Blogg

År 2010 jag vill hem.....

18.04.2015 10:52

jag vill hem!

Jag vill hem nuuuu!

Jag vill inte vara här längre, jag vill inte vara med längre.

Jag vill att ni kramar mig, jag vill lukta på Viggo som ligger bredvid mig, gå in till Tindra och stryka henne över håret, krypa in i Anders famn och känna värmen. 

Jag vill vakna upp i min säng och ha dagen framför mig.

Jag gråter av tomhet, ensamhet och förvirring.

Vem är jag?

Vart kommer jag att komma?

Hur långt har jag kvar?

Vart är jag på väg?

Är jag verkligen så förstörd, finns det inget kvar av mig?

Jag vill ha tillbaka mig själv, jag vill våga igen.

Men allt gör så ont. Hur kan ett hjärta och en själ värka så oerhört mycket.

Det syns ju inget, och kanske är väl det tur för skulle smärtan synas så skulle jag se ut som en sargad människa som precis kört omkull på en moppe med enbart en klänning på mig. Det är sårigt, uppfläkt, smutsigt och det blöder enormt.

Kommer jag verkligen att komma fram en dag?

Året är 2010 jag har börjat se världen med andra ögon

18.04.2015 10:28

Jag slåss varje dag just nu. Det är JAG mot Anorexin. Den hatar mig och mina vänner. När jag var min anorexi till 100 % var oxå dom mina fiender, för jag trodde på vad anorexin sa till mig. Jag var ensam och rädd och den enda jag hade var min anorexiröst som lovade mig ett värdefullt liv bara jag jag följde instruktionerna.

Men jag har kommit på dig , jag har förstått att du tycker inte alls om mig, du vill inte mig väl, du tycker inte att jag är bra som den jag är. Du vill äga mig, du har tagit min kropp och krypit in i mitt huvud och vridit om hela min värld till din.

När jag går upp i vikt hatar du mig för då börjar jag att synas igen, du hatar mig för att omgivningen börjar se Malin igen, för att jag vill och kan ta del av livet igen. 

Du vill inte att min kropp ska ta plats, synas, kännas, märkas, älskas eller ha former och kraft. Du vill ha min kropp för dig själv, du vill inte dela med dig av den ett dugg till någon annan.

Du är en svag, elak, och liten egoist som är rädd för allt ute i livet, och nu har du tagit min kropp och gjort om mig till en människa som ingen vill vara med. Du har tagit kontroll över hela mig, allt du säger är rätt, bäst och betydelsefullt. Du sätter upp orimliga krav, regler och lovord om ett bra liv som du aldrig håller. Reglerna, tvången och ordena blir bara fler och elakare, till slut hör jag inget annat än din röst som maler i mitt huvud varenda eviga sekund.

Du plockar ut dina offer och livnär dig på deras kroppar och liv, du vet precis vilka du vill ha. Det är dom mest karismatiska människorna med styrka, vilja, uthållighet och driftighet. Du tar dom som har något, för då kan du få. Du tar allt ifrån dom, utplånar dom, klär av dom nakna inför världen och sig själva. Samtidigt som du gör dom osynliga och små. Det som blir kvar är små, inslutna rädda individer som inte längre kan tänka, kommunicera, ta ansvar eller känna känslor.

Du anorexin är en egen värld med ett väldigt litet innehåll

 

VI FÖRÄNDRAR DEN VÄRLD VI LEVER I NÄR VI ÄNDRAR VÅRA TANKAR

En dag på sjukhuset 2010

17.04.2015 10:35

Allt känns som en dröm, hur hamnade jag här?

Anders har lämnat mig på sjukhuset nu och barnen är hemma. Dom låser mitt rum, kollar mig när jag lägger upp mat på tallriken och tittar så jag äter upp varenda partikel.

Dom bestämmer precis allt, hur jag ska sitta, stå och ligga.

Vad jag ska äta, hur mycket jag ska äta och när jag ska äta.

När jag ska sova, borsta tänderna och gå på toaletten.

Jag får inte gå ut, jag får inte andas frisk luft, jag får inte ens öppna ett fönster. Det är sommar och solen skiner där ute, livet pågår och jag sitter här inne.

