Människor man alltid ser blir till slut en del av DITT liv. Och eftersom de var en del av DITT liv skulle de efter ett tag oxå vilja ändra DITT liv. Om DU inte gjorde som de förväntade sig blev de sura. 

För alla människor har en bestämd uppfattning om hur andra borde leva. 

Men de vet aldrig hur de själva ska LEVA.

VARFÖR DENNA EVIGA KAMP? mot något som aldrig har ett slut.

Det trycker och växer inom mig så mycket att jag känner mig förstelnad.

Mina bena vill inte längre ta mig framåt, dom förmår sig inte göra en enda rörelse.

Den stora tjocka och höga muren står i vägen för livet jag vet finns.

Vart jag än blickar ser jag bara röda tegelstenar staplade till en hög mur.

JAG ÄR INSTÄNGD!

Jag kan se att himmlen är blå, solen som lyser med värme, fåglarna som sjunger och havet som lever fritt. Det finns ett liv på andra sidan och jag vill komma dit, jag vill tillhöra det livet och jag vill leva det livet. Det pågår varje sekund, varje minut och varje timme av mitt liv där ute. Fyllt med möjligheter, chanser, val, upptäckter, möten och känslor.

Men jag kommer inte dit, jag når inte fram.

Jag står på den brända gräsmattan och funderar över om jag ska göra ett försök och våga misslyckas men också kankse lyckas. Men modet lägger sig, för när jag ser höjden på muren..... den är oändlig

Jag har tappat räkningen på hur många ggr jag har bestämt mig och börjat klättra och lagom till jag har nått toppen har jag fallit ner.

Jag är inte längre svag men det är något som fattas mig för att jag ska komma över. Det känns som att jag har fastnat på en platå där livet finns men inte den fullständiga friheten . 

Tårarna och förtvivlan vill ut och frigöras.

Mitt bröst skriker av smärta.

Snart faller jag rätt ner igen och då sköljs jag av den kalla tomheten som sen sakta äter upp mig.

Jag håller på att förlora någon. 

Någon jag lever för och någon som ger mig en känsla av gemenskap.

Men vem är den någon och vad händer när någon inte längre finns?

Är det jag som är någon eller är det en del av mig eller är det du lilla demon som har styrt mitt liv.

Jag vet inte, men det skrämmer mig....

Det gör ont att känna, att inte veta och att inte längre känna igen sig själv.

Varför gör jag illa mig själv när det redan gör så ont?

Jag rymmer ofta ifrån mig själv, för det är svårt att leva mitt egna liv när jag inte ens törs vara i det så som det är.

Hur ska jag kunna leva om jag flyr varje gång det börjar svaja.

När min kropp inte är med mig som jag vill stannar min puls, jag blir förlamad, rädd, förvirrad och osäker. Jag känner mig så tom, ihålig och kall. Det enda som hörs är ett stort eko inom mig fyllt av skam och skuld.

Jag vill inte gå och lägga mig för att få en morgondag som åter ropar skam, skuld och oduglighet.

Jag vill inte vakna, jag vill inte känna och jag vill inte se det som visar sig varje dag.

Jag är trött, utmattad, rädd och svag. Men ändå håller jag mig VAKEN.

För jag vet att min morgondag kommer att bli ännu värre. Allt går runt som i en ond cirkel och jag vet inte vart jag ska börja.

Jag behöver dig som tror på mig när inte längre mina egna krafter, vishet eller förstånd räcker.

Jaha då äter även jag antidepressiva mediciner.

 Efter 2 veckor av tjat om att allt kommer att kännas lättare om jag äter det så tänker jag ok då låt gå, om jag inte provar kan jag heller inte yttra mig om hur dom verkar och om dom hjälper mig. Så nu äter jag både antidepressiva och ångestdempande.  Men jag har fortfarande min plan, efter åtta veckor ska jag ut och fram tills dess gör jag som dom vill, men till en viss gräns så klart.

På något sätt känner jag mig inte som dom andra här, även om vi har samma problem så beteer sig dom så annorlunda, dom är mer frånkopplade från verkligheten på något sätt. 

Ingen säger något, antingen ligger dom och sover, sitter och virkar eller sitter ihopkrupna i sina sängar eller någon fotölj och stirrar. 

