighet till Liv

Att äta innebär att jag kan skratta och njuta både med mig själv och min familj. 

Jag kan lyssna och ta in när människor pratar med mig.

Jag kan åka på semestrar

Jag kommer orka att bära Viggo när han vill och behöver, spela spel med Tindra och vara i lekparken och vara delaktig. Vi kommer kunna vara ute i skogen och bara gå runt, leka kull och känna doften av frihet, liv och natur.

Tänk att få träna med ork, glädje och lust, utan att känna att jag håller på att svimma, känna mig snurrig och fylld med mjölksyra innan jag ens börjat.

Mitt tålamod och min empati kommer att finnas och märkas. Och jag kommer att kunna ha ett socialt umgänge tillsammans med både nya människor, vänner och familj.

Tänk att kunna få börja jobba och studera igen, att kunna fokusera och läsa en bok eller tidning  utan att sväva iväg och inte komma ihåg en rad.

Jag kommer självklart att gå upp i vikt och få andra former än dom jag har idag. Min kläder kommer att sitta tajtare och inte hänga och se stora ut. Jag kommer att förändras men jag vet inte på vilket sätt.

Men vägen dit kommer inte att vara lika vacker och skön som det jag nu beskrivit.Den är mörk, snårig, fylld med hinder och mörka skuggor som kommer vilja dra mig åt sidan, föra mig tillbaka och skrämma mig. Och jag kommer att bli skrämd många gånger, jag kommer att gå tillbaka och jag kommer fastna. Men  om jag har målet i sikte så vet jag att jag kommer att komma fram.

Malin år 2010

En förlorad vilja uppstår då omgivningen konsekvent och beständigt struntar i , undertrycker eller gör våld på en individs vilja.Det kan oxå vara så att viljan   är dödfödd eller rentav obefintlig.  Följden av detta blir smärta och sjukdom.

Det sorgliga är att skadan går ända in till kärnan eftersom viljan står vårt själv närmast.

Men en förlorad vilja går faktiskt att finna tillbaka, upptäcka och stärka. Ett sätt är att göra bruk av den i vardagen. Så länge inte våra handlingar görs av vana eller plikt så kan vilken handling som helst bli träning för viljan.

Att upptäcka att jag har en egen vilja och på så vis en frihet som i sin tur ger en mängd möjligheter och val behöver inte betyda att man direkt kommer att börja agera med glädje. Det kan snarare vara skrämmande att helt plötsligt ha en stor värld i sina händer och ett helt som sitt eget. 

Hur gör jag nu med min frihet?

Hur vet jag vad som är rätt/fel?

Vågar jag?

Kommer jag att klara det här?

VILL jag ha en egne vilja, ansvar, frihet och delaktighet i mitt liv?

Det kan oxå bli så att man blir så entusiastisk att man vill utmana alla sidor av sin vilja, vilket istället kan ge ett totalt motstånd.  Och detta p.g.a att man gjort för mycket. 

Det är viktigt att komma ihåg att det här är en process som pågår under hela livet!

Kärlek är bortom alla fördomar, krav, prestationer, omdömen och skyldigheter. Den är värmande, betryggande och tillitsfull. 

Den varken sviker eller ger upp. Den lyser upp dig och bekräftar ditt värde och syfte i livet utan att sätt en ettikett. 

Den får dig att vilja leva, våga uppleva, ta emot och ge.

Det är kärleken som gör att du stiger upp och möter dagen  hur mörkt det än är. Det är den som räddar dig från att inte lämna livet då det känns som att inget längre finns kvar.

Den förenar, förlåter och är öppen.

Men lika mycket liv som den ger, lika mycker smärta och död kan avsaknaden av den ochså ge.

 Utan kärlek kan vi inte leva!

 Vi kan överleva och ta oss egenom livet. Men inte leva, njuta, utvecklas och våga vara vårat sannaste och renaste själv.

Utan kärlek blir vi bara en produkt anpassad efter omgivningen som till slut bara kommer att se sliten och begagnad ut.

En produkt utan värde, innehåll, intresse eller kraft.

 En produkt som är lämnad åt sidan i väntan på att förmultna och försvinna.

Är det då man känner sig som en bluff och är rädd att bli avslöjad?