Jag ville ju bara vara nyttig och hälsosam hur kunde det bli så här? När gick det så fel och när blev det nyttiga onyttigt.

Varför skulle jag bli sjuk?

Jag får panik här inne, kan inte andas, det finns inget syra, jag känner mig som en fånge.

 

En gång om dagen får alla gå ut i 15 min med en personal, men jag fick inte följa med. Alla stod i hallen och var redo, jag var så glad att äntligen få andas frisk luft men jag fick vända och gå in igen. Jag kände mig skamsen och ledsen, jag skämdes och kände mig straffad. Men inom mig tänkte jag att en dag är det min tur att få gå ut och känna livet.

Jag känner mig som ett ensamt litet barn som bara vill vara duktig och få bekräftelse att jag är bra, duktig och värdefull.

 

Hur kan något så självklart vara så farligt och hotande?

Varför är inte jag värd att känna kärlek till min kropp?

Varför ska min kropp värka och slitas sönder och förbli genomskinlig?

Jag vill vara i mitt liv, men hur ska jag vara?

VAD ÄR JAG RÄDD FÖR?

När jag tar på min kropp mår jag dåligt, jag känner mig äcklig. Det känns mjukt och löst, jag vill känna skelett, det andra äcklar mig och ger mig en känsla av smuts.

Jag vill inte leva i mitt skal, jag vill bara springa bort ifrån det. Varför känner jag så?

Min omgivning ser bara mitt skal, jag bekräftas enbart utifrån mitt skal ( min utsida). Jag bedömms och värderas; vem jag är, vad jag kan och hur jag är. Och det jag får ger mig en känsla av otillräcklighet, oduglighet, ej ödmjuk och oempatisk. Alla tror att jag är en hård, tuff, sur, sammanbiten och kall tjej, som är jätte duktig och flitig, stark och klarar det mesta, som tror att hon är så snygg med en perfekt kropp. Men det är inte sant, min utsida speglar säkert det men på insidan finns något helt annat. Jag har byggt ett skydd för att jag egentligen är så känslosam vilket har gett mig en fasad. 

Jag hatar mitt skal (min kropp) för den skuggar min insida, därför vill jag förgöra den så att ni kan se min insida. Men kan ni tycka om mig om jag inte har den perfekta utsidan, finns jag och får jag tillhöra samhället?

 Nej ... tyvärr inte, du är din utsida, se till att håll den inom ramarna annars försvinner du.

Men jag vill inte det längre, jag vill veta om det finns någon som kan älska mig, tycka om mig, lyssna på mig och se mig precis som den jag är .

Och nu sitter jag här , sjuk, ensam, utan man , barn, vänner, familj, kunskaper och jobb och frihet. jag har förlorat precis ALLT....

Men jag ska ut här ifrån och jag ska ta tillbaka livet men på ett nytt sätt, jag vet inte hur men jag vet att jag ska och jag vet att det kommer ta tid, men det är nu eller aldrig.

 

När Hjärtats sår spricker upp

16.04.2015 11:31
Nu har jag fått uppleva något som jag tidigare upplevt och som då gjorde mig illa i mitt hjärta. Händelsen ger mig påminelser som gör att det gammla såret spricker upp.
Jag vet inte vad jag ska säga egentligen , det enda som kommer ur mig är att det bara gör så himla ont. Jag känner mig inte längre som en vuxen kvinna,jag befinner mig just nu i mitt lilla barn (Malin 5 år).Hon har ramlat och slagit sig och det både blöder och gör jätte ont. 
Hon är ensam, det finns ingen vuxen i närheten som kan trösta henne och hålla om henne. Hon är rädd och vill bara springa hem till någon som vet. Hon gråter så där intensivt som man kan göra ibland, så luften tar slut och bröstet känns som det ska pricka. Men det kommer inte ut något ljud, det enda man ser är ett skräckslaget ansikte med öppen mun och med en färgnyans som sakta förvandlas till blå röd. Hon får ingen luft, det sitter fast i bröstet. Smärtan, rädslan och paniken är så stark och intensiv att hela kroppen värker och spänner. Den är totalt orörlig, varje led och muskel har förvandlats och blivit förfryst.
Världen står stilla......
Det enda som äger rum just nu är detta tillstånd som är så fruktansvärt att hon hellre skulle ramla ihop och dö än att behöva uppleva allt detta på en och samma  gång utan att kunna göra något åt det..
Till slut kommer den där vuxna räddande ängel och krampen släpper, luften kan komma in, ett andetag tas och ljudet av gråt och förtvivlan får nu göra sig till känna. 
Men för mig finns det ingen vuxen som kommer och släpper loss den där proppen, för mig finns det bara en möjlig person som kan göra det och det är jag själv.
 