Jag får ju inte vara i mitt rum som dom andra eftersom dom tror jag ska träna då, det är en sak som skiljer oss jag har mer ortorexi medan dom har anorexi. 

 Men dom är så tysta och när dom pratar viskar dom nästan så jag hör knappt vad dom säger eller så gråter dom. När vi sitter och äter är det bara som en ångestladdad tystnad som ligger över hela matsalen. Hör man något så är det gråt eller någon som protesterar över mängden mat. Jag vill ju prata eller ha lite radio på men det går inte för då kan en del bli stressade tydligen. Jag tycka det var kul med lite förändring med sittplatser men det går tydligen inte heller. Allt är bara ångest och nedstämt. Men så för några dagar sen kom det en ny tjej, direkt när jag såg henne kände jag att det var någon jag ville hålla ihop med. Hon verkade fortfarande ha lite knista av livet kvar. Som tur vad så fick hon platsen mitt emot mig vid maten. Nu har vi pratat en del och fått bra kontakt, dessutom har vi bestämt oss för en sak. Vi ska ut och fram tills dess ska vi äta och sova som dom säger men vi ska också göra något annorlunda och kul varje dag. Så en dag bestämde vi oss för att göra oss fina för varann till frukosten, vi tog på oss fina kläder och sminka de oss, ni kan ju tänka er vad dom andra blev snopna. Men det kändes så kul och glädjande och det smittade av sig. Sen sjöng vi kareoki men då fick vi tillsägelse för vi sjöng för högt och så stod vi upp och dansa. Det kunde ju bränna lite kalorier så där dödades den glädjen.  Jag satte oxå igång ett målarprojekt, det hade stått en stor tavla i pysselrummet hur länge som helst som skulle fyllas med färg men ingen hade gjort något. Så en dag tog jag alla tjejerna och så målade vi hela tavlan till personalen. Det blev super fint. Det roliga är att även de andra tjejerna har börjart vakna till liv och blomma ut efter att vi började hitta på roliga saker som ligger utanför dom inrutade rutinerna .

På helgerna får jag kom hem till familjen och det lever man ju för under veckorna,men om du inte har skött dig får du inte åka och det meddelar dom på torsdagar. Det finns en mamma som har tre barn, hon har mått dåligt ett tag och bara för det får hon inte åka hem och hälsa på, det  är hemskt tycker jag. Men jag får och varje gång jag kommer tillbaka till löwenströmska försöker jag ha något till tjejerna som ska ge dom kraft att hålla ut och vilja komma ut i livet. För det är så många av dom som inte har något där ute, något som ger dom mening och vilja. Det är det som skiljer oss åt, jag har så mycket jag vill göra och uppleva vilket får mig att stå ut varje dag. 

När sex veckor hade gått var det som att något vände i kroppen, jag började se världen med färger igen och jag kunde tänka och resonera mer konstruktivt, men tyvärr fortfarande ingen psykolog bara personalen när dom hade tid.

Nu har åtta veckor gått och jag tänker tala om att jag vill ut, jag vet att ingen kommer att stötta mig och tro mig klara det men det spelar ingen roll här kommer jag inte att bli frisk. Jag har hitills träffat läkaren 3 ggr, hon vill få mig förstå att jag inte är mogen för att möta världen men det skiter jag i . Hon har ingen aning oom vad hon pratar om. Men för att dom ska släppa mig måste jag gå vidare till dagvård vilket jag inte tänker göra. Sitta och virka om dagarna och låta någon bestämma vad och hur jag ska äta, nä nu räcker det. 

Till slut kom vi överrens om att jag skulle gå till vårdcentralen en gång i vecka och väga mig samt prata med en  beteendevetare, och det kunde jag väl göra bara jag får tillbaka min frihet igen.

Efter tio veckor inne på sluten vård fick jag äntligen komma hem och börja min resa mot ett friskt och äkta liv och den resan blev tuff och smärtsam, hundra ggr värre än tiden på löwenströmska. Men det gick i alla fall mot ett hållbart mål. 

Den 20 oktober 2010 skrevs jag ut från en plats jag aldrig mer kommer att sätta min fot på. Jag lärde mig mycket där inne men jag blev långt ifrån frisk, det tog några år till med terapi, egen vård, utbildning och små , små mål att uppnå.