FRID

Uppstår då jag möter , accepterar, bekräftar och följer mina behov utan att värdera dem. Det uppstår då jag väljer att vara i nuet och leva med det som erbjuds just nu.

Det uppstår när jag finner tillit tillden jag är och vågar förlja mitt "själv" utan yttre påtryckningar.

Frid skapar kärlek, den ger närvaro, uppmärksamhet, bekräftelse, förståelse, omsorg och viljan att vara i livet. Samt menngsfullhet inför mitt eget existernade, att det faktiskt har ett värde som jag omsörjer men som oxå min omgivning får ta del av.

Tänk om alla fick chansen att förstå att en plötslig lösning, en insikt, total gemenskap mm inte bara är en slump utan en gåva från vårat själv som tillsammans med vårat övermedvetna hittat en plats alldeles perfekt för just mig. Att detta är något jag kan påverka och få uppleva oftare om jag öppnar mina sinnen och kliver utanför boxen.Det transpersonella kräver tillit och övertygelse om att jag inte är starkast själv. Utan det finns något större, starkare, oändligt , tålmodigt, kärleksfullt och kraftfult. Något som vi inte kan varken se eller ta på, något som är oändligt stort. Alla har dem en men det finns inget bestämt namn vilket gör att vi kallar det allt ifrån Gud, Buddha, vår inre vägvisare, intution m.m

Gemensamt för dessa är att de ger kärlek, trygghet, tillhörighet, drivkraft, mod och utveckling. Dom alla representerar vår a möjligheter till framtiden , våran egna utveckling samt att vi alla oxå har tillgång till ett andligt liv.

Ha en underbar dag med! Kanske du ska prova något nytt idag...en tnke, handling eller känsla

Varför pågår den här jäkla processen dag ut och dag in?

Ja... det va väl en dum fråga som inte går att besvara. Men just nu känner jag mig så arg, så otroligt frustrerad, ilsken, skitarg, sur. 

Jag vill ingenting känns det som. Allt är tråkigt, alla är dumma i huvudet eller framförallt är jag så jävla dum i huvudet, korkad, osmart, idiot, feg jävel, trångsynt, osann, äcklig, svikare, jävla ego. Jag hatar mig själv för allt jag gör hela tiden, jag hatar mig själv för att jag har gått och trott en sak så länge. Att jag ens började att spy, hur fan kunde jag vara så jävla dum och tror att det skulle var en lösning, hur kunde jag ens  ta till det  och tro  att det var normalt och ok.

Att jag inte fatta att jag skulle bli fast. Och nu sitter jag här i den här jävla skiten och bara gör mig fulare för varje dag, spenderar alla pengar, slösar tid och bara är så jävla korkad. Nu sitter jag varje kväll och tror att det kommer att göra mig kväll fulländad. Det kommer att vara min  lyckliga stund, då blir jag glad , fri från verkligheten.

 Dumma jävel.. du vet ju att du inte ens tycker om att äta sent på kvällarna och att äta smör, godis och glass. Allt eller inget, vad är det för princip egentligen. Vem kom på den?

Hur många gånger ska du kliva på minan innan du fattar och gör annorlunda, och när hade du tänkt att ta dig i kragen och bli modig på riktigt och kankse gå ett annat håll oavsätt vad som sker. 

Just nu Malin är du bara en bluff, alla tror att du är så jävla frisk och bra men egentligen så håller du på med helt sjuka saker. Lyckan vara max i 1 timme . Välj annars att ha ett helvete i 1 timme och sen resten av tiden mår du bra. 

Vem har sagt att det är så jäkla roligt att tänka på mat och träning hela tiden, 24 timmar om dygnet?

Vem har sagt att mat är den enda vägen till lycka och glädje?

Jo alla tidningar, tv-program och sociala sammanhang.....

Kan jag inte få göra andra saker oxå? Jag tycker faktiskt om att rita, skapa, läsa och inreda.

Jag vill inte bara fika, äta, svälta, hetsäta, planera, tänka recept, baka, laga mat, tänka på mat. Jag är ingen jäkla soptunna där allt skit kastas.

Jag vill avsäga mig rollen som soptunna där alla rester hamnar, allt överblivit spill, allt extra. Bara för att jag kan göra mig av med det. 