Men hur kunde den lilla händelsen göra så här frukansvärt ont? det verkar ju nästan lite larvigt. Men det gör det, det bara gör så ont att jag inte vill finnas till för jag vet inte hur jag ska komma undan. Jag har ingen lösning mer än att jag bara vill fly undan och helst bara sätta på en litet plåster som gör att det åtminstånde inte blöder mera. Men jag vet inte om det räcker och kommer att hålla, vad händer nästa gång? kommer såret gå upp varje gång det utsätts för en liknande incident? då kommer jag alltid att vara sårbar i dom lägena. Så hur gör jag mig mindre sårbar i framtiden? 
 
Kanske behöver Jag  låta det läka med omsorg, tid och behandling, men det kommer innebära att jag behöver stanna upp för en stund. Och det vet inte jag om jag har tid och lust med. Därför vore det skönare med ett plåster så att jag bara kan få fortsätta i det jag just nu är i.
 
Men att leva ett liv ute på ett minfält är ett ensamt liv. Att ständigt vara på sin vakt, orolig, ängslig, sårbar och beskyddande. Med en känsla av att alltid vara i en riskzon för att bli skadad och sårad..
Jag vill bara gråta, skrika, krypa ihop i fosterställning och sova. Gömma mig och vakna när allt är över. 
 
Hur gör jag för att läka hela vägen?
 
Hur länge behöver jag skydda mig från omvärlden för att hinna bli helt läkt utan att gå sönder varje gång jag stöter på ? 
Kommer jag någonsin att kunna stöta på utan att såret spricker eller behöver jag hålla mig undan resten av  mitt liv?
Vad betycer det här?
Att jag inte kan åka hem även om jag skulle vilja
Att jag flyr för att kunna leva
Att jag inte själv kan bestämma vart jag vill bo
Att jag aldrig kommr att bli älskad och bekräftad på det viset jag önskar.
 
Just nu känns det inte som jag har något eget val eller fri vilja. Just nu gör det bara ont att inse. 
Jag önska att jag bara kunde gråta men det sitter fast i bröstet.
Jag väntar på den trygga famnen.......
 
 
 
 
 
 
 

4 ÅR tidigare - den lilla flickans tankar och känslor

15.04.2015 10:51
 
Att inte få vara värd nog att få njuta av livet som det är och som den jag är gör ont. Jag gömmer mitt värdelösa jag när jag är duktig, jag bevisar att det inte var helt meningslöst att jag kom till världen och finns här.
 Ju mer jag gör, ju svårare det är desto större värde har jag. Det ingen annan klara, klarar jag, det ingen annan orkar, orkar jag, det ingen annan hinner med hinner jag. 
 
Men det finns en sak jag inte klarar av och det är att bara vara jag, jag törs inte vara bara jag. 
När jag presterar då lever jag, jag är i livet, jag syns, jag får vara med och dom andra vill se mig. 
Och jag kan, säg inget annat!
 Säg inte att det var fel allt som jag gjorde, ta inte det ifrån mig, då har jag ju inget kvar.
 Säg inte att alla år av jobb, studier, kämpande, slit och lidelse var i förgäves, i onödan, dåligt och fel!
 Jag behöver allt det där för att kunna överleva och leva.
 Jag är livrädd, liten, tom, jag är ingenting nu. 
 