Och det är här nästa etapp av en flickas resa börjar mina kära vänner......

Jag skulle bara vilja säga några korta ord om hur jag ser på framgång, prestation, vinster i livet, målgångar, träning, mat, utseende, viktnedgång, viktuppgång, karriär, fina hus, fina prylar ja allt som vi så gärna vill ha. Sådana saker som gör oss till något, som kan ge oss en identitet, som ger oss bekräftelse och som kan göra oss unika och som får oss att synas och kanske blir lyssnade på.  

Allt det här behöver vi människor, vi längtar efter det, vi mår bra av det, det ger oss mening i livet och det får oss att gå upp på morgonen.

Men jag vill ställa frågan till er som jag har gjort till mig själv så många gånger;

Till vilket pris vill jag ha det här, för ALLTING I LIVET HAR ETT PRIS.

Det spelar ingen roll hur bra det ser ut, hur många likes du får, hur meningsfullt det känns  och hur hyllad du är, för det kostar dig ALLTID något annat som till slut kommer att komma ifatt dig och kosta dig något som du inte får lika många tummen upp för. 

Jag vill uppmana ER att på ett ärligt sätt fundera på hur ni just nu väljer att leva era liv, vad ni prioriterar, lägga mest energi vid, och vad era tankar mest handlar om under dagen.

Är det planering för matlådor, träningspass, matupplägg, kaloriförbränning, kläder, ny inredning, hur du ska vara på jobbet för att vara omtyckt eller kanske bäst, ja vad som helst.

jag nämner dessa saker för att det är just dessa saker jag upplever vi människor mest pratar om och kring  och som vi helst tar upp på facebook. Men vi tar aldrig upp baksidan av "framgångarna" och när framgångarna inte längre finns, då finns många gånger inte vi själva heller varken hos andra eller för oss själva. OCh det är det här som gör oss tomma, rädda, ensamna, ledsna, nedstämda och förvirrade. Vilket tyvärr många gånger oxå leder till galna, tokiga, idiotiska och destruktiva beteenden som omvärlden bara ser på med förakt. Men många av oss står och snuddar på linan men har ännu inte tippat över.

För som jag tidigare sagt så var jag bara hälsosam från början men det är många gånger så det börjar. Det ser bra ut på utsidan men det är många demoner i huvudet som styr och värderar dig. Så till alla er "HÄLSOSAMMA" VILL JAG BARA UPPMANA ER ATT FRÅGA ER SJÄLVA;

 Vad skull jag känna om jag från och med idag inte längre kunde gå på den här dieten, träna alla pass jag ville, röra mig  eller träna dom tider eller på det sättet jag gör idag.

Om du i din tanke skulle tänka att det är inga problem, vill jag utmana dig att ta en hel vecka och bryta alla dina trygga vanor som får dig att känna dig stark, levande, meningsfull och bekräftad och så hittar du på andra saker. Jag lovar att det kommer inte att kännas som du tror.

Det är just det en perosn som har fallit över snöret måste göra då hon/han helt plötsligt blir kallad sjuk när hon/han tränar, går, äter på ett visst sätt eller har gått ner i vikt för mycket. OCh det ska då bara vara att sluta. 

Är det så enkelt?

Nej det är det inte och kommer aldrig att vara, det är hemskt, fruktansvärt, läskigt och fullt med ångest..........

För hur det än är ska vi alla ha klart för oss att vägen till ett beroende  ALLTID är roligt. Det som i framtiden kommer att bli ditt beroende är just för stunden det som får dig glad, harmonisk och lugn. Och vem vill sluta med något som ger sådana känslor ?

 INGEN kan jag lova

Ta hand om er där ute och våga vara något utan era prestationer

HUr ska jag överleva här inne? Dom anser att jag ska stanna här i 20 v, men jag har bestämt mig för 10 men jag har inte sagt det. Jag ska bara se till att sköta mig så kommer jag här ifrån.

Jag känner mig som en konservburk som bara är under förvaring men utan värde. 