Ja jag känner mig äcklig, föraktad, smutsig, ovärdig och oren av mig själv därför har jag också gjort mig till en soptunna utan lock där det bara är att häva in och sen kasta allt. 

Jag vill inte vara en soptipp, jag vill vara en blomstrande äng med färg, dofter och liv. En äng som får det renaste vattnet, och tid för blommning.

Lilla Main kan du inte komma fram så att jag kan hålla om dig, när du försvinner blir jag så frustrerad och arg, jag vet inte vad jag ska göra då. Vi behöver ta hand om varann du och jag för just nu står vi ensamma på varsin sida. Jag vill veta vad du känner även om det inte går i linje med vad jag helst önskade. Om du visar mig känslorna så ska jag försöka möta dig i dom och ta hand om dig. Blir jag arg så beror det på min robothjärna som hade tänkt sig annat. Vi behöver vara modiga nu, du lilla Malin och jag vuxna Malin

jag har många gånger tänkt på Anders min man , hur mår han och vem bryr sig om honom. Hur är det för honom egentligen nu när jag inte längre varken är eller ser ut som den han en gång gifte sig med. Vad tänker han , hur känner han och vad önskar han.

Även fast jag mår väldigt dåligt i mig och har ett väldigt destruktivt och egoistiskt beteende så ser jag. Jag ser hans sorg, jag ser hans förvivlan, hans kamp, hans förvirring och hjälplöshet.

Han känner ju mig utan och innan och har gjort det sen jag var 17 år, han vet vem jag är, vad jag kan, vad jag känner och vad jag är rädd för men också vad jag älskar och brinner för. Nu lever han med mig men inget utav det finns eller syns längre. Varje dag möter han en person som liknar mig  men det är inte den han känner till. Varje dag möter han en person med tankar och beteenden han inte har en aning om hur han ska tolka, bemöta eller tro om. Varje dag ställer han sig frågan ska jag säga ifrån eller inte, ska jag ställa krav eller inte, ska jag bli arg eller vara tyst ska jag lämna eller vara kvar?

Jag minns dagen som igår när han körde upp mig den där tisdagen till Löwenströmska, det var en varm solig sommardag. Vi åt våran sista frukost tillsammans på baksidan hela familjen, ingen sa något. Sen körde vi barnen till farmor. Resan upp tillsammans var som en dimma, ingen av oss tror jag förstod vad som höll på att hände, ingen förstod hur vi hade hamnat här.

Vad hände???

Väl uppe blir vi visade till ett rum som skulle bli mitt, Anders fick instruktioner om hur han skulle vara mot mig och vad som gällde.JAg fick gå och äta i en kal matsal medan han vänta.

Sen var det dags för honom att åka, vi satt i det där rummet, jag i en fotölj och han på sängkanten mitt emot mig. Vi tittade på varann och det enda som syntes var sorg, rädsla och förtvivlan. Tårarna rann ner för mina kinder, jag ville inget annat än att åka med honom hem, jag ville inget annat än att han skulle ta med mig. Jag ville skrika åk inte utan mig snälla, lämna mig inte här. Men jag visste att nu var det dags att börja resan mot ett läkande annars skulle jag aldrig mer få leva ett familjeliv igen. När dörren gick igen och jag såg hans rygg försvinna iväg tänkte jag ; vem har han nu? vem tar hand om honom? hur ska han överleva allt det här?

Det är inte ett enkelt och harmonskt liv att leva med en människa som mår dåligt och som man dessutom älskar längst där inne, en människa som har förvandlats till något ondskefullt.

Att gång på gång få frågan; men hur mår barnen igentlign? men hur är det med Malin? men vad gör du? varför gör du inget?

Eller kommentarer som: Du måste ju göra något, säg till henne att sluta, du får väl sätta ner foten, det här är ju farligt, men tänk på barnen, du får väl tvinga henne

Ja listan kan göras lång med frågor och kommentare som sprider ännu mera salt i det sår som finns, Och allas självklara förklaring är att jag bryr mig bara.

Mmmm tack så mycket men just det sättet att bry sig på ställer mer till det än ger omsorg.

Det är väl klart att han visste och jag att barnen mådde jätte dåligt, att det var farligt, att det borde ta ett slut.