Jag är bara ett skal som ser ut som ett spöke. Jag väger 36 kg, jag ser ut som en skelettkarta, mitt huvud fungerar inte längre, mitt hår är tunt och stripit, jag fryser och skakar hela tiden jag ser ut som en cancersjuk person som ligger inför döden och det enda jag ville, var att vara hälsosam och göra allt perfekt. 
Nu är jag instängd på sluten vård, min man och två barn är hemma.
Jag har nu blivit en konservburk som bara förvaras utan något som helst innehåll.
JAG finns inte längre för nu har jag blivit en sjukdom och det är det enda jag är för omgivningen. 
Vad jag än säger , gör , känner, uttalar, upplever, önskar eller vill bekräftas inte för jag varken vet eller kan något längre. Jag är bara sjuk och inget annat.
Jag har svikit mig själv och min familj. Min största rädsla har nu gått i bruk. Jag räckte inte till,utan jag var så värdelös som jag hela tiden kände mig.
Deras mamma är nu borta och hans fru finns inte längre.
 
Varje kväll ringer Tindra och gråter. Kom hem mamma, snälla kom hem! Varför måste du vara där, det gör inget att du är som du är bara du kommer hem. Pappa kan inte göra fläter som du.
Vad säger man då?
En dag älskling kommer jag att komma hem och då ska vi bli en familj igen, men nu måste jag göra det här.
Jag trodde aldrig att hon skulle längta efter mig efter allt som jag gjort och svikit henne med. Men tänk vad barn älskar sina föräldrar och mer än någon annan vill ha dom hos sig.
Jag kom hem till slut och då började den största och hårdaste expeditionen i min livsresa.
 
 

Mitt Sökande

14.04.2015 13:25
 
Jag sökte i världens alla hörn utan att egentligen veta vad det var jag sökte efter.
Sökandet var både intensivt  och frustrerande stundtals men ändå givande eftersom jag är så fasicinerad av allt det mystiska som livet har. 
 
Jag har rest runt i Thailand under 10 års tid med en längtan att varje gång finna något som tillhörde mig. Ju mer påfrestande desto mer givande men också smärtsamt. 
Jag har med min familj, bott ute på öar utan större tillgång av några bekvämligheter, tagit kontakt med yogisar, mediterat, detoxat mig och ätit ayrvediska mediciner från indien som en ayrovedaläkare gett mig. 
 
Vi har spenderat nästan tre veckor på ett barnhem med 120 barn och levt utan rinnande vatten. Samt läst ett otaliga böcker om livet och dess utmaningar och möjligheter.  Mycket fann jag på vägen men aldrig den rätta nyckeln.  
Sanningar lärde jag mig också men aldrig riktigt min egen.
 
Så en dag kom nyckeln till mig , som skulle leda mig till min egna sanning, och det var i tron.
 
 Sanningen finns alltid där det finns tro. Men det var absolut inte självklart för mig att slänga mig in i en tro och bara hänge mig till något okänt. Med en del motstånd och rädsla tog jag min längtan och nyfikenhet och började sakta men säkert att lyssna. Och en av det första upptäcktena jag gjord var att  inse att GUD inte var det monster som skrämt mig under mitt liv. Och där började kärleken att växa inom mig. 
 
För att kunna möta kärleken handlar det först och främst om att tro, acceptera och inte vara rädd. När jag började fylla mitt liv med kärlek upptäckte jag också att jag hade två olika sidor. 
Den ena som var "JAG "den sanne och riktiga ,och den "ANDRE" som påstår sig veta hur "verkligheten" ser ut och bör levas. 
Den ANDRE har styrt och regerat i hela mitt liv och på så vis också fört bort mig från mitt sanna JAG.
Så när jag nu såg att jag hade ett JAG med önskningar och vilja lät jag den delen av mig  fantisera om hur jag skulle vilja leva just nu. Vilket inte såg ut som det livet jag tidigare levt och gjorde. 
Nu började jag känna att jagVILLE känna mig glad och nyfiken samt få tro på mina drömmar igen. Jag började  känna att jag ägde kraft och att jag kunde kämpa för det jag ville i livet. När tankarna fick leva ut fylldes oxå jag av en sorts lättnad och ljus som spred en varm och trygg känsla i mig. 
Den ANDRE blev helt plötsligt väldigt liten och jag kunde se den med helt andra ögon. Den ANDRE som under så lång tid varit "jag", visades sig vara en svag kvinna som försökte ge intryck av att vara stark men som var rädd för allt, och som intalade sig själv att det inte var rädsla utan den vishet som ägs av den som vet hur verkligheten ser ut. Hon behärskade och förslavade det som alltid borde vara i frihet; hennes KÄNSLOR. En kvinna som försökte döma framtida kärlek efter gamla lidande. Och på så vis avhålla sig ifrån den.
Men kärleken kan vi inte leva utan, den ger oss näring till våran existens. Trots att den kan föra oss till både helvetet och paradiset så behöver vi acceptera den och ta oss den till oss och se lyckan i att den alltid tar oss någonstans.
 