På två veckor har jag inte andats frisk luft, den enda platsen jag är på är den här våningen. Efter två veckor fick jag gå ut i 15 min. Jag måste se till att skapa något meningsfullt av mina dagar för att kunna stå ut. Det finns ingen att prata med, jag har sagt flera ggr att jag behöver prata med någon men då säger dom bara att jag inte är kapabel till att prata med en psykolog. Både tankar och känslor trycker på och ångesten växter för allt som har hänt och för vad som sker men när jag säger till vill dom ge mig tabletter. Jag pratade med mamma i går kväll, hon undrade varför jag sluddrade. Då sa jag att dom hade gett mig en tablett för att jag hade ångest, jag blev helt utslagen av den. 

Dom tycker jag ska äta både depressiv medicin och ångestdempande men jag vill inte. Jag vill inte ta bort känslorna jag vill veta varför jag är som jag är. Det är ju det som är hela problemet att jag just inte har vågat känna mina känslor och nu när dom trycker på ska jag dämpa dom.

Så här ser mina dagar ut:

8.00 frukost Stor tallrik fil med flingor, 2 smörgåsar, juice och te

9.00 vila

10.00 Näringsdryck (skit äcklig)

11.45 - 12.00 Frisk luft

12.00 Lunch tre potatisar, 3 panbiffar, sås, stort glas mjölk

12.30 vila

13.00 fri tid ( pyssla el läsa bok)

14.00 Mellis : Stor tallrik fil med flingor

14.30 Egen tid ( pyssel el läsa bok)

16.30 Middag : Två gratinerade köttfärsenchiladas

16.30-17.00 Vila

17.00 duschning om man vill med ev någon gemensam aktivitet

19.30 Kvällsmål : Två smörgåsar 

22.00 Läggdags

Varje dag samma sak förutom tisdagar då det är utflykt men du får bara följa med om du har skött dig under veckan och inte visat tendens till nedstämdhet, frustration, ångest eller motstånd vid någon måltid.

Det som ständigt matas när jag vill säga vad jag tycker är att det är din sjukdom som säger det, kom ihåg att du kan aldrig gå tillbaka till det livet du hade. Jag börjar nu acceptera att jag aldrig kommer att kunna jobba med människor igen, med träning, kost, hälsorådgivning, massage, ja allt som jag har ägnat mitt liv till och älskar. Men vad ska jag då göra, vem är jag då?

Jag får tips om att jag kan virka.

Men va faaaaan jag vill inte virka, jag tycker inte om att virka jag vill vara ute, jag vill andas luft, möta människor, röra min kropp, leva livet.....är det så konstigt

jag är inte dum ihuvudet jag har bara hamnat i en riktigt stor livskris som jag behöver hjälp med att ta mig igenom utan att droga bort allt som känns.

Jag får besök ibland och det gör mig så glad men samtidigt tycker jag det är jobbigt, för jag skäms över att jag är här. jag vill inte att dom ska se mig så här i en sån här miljö, för det här är inte jag, det spelar ingen roll vad som sägs , det här är ingen plats som kommer att hjälpa mig till ett friskt liv. jag mår sämre av att vara här inne än ute i livet, det är väl inte så svårt att göra "rätt" när man är instängd och inte har några val. Men det är ju ute i livet som påfrestningarna finns, där finns valen, alternativen och det är där det visar sig vad jag väljer.  Men jag kommer att behöva ett tryggt stöd och någon att samtala med när jag kommer ut. Men att vara isolerad med enbart fokus på viktuppgång leder ingenstans. Om det skulle vara en bra metod hur kommer det sig att de flesta av dom som sitter här med mig varit inne förut, kommit hem börjat svälta sig igen och sen åkt in igen. Jo för att man aldrig tar tag i det egentliga problemet som sitter på insidan.

Men det är så många tvångstankar som måste bearbetas och ångestkänslor som måste mötas och det gör så jäkla ont, ibland känns det nästan som att jag ska dö. Det dryper svett, jag kan knappt andas, det kryper i hela kroppen och jag känner mig så ensam.

Varje morgon sätter jag mig vid mitt fönster och tittar ut på alla flygplan som passerar. Jag har bestämt mig att en dag ska jag sitta där med min familj i friheten och vara på  väg mot något nytt och spännande. 

Den här stunden ger mig kraft, motivation och meningsfullhet att gå ut i korridoren och ta mig igenom åter en ny dag här inne...

Jag mäter mig och jag väger mig.

Jag planerar och  planerar.

jag kryper in allt mer  och mer i  min värld, i en kropp som nu tillhör och styrs av någon annan än mig. Jag Malin Blomquist finns inte längre. 