Det är klart att han sa ifrån många gånger, blev arg, hota med att flytta, försökte kontrollera mig, förbjuda och tvinga men inget utav det hjälper, för DU KAN ALDRIG BESTÄMMA ÖVER EN ANNAN MÄNNISKA.

Det enda han kunde påverka var sitt eget liv och sina egna val kring allt som pågick, han kunde välja att gå eller stanna, och han valde att stanna med vetskap om vad det skulle innebära.

Han sa att han mådde bra, att allt var bra för vad skulle han säga???

Ingen skulle orka lyssna på allt han upplevde och kände, ingen skulle kunna ta in allt med distans utan att värdera och sen säga men du kanske borde göra något. Det fanns inte plats för honom att må dåligt, det var tvunget att han någon som var "stark" och stail när allt annat gunge. Men det kostade honom mycket både psykiskt och fysikst.

Till alla där ute vill jag säga att han gjorde, han kämpa, han lyssna, han trodde på mig, han såg mig bakom den sjuka, han var förtvivlad och uppgiven, han var arg och rädd. Han stod där när ingen annan gjorde det, han stöttade mig i mina beslut och val som inte gick i linje med sjukvården. Men han sa att i nöd och lust har jag ju sagt och just nu är det en riktigt stor nöd men en dag måste väl lusten komma om vi tar oss igenom det här.

Nöden blev allt mindre och idag finns lusten där men på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt. Men allt tack vare uthålligheten i nöden. Men kom ihåg att det koster tid, mod, engagemang och vilja för att komma dig. Timmar av samtal hos terapeut, timmar av egna samtal om känslor, tankar, respekt, acceptans, ansvar och ärlighet.

Men det är värt det........

Jag har som liten alltid upplevt att andra har bestämt över och om mig. vad jag skulle tycka om, göra eller känna. Jag upplevde sällan att någon verkligen frågade mig och lyssnade och respekterade MIG. Svar och förklaringar är sällan något man ska förvänta sig som barn för det kan tolkas som att man ifrågasätter och är uppkäftig fast det inte alls är så.

Det innebar att jag många gånger kände mig maktlös, arg och fången , känslor av ilska, frustration och ledsamhet kunde ge en känsla av en tickande bomb. Ibland kunde jag inte hålla tillbaka och då kom tårarna och utbrottet men mottagandet var kanske inte som jag hade önskat. Jag lärde mig till slut kontrollera mina känslor. Jag kände att det inte fanns någon som ville lyssna på vad jag kände, tänkte och hade att säga. Jag lärde mig att tycka, tänka, välja och göra som omgivningen ville och blev nöjda med. Jag lärde mig hur jag skulle vara för att bli uppskattad och omtyckt men ändå kändes det som att det så många gånger blev fel. För på något sätt ändrades "reglerna" för vad som var rätt och fel, dom ändrades på något sätt efter personens humör. Vilket gjorde att jag till slut fick lära mig att lyssna av innan jag ställde frågor, sa något eller va i närheten, sen efter dagen eller stundens humör kunde jag då anpassa in mig så att det skulle bli så rätt som möjligt.

Inombords kände jag mig som en person men absolut inte den som visade sig på utsidan. Den som alla såg var bara någon som anpassade sig till alla omkring och var ett resultat av omgivningens önskningar.

Det här gjorde mig på något sätt förvirrad och jag upplevde att jag mer och mer fick svårt att lyssna och tro på mina egna känslor.

När jag sedan blev vuxen och flyttade hemifrån öppnades en ny värld men nya infallsvinklar på livet och mig själv. Vilket vände upp och ner på mig och mitt liv ganska mycket. jag började ifrågasätta allt jag gjorde, tänkte, värdera, kände, ville, var rädd för, arg på och reagerade på. Jag kände att jag var någon som jag inte ville vara, jag var någon som inte var jag utan jag var bara en samling av min omgivnings tankar och värderingar. Det här gjorde mig arg, ledsen, förtvivlad, besviken, rädd, frustrerad och ännu mera vilsen. För hur skulle jag nu vara, det enda jag visste var att den jag var trivdes jag inte med och tyckte i många fall inte om heller. Men jag visste heller inte något annat. Att lyssna till mig själv hade jag tappat bort helt, min existens och bekräftelse sökte jag automatiskt utanför mig själv.