Det handlar om att söka kärleken där den finns även om det innebär timmar, dagar och veckor av besvikelser och sorg. För det kan jag definitivt säga att vägen till kärleken var varken snabb eller smärtfri.
Men den dagen då jag bestämde mig för att finna kärleken visste jag också att jag skulle få uppleva allt i från himmel och helvete, glädje och sorg, dröm och förtvivlan. Att vindarna som blåste från min själs dålda vrå inte längre skulle hållas tillbaka. Nu skulle jag börja lyssna på min inre lilla flicka jag en gång varit. Till den  lilla tjej som var så rädd att älska och mista. 
Trots att jag upptäckte mitt sanna JAG försvann då den ANDRE  i  mig? Nej då, den finns där, förtvivlad och rädd över att inte få kontrollera och styra , snabb med att upptäcka fel, säga nej och poängtera det omöjliga. Fast besluten om att alltid vilja byta riktning på vinden. Visst är jag svag för den ANDRE då den styrt mig under större delen av mitt liv. Det sorgliga är bara det att den har gett mig en bild av att vara hård men bara för att jag igentligen var svag, och kall för att jag var rädd.
 Men jag  är trött på henne och att se livet genom hennes ögon. Det leder bara en väg, till ett ensamt, kallt och sorgset liv.
 
 

Mitt Andrum

14.04.2015 13:23
 
Har du till slut kännt dig så desperat och frustrerad att du kan tänka dig att göra vad som helst bara du blev av med surret i huvudet och den stickande, krypande och kvävande känslan som ångesten ger i kroppen? 
Ett endaste litet andrum där du bara kan vara. Tänk att bara få känna känslan av trygghet, lugn och lättnad i det som äger rum just nu. 
Jag har i alla fall upplevt det och längtat efter ett andrum och jag fann också några stycken.
 
När jag var ute och sprang fanns inget annat än bara mina andetag. När jag avhöll mig från mat så blev jag lätt och tom i kroppen och när jag hetsåt så var jag som i en euforisk dröm där jag bara kunde njuta utan att tänka på morgondagen eller vad som var rätt eller fel
. För när jag är klar kommer jag göra mig av med allt, tömma mig och frigöra mig från allt smutsigt genom att kräkas. 
Jag hade äntligen funnit lösningar på mitt inre livskaos som jag inte stod ut med längre eller kom ifrån. 
Den fysiska smärta som dessa strategier då gav.... ja dom var bara sköna att känna för dom tog bort den inre smärtan och var dessutom mycket lättare att hantera och stå ut med.
 

Har du också......

14.04.2015 13:20
Har du för länge sedan funnit världens bästa sätt att överleva ditt liv ? 
Utan att behöva vara i den verklighet som just du befinner dig i.
 Eller har du funnit en bästa kompis som alltid står där när ingen annan gör det och när popcornen poppar i ditt huvud så intensivt att du inte ens kan höra dina egna tankar?
Har du kännt och önskat att det bara för en liten stund kunde vara lite tyst och stillsamt i ditt huvud så att du fick chansen att bara för ett ögonblick få uppleva och höra det som finns omkring dig?
 