Jag vill klara allt som ingen annan klarar, för jag vill vara unik och jag vill vara ensam. Det finns inga vänner , det finns inga människor som bryr sig om mig på riktigt. Allt är bara ett spel för gallerit, allt handlar bara om att hålla sig inom ramarna, inom komfortzonen. Stick inte ut, tro inte att du är något, varför kan du inte vara, göra, tänka som oss andra, varför kan inte du bara vara normal som vi  andra. 

Accepterar man spelreglerna och följer dom då har du "vänner" men kliver du lite snett då är du såld, jag vill inte vara så, jag vill vara jag men det är inte ok.

Jag sätter upp mål varje dag för att något att sträva emot som sen på kvällen kan bekräfta mig och ge mig en känsla av värdefull meningsfullhet. Jag jobbar varje dag på att uppfylla min egna mål. Varje morgon kommer ett nytt litet mål och krav, det blir allt fler  och dom blir dessutom allt tuffare. Men jag måste klara av det för jag vill så gärna känna mig nöjd, duktig och meningsfull innan jag somnar.

Samtidigt som kraven höjs börjar jag känna mig allt tröttare, jag hinner inte allt jag vill och måste och det ger mig ångest och bestraffning. Jag kryper in allt mer och stänger ute världen för dom stör mig i mitt arbete, dom ställer krav som är meningslösa, dom försöker ta irfån mig det som ger betydelse, dom försöker lura mig att det finns något värdefullt där ute. Men det tror jag inte på, tänk om dom bara kunde hålla käften och dra. Dom fattar ingenting, dom tror dom vet så mycket, dom tror att dom hjälper men det gör dom inte. Det enda dom gör är att ställa till det.

Dom vill att jag ska sluta för att dom mår dåligt av att se mig men dom fattar inte hur dåligt jag mår, och hur mycket värre det blir när dom talar om för mig hur dåligt dom mår av att se mig. Alltså kan man säga att jag förstör deras liv, varför ska jag då kliva ut ur min lilla värld som ger lite lugn och ro och mening för en stund. Jag kommer aldrig att kunna göra dom nöjda, kunna behaga dom  för jag orkar inte vara som dom vill och jag vill inte det heller.

Om dom bara vågade lyssna någon gång, dom tror att dom gör det men det slutar alltid med att dom säger; Men du måste förstå...... och så har dom ett utlägg om hur jag ska vara, känna och agera

Jag vill inte, kan ni inte fatta, jag vill inte

jag litar inte på er och jag vill inte dela för det kommer bara att kastas iväg det jag känner....

Vad är Malin och vad är Anorexin?

Malin                                        

• Tycker om att träna allt möjligt
• Blir glad av att vara kreativ
• Mat är både gott och nödvändigt
• Dieter är värdelösa, varierad kost är det mest hållbara
• Jag älskar att gå upp tidigt och möta dagen med en promenad eller löprunda
• ibland vill jag sova lite längre
• Att skap och finnas för andra människor är min livspassion

Anorexin:

• Allt som går att känna på kroppen är fett
• Täning måste äga rum oavsätt om jag mår dåligt, är trörr, hängig eller verkligen inte vill
• Äta kolhyderater är förbjudet och dåligt
• Mat är något jag förtjänar och behöver jobba mig till
• Jag måste röra mig varje morgon innan frukost annars är jag slö
• Varje dag måste jag göra något praktist
• Tv får jag bara titta på efter 18.00
• Stora lår är äckligt
• Jag har ett runt och fult ansikte
• Maten tröstar mig och straffar mig
• Träna minst 2 ggr / dag
• mat gör mig smutsig
• Träning rensar mig
• Kräkas rensar mig från skit och den fysiska smärtan tar bort den själsliga smärtan för en stund
• Jag vill se skelettet
• Jag vill vara osynlig
• jag vill visa min tomhet

Så här olika är det mellan den riktiga malin och den sjuka. Men det riktiga finns alltid där, bara att när anorexin har kidnappat huvudet så är det dom tankarna som är sanna och okcås skpara ett liv där efter.