Godkännande på hur jag var, hur jag skulle välja, hur jag skulle leva och om jag var bra/dålig lät jag min omgivning bedömma.  Samtidigt stängde jag ute människor för att skydda mig från deras tankar, åsikter och chanser att bestämma över mig, till vilket pris som helst tänker jag inte lyssna eller lita på någon mer. Jag vill att dom ska se mig och tycka om mig som den jag är. 

Jag tappade totalt tilliten till omvärlden och tog kontroll och la fokus på något jag visste ingen kunde bestämma eller påverka och det var min kropp. Den var min och den fick jag göa vad jag ville med. Min kropp blev mitt redskap, den enda jag litade på . Min kropp kunde jag styra, prova vad jag ville, känna mig lyckad, få ut ilska med, kontrollera mina känslor, uppleva glädje, bli belönad, få uppskattning och ett värde.

Jag blev allt med min kropp och har aldrig låtit någon komma i närheten av den, den är mitt teretorium, min plats och borg. Om jag skulle släppa in någon eller överlämna den då har jag inget kvar, då försvinner jag och jag kommer dö ut.

Jag vet att jag just nu inte mår bra och att det är farligt allt jag gör, jag vet att jag ser läskig och konstig ut och att ni blir rädda när ni ser mig men på något sätt njuter jag av det för det betyder att ni håller er på avstånd. Alla ni som brydde er så mycket ända tills det blev för obehagligt. Jag vet att ni känner er frustrerade , att ni vill rädda mitt liv att ni vill vara den hjälpande handen. Jag vet också att mycket av det ni gör är för att dämpa era egna obehgliga känslor som uppstår. Men ni kommer aldrig att kunna rädda mig, inte så länge jag inte vill bli räddad, varför skulle jag tror att ni nu vill rädda mig på rikigt när jag aldrig kännt så förut. jag ska säga er en sak... det enda jag vill är att bli lyssnad på och att ni håller käften när jag pratar. Jag vill att ni lyssnar utan att komma med tips, råd, förslag eller förklaringar och ursäkter. Jag skiter i dom, vill du hjälpa våga stå kvar och bara lyssna utan att värdera. 

'jag ser ut så här för att jag är i en av mina största livskriser någonsin, jag ser ut så här för att jag håller på att ätas upp inifrån av all förtvivlan och ilska jag bär på. Jag ser ut så här för att jag håller på att förnyas och det gör så jävla ont så ni kan inte fatta. Hade jag velat dö så hade jag varit det vid det här laget men jag vill inte det men jag vill heller inte leva ett liv där jag bara är ... utan någon som helst medvetenhet om mig själv eller tro på mig själv. Jag klarar inte längre av att leva ett liv styrt av andra, att ständigt söka bekräftelse hos andra, det gör mig förvirrad.

 jag försöker bara hitta mig själv och tränar just nu på att vara den jag är i små portioner, och det kommer att ta tid och jag vet att ni inte har tålamod. Jag vet att ni vill att det ska gå fortare för det är inte bra det jag gör. Men jag är ledsen är svika er för jag gör det här i den takten som fungerar och passar mig. För den här gången är det jag som bestämmer och vet vart jag ska och vilken väg jag ska gå inte du. Den här gången ska jag komma i mål på riktigt utan genvägar. 

tack alla ni som orkar vänta utan att värdera, forcera eller talar om hur dåligt ni mår för att jag mår dåligt. Tack alla ni som vill umgås med mig som den jag är trots mina brister, rädslor och snedsteg. tack för att ni ser annat än just det, tack för att ni påminner mig om att jag har så mycket mer än det,  för ibland glömmer jag. En dag  kommer målgången men resan kommer att fortsätta hela livet, men vad gör det. Är det inte det som är att leva....

Ibland finns det inga ord kvar, bara känslor. Och så känns det för mig just nu. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, det är helt blankt. Jag har inget att ta i eller gå emot. Mina krafter, min lust, ork och driv är helt slut. Jag känner mig ledsen, trött, tom, ensam, maktlös och otroligt sårbar.