Här börjar resan

14.04.2015 13:06
Mitt sökande började med att finna någon form av identiet som jag kände mig stark och säker i, som skulle skydda mig mot omvärldens faror. Samt något som kändes meningsfullt och fick mig att känna mig levande. 
Prestationer blev min givna lott, något jag är fantastiskt duktig på. Det gav mig kickar, självförtroende, framtidsmål och motivation. 
Prestationer tar aldrig slut och det går hela tiden att höja ribban, vilket jag var/är väldigt bra på, för jag har en väldigt hård, målmedveten och diciplinerad piska inom mig som till vilket pris som helst tar mig ditt jag vill oavsätt hinder eller motgångar. 
Varje vinst gav nya utmaningar och en form av eufori. Jag kände mig alltid så levande när jag var mitt i en prestation. När målet var uppnått behövde jag dock ganska snart finna ett nytt mål annars åkte jag rakt ner i en djup dal och där var det bara mörkt. Jag var livrädd för den dalen och såg därför till att hela tiden ligga steget före så att jag inte skulle riskera att åka ner.
Titlar var något som gav mig mervärde, självförtroende, respekt och på så vis ett skydd mot omvärlden. Då menar jag titlar som hälsopedagog, massör, personlig tränare, gruppträningsinstruktör, egenföretagare, föreläsare, mamma, fru och husägare. Det var viktigt att ha ett brett register så att jag kunde bli respekterad och sedd i olika forum och bland olika människor. 
Som du redan nu kanske märker pratar jag mycket om att skapa något som syns på utsidan och som omgivningen är domare av. Dvs mitt liv låg i omgivningens händer istället för mina egna. Jag har hitills inte nämt ett ord om min självkänslas betydelse och uppbyggnad, och det kanske för att den inte fanns eller så vågade jag inte tro att den ens hade något värde varken för mig eller andra. Så vad mitt självförtroende egentligen skyddade, var min lilla rädda och osäkra självkänsla.
 
Men en dag sprack allt, det gick inte längre att skydda mitt lilla jag. Smärtan och längtan att få komma ut var för stor, och kraften att forsätta skydda var slut. 
 
Jag hade skaffat mig allt som var av värde, presterat på topp i allt. Jag "var" väldigt mycket och jag kunde mycket, allt förutom att vara mig själv . Jag hade inte längre något innehåll, jag var tom, dränerad, sorgsen, ensam, rädd, frustrerad och totalt vilsen. Inget utav det som jag hade byggt upp hade betydelse eller mening, det tillhörde inte längre mig. 
Det var inte jag, det var bara olika titlar som var anpassade efter min ovgivning. 
Men vem var då jag?
 Det var just det som var det mest smärtsamma, att jag hade ingen aning om det. När jag tittade in var det bara som en djup och mörk brunn utan botten med ett eko som skar i hela mig.
Jag stängde av hela mitt system, stängde ute omvärlden och gick in i ett vakuum där allt bara var mörkt. Under 2,5 år var jag i detta vakuum, jag fanns inte längre och ville inte finnas.
 
Men så en dag bestämde jag mig för att ta upp min expedition igen och denna gång verkligen finna mig själv och Bli den jag Är  genom att leta på insidan av mig. Jag visste att det skulle bli en av de tuffaste expeditonerna jag skulle komma att genomföra, också den längsta. Men jag var laddad och beredd, för min hunger och nyfikenhet på livet stod och bankade på. Det fanns inte längre tid för att vänta.
 
Jag startade min tvååriga utbildnig till samtalscoach inom psykosyntesen på Huma Nova. En utbildning präglad av flera timmars terapi, eget lärande, praktiska övningar och upplevelser från mitt liv som nyfödd till den jag var just då och ville bli i framtiden. 
 
Nu står jag här och min hittills största expedition är över, men resan är inte slut den kommer att fortsätta hela mitt liv, med några expeditioner här och där. Men idag är jag den jag vill vara, med meningsfullhet, vilja och drivkraft grundad från min insida. Samt en stor väska av delpersonligheter, gåvor och kunskaper jag funnit, byggt och sparat under årens gång som även dom tillhör mig. Nu handlar det mer om hur, när och på vilket sätt jag ska förvalta dom utifrån mig själv.
Förändringar, påfrestningar och utmaningar tillhör livet och kommer alltid att finnas där och göra livet föränderligt och med det också stundtals smärtsamt och stundtals alldeles underbart. Men det är också det som ger livet dess puls.
 Jag tror att om vi accepterar och ser det som en del av livet  istället för att  försöka undvika det pga rädsla för att vara misslyckad /misslyckas eller bli besviken så blir det mer lättsamt att leva livet.
 
<< 19 | 20 | 21 | 22 | 23