Jag trodde det var mina barn som var orsaken till att jag mådde som jag gjorde. Om dom bara kunde sköta sig själva och inte vara så kravfyllda skulle allt funka mycket bättre. Varför kan ingen förstå att jag bara behöver få göra något för mig själv, något som får mig att må bra, känna mig fri, levande och glad. Mjag tycker jag försöker med allt för att dom ska vara nöjda. Jag köper saker, hittar på olika saker som dom kan göra bara för att det ska bli  så bra som möjligt så att jag sen bara kan få göra mitt. Men det verkar inte spela någon roll, för dom är fortfarande missnöjda och när jag ska göra mitt så möts det med motstånd och jag får dåligt samvete och känner mig pressad och otillräcklig vilket gör mig arg på dom. Det känns som om dom inte tycker om mig, jag känner mig helt övertygad om att dom skulle ha det bättre utan mig. Dom skulle absolut inte sakna mig om jag försvann, för vad skulle dom sakna? En mamma som bara skriker, är frånvarande och gör allt för att få vara ifred.

Faan va dom är jobbiga och påfrestande!

Men tänk vad fel man kan ha det , och vad vridet saker och ting kan bli. Tänk vad lite det egentligen handlar om  och krävs av mig som mamma för att min att mina barn ska känna sig betydelsefulla, harmoniska och bara älskade. 

Tänka att :

20 min i lekparken

 en strykning på kinden på morgonen

en liten fråga om hur dom känner sig

ett förlåt för att jag reagerade starkare än vad som var nödvändigt

Kan göra så mycket, vad det bara det som behövdes? För vad spelar det för roll om jag ger en massa saker när jag ändå inte kan ge min egna tid. För det är ju omsorg dom vill ha inte saker. 

Men det kräver mod av mig att tro på det och göra det, för det finns ett motstånd och en rädsla över att jag inte duger som den jag är, att jag är tråkig och fantasilös. Men om jag provar lite i taget så kanske jag lär mig.

Och det kan jag säga att jag gjorde till slut

Tindra min älskade lilla flicka.....

När jag ser dig värker det inom mig. Din blick är nu så tom och sorgsen. Du vet inte varför du känner som du gör, men det är för att du fortfarande är så liten att du inte ska kunna förstå. För du ska leva, skratta, busa och  känna dig trygg och älskad. Men det gör du inte nu, jag vet det.

 Även om jag inte visar dig och är orsaken till det så vet jag  min lilla älskling att du är rädd, så rädd..

Du är rädd att förlora din trygghet, en famn och din mamma, och  du har ingen som du kan säga det till, för just nu är hela din lilla värld med alla du har omkring dig rädda.

 Du hör hur alla vuxna pratar, du ser hur alla agerar. Du hör hur dom pratar om din mamma, hur fel hon gör, hur farligt det är, att hon kan dö, att hon måste sluta, att din pappa måste göra något, att hon gör dumma saker. Du hör allt men säger inget. Du är ensam och liten.

Du undrar om det verkligen finns någn som älskar dig och ser dig.

För vad spelar det för roll om hela världen säger att du är fin, rolig, duktig, underbar och begåvad om inte den som betyder mest  inte varken visar eller säger det. 

Mamma.............

Varför finns du inte hos mig?

 Varför ser du mig inte?

 Varför lyssnar du inte ?

 Varför håller du inte om mig?

 Vad ska jag göra för att du ska se mig och vilja älska mig????

Tindra jag har inte sett dig på länge, jag har varit borta ifrån dig i 2 år. Jag har inte visat dig den kärleken jag innerst inne har för dig. Jag har varit rädd, osäker , trött och självupptagen med att bara klara av mitt egna lilla liv.

Men nu är det dax, det är dax att visa dig att du finns.

Jag ska älska dig, stötta dig, följa dig och uppmuntra dig att våga vara den du ÄR.

DU är DU och det är perfekt.

Tillsammans ska vi ha roligt, skratta, gråta, bli arga, mysa, busa och upptäcka livet och världen. 

En dag min älskling kommer vi stå där ihop igen , jag lovar att jag kommer att komma tillbaka men den här gången på ett riktigt och stadigare sätt.

Men just nu Tindra kan jag inte, för jag behöver laga mig först, läka ihop och förstå mig själv så att jag en dag har kraft, mod och ork att vara din mamma.

Om du bara vågar lita på mig och hålla ut så kommr jag snart.....

Din Mamma   År 2010