Attinte haft något hem där du hör hemma, får vara i eller äga sätter gung på hela tillvaron. Ju längre det pågår desto större och fler blir konsekvenserna, för du tvingas möta människor på ett sätt och en nivå du annars inte behöver. Du tvingar fronta sidor hos dig och känslor som både andra och du själv väcker. Men du kan inte avfärda dessa människor eller gömma dig/dom i någon trygg liten box för den finns inte längre.

Man kan helt klart konstatera att det finns en behovstrappa som vi människor klättrar på. Och det går definetivt inte att hoppa över ett steg för att komma högre upp. Är ett behov på trappan inte fullständigt kommer du inte vidare förrens det är tillgodosett. Detta innebär att trygghetsbehovet har just nu för mig inte varit uppfyllt vilket gör att jag inte kommer vidare till dom nästa stegen som är det sociala och självförverkligandet av mig själv. Min tillvaro handlar just nu bara om att finna tillfredställelse i att ha någonstans att sova över natten och mat till familjen. Andra önskningar är bara att lägga åt sidan för när det är genomfört är alla krafter slut. 

Jag befinner mig på en plats jag tidigare inte varit på vilket innebär att energi och engagemang handlar om att ta reda på hur jag ska förhålla mig till det som gäller här i form av livsmönster, normer, regler, rutiner och förväntningar. 

Så här kan det kännas att flytta och bo på en annan plats, ett annat land , bland nya människor och i en annan kultur.

Ibland känns det som att mitt liv bara går på en autopilot, dvs jag bara följer med utan att styra, reflektera, stanna upp eller bryter riktning, men rädslan är för stor för att stanna piloten.

Men idag är det som en spärr har lossnat, jag har hittills inte gjort något alls. Jag sov från kl 21.30 igår kväll till kl 10.40 i morse. Och det enda jag vill är att fortsätta sova, fortsätta vara slö, fortsätta vara inaktiv, fortsätta vara så som jag inte "får" vara, jag bestämde mig för att följa den idag och utmana mig i att verkligen inte göra något för att se hur det känns. Men jag klarade inte hela dagen, till slut började jag att diska och sen städa och sen började jag att äta och där bröt allt loss. Tårar, trötthet och smärta samlades och la sig som en stor tunga dimma över hela mig och jag kände mig ful, äcklig, smutsig och en känsla av hat och självförakt växte och längtan att få straffa mig själv började växa. jag smutsar ner mig med hånande tankar som gör mig till slut rädd och liten. Jag vill bara få tystnad, frid och en varm famn men vart finner jag det?

Autopiloten slår på och jag tar till det jag är trygg med just för stunden men som du på utsidan anser är helt idiotiskt...

Nu har jag varit arg, irriterad och stressad i 3 dagar. Jag kan inte säga vad det är, allt känns bara allmänt tomt, tråkigt och meningslöst. Det kommer stunder då jag inte vet vad jag ska fylla mina dagarmed om jag inte äter och spyr. Men jag vill inte heller göra det, för det känns inte längre givande på något sätt. Det jobbiga är all ilska jag måste få ut och då menar jag verkligen att jag måste det. Den trycker på som en tickande bomb och jag är rädd för den. Jag är rädd att släppa ut för jag vet inte vad som kommer att hända då, tänk om jag blir galen, tänk om jag gör illa någon ja tänk om...

Just nu finns den i mig och det innebär att den får sitt uttryck genom att jag gör illa mig själ, men det känns bättre och lättare, det ger mig en känsla av kontroll och så skadar jag inte någon annan.

Jag vill inte vara med någon, helst vill jag krypa in och bara vara i min ensamhet. 'Med människor väcks känslor jag inte tycker om, med människor speglas min insida och alla mina mörka sidor jag gör allt för att dölja .  

Jag vill bara slåss, skrika, svära och vara elak, men det går inte...

Tankar som dagligen cirkulerar i mitt huvud som en skiva som går på repeat från morgon till kväll:

Malin halt handlar faktiskt inte bara om dig

Malin du vet väl att du är duktig, du kan och du orkar våga inte vara trött

Malin du vet att du själv inte ser vad som är bäst för dig och du förstår inte heller

Malin det är inte bara dina behov det finns andra också var inte så egoistisk

Malin du vet att du har inget och är inget därför behöver du göra allt det här annars kommer du försvinna helt

Är det verkligen sant frågar jag mig? 

Men hur ska jag kunna tro något annat och hur ska jag våga sluta mina vanor som ger mig en känsla av överlevnad men som i verkligenheten sakta tar mitt liv

Det känns jobbigt nu.........

 Jag känner mig arg, irriterad, uttråkad, orolig, rastlös och missnöjd över allt. Jag vill inte vara här längre, jag trivs inte med hur jag har mitt liv nu. Det känns som att jag inte kommer framåt, allt står stilla och jag kan inte förändras .

Jag kämpar varje dag utan att få något tillbaka. jag vill bara flytta här ifrån, skaffa mig ett betydelsefullt jobb och vara en del av samhället. Jag vill inte längre vara sjukskriven, en person  som blir betraktad som en ynkling  som varken klarar av att ta eller få ansvar.

Samtidigt orkar jag inte se alla sjuka människor som finns här omkring på gatorna men som på utsidan ser friska ut, dom går runt precis som jag gjorde i en enda stor lögn för dom själva och sin omgivning om att dom mår toppen. OCh vad ska man säga dom tränar och äter perfekt precis som det ska va, bara det att dom talar aldrig om ångesten som uppstår när dom inte tränat eller när dom har ätit det dom inte borde. Det enda jag hör när människor sitter och pratar och det enda man verkar vilja prata om är just mat, träningn och dieter. Hela tiden överallt. Jag blir galen...... móch så sitter jag där eller går på gatan och blir betraktad som en överdriven mindre vetande människa för att jag är "för" smal jag åkte ut när jag inte höll mig på rätt sida. Det gör mig så arg och jag vet inte hur jag ska handskas med det för jag vet oxå att det kommer alltid att vara så och det är fortfarande upp till mig om JAG vill ha ett liv som handlar om att ständigt jaga bekräftelse och prestationer bara för att känna mig meningsfull.

Denna enorma känslostorm gjorde att jag gick raka vägen in i mitt HAPPIE LAND där allt är tyst, lungt, skönt och bekymmerfritt för en stund. Jag satte mig och bara åt av allt som fanns  omkring mig sen gick jag och spydde up allting. Det kändes skönt just då, när jag åt fick jag frid och när jag spydde rensa jag ut hela kroppen från alla känslor. Fem minuter efter att jag var färdig sköljdes jag av den enorma skam, skuld och ångest över vad jag hade gjort och kände mig ännu sämre än vad jag gjorde innan. Så nu dubblades allt och mitt värde sjönk betydligt lägre .

Hur kan det bli så här???

Jag vill ju avsluta allt det här kapitlet och börja på ett nytt, ny miljö, nya människor, nya vyer, nya lukter och nya vanor.

En gång i tiden blev jag lycklig och glad av att vågen visade lägre siffror varje gång och att kläderna blev allt större. Det gav mig ett rus, kick, endorfiner och en underbara känsla av att bara ha kontroll på mitt liv och min kropp. Varje dag jag vakna hade jag något at sträva emot och det gjorde mig glad. All smärta, tid, fokus och engagemang var värt det jag fick. Men så en dag så slutade dom där underbara känslorna komma och jag undrade varför och tänkte att om jag gör lite till så kanske dom kommer men det blev aldrig på samma sätt. Istället blev det jobbigare, jag blev tröttare, mer irriterad och frustrerad. Jag gjorde och gjorde i hopp om att få uppleva dom där känslorna jag en gång fick. MEn dom dök aldrig mer upp och nu sitter jag här, fast i ångest, vanor som jag inte vågar släppa och vilsenhet i vem jag skulle kunna vara om jag inte gör alla dom där sakerna.

OCh så pågår det dag ut och dag in, samma sak varje dag. En längtan till något annat men en rädsla att göra något annorlunda och nytt vilket innebär att jag varje dag kommer att uppleva samma sak och få samma sak eftersom det är det jag gör. 

Att vara modog kan jag säga är verkligen att göra det man är mest rädd för innombords, det som ger dig mest ångest och panik, vågar du gå emot det då är du modog och då har du också börjat din resa mot något nytt. För samma stund som du tar steget och tackar nej till det du alltid tackat jag till har du takcat ja till något du just då inte vet om men som du ganksa fort kommer att få och märka. Och den kicken är större än alla dom där andra kickarna.

En sommardag 2011