Den här morgonen när jag vakna kände jag i hela min kropp att något inte stämde, jag känd den där jagande känslan. Det visar sig genom att jag blir flyktig, vill inte göra saker som jag brukar, vill inte göra saker som är bra för mig och som jag mår bra av. Det är liksom som att hela kroppen proteterar och jag bara följer med.

Och mycket riktigt så var det en händelse i fam som ställde till oroligheter i mig som fick mig att känna mig jagad, otillräcklig, orolig, ängslig och då flyktig. Men det tar mig en halvdag nästanatt komma på vad det handlar om för att sen ta tag i det. Och under den tiden måste jag släppa allt, lägga alla måsten, prestationer och yttre intryck ifrån mig, för dom stör min förmåga att få kontakt med mitt inre. Så då blir det en sån där dag som jag kallar tråkig och innehållslös för jag får inte göra det jag egentligen vill men jag gör det som är nödvändigt för att få en morgondag utan flykt.

Och hur har jag kommit på det här, jo jag har lärt mig med åren, lärt mig signalerna, mönstrerna och framförallt att jag inte kommer undan. Alternativena är att vara flyktig hela dagaran och då göra väldigt många dålig val och på så vis inte känna mig levande. Eller så tar jag en dag och släpper allt för att sen få dagar med det jag själv styr och väljer. Men det är inte lätt ska gudarna veta, det är inte roligt och det är inte självklart. Jag har alltid en inre fajt med mig själv och jag blir lika sur varje gång. Men ingen tvingar mig, det är ju mitt liv och mitt val. Men om jag inte tar tag i det vem ska då göra det...ingen annan kan jag lova så vill du få ordning på  livet är det bara att börja ta tag i bitarna du rymmer ifrån.

Nu ärdet bara 1,5 vecka kvar tills vi åker till Bali och Lombok.

Det känns väldigt konstigt men också väldigt spännade. Vi kommer börja våran resa i Ubud där yoga, massage, ayuroveda och själslig ro kommer att fylla mina dagar. Jag hoppas där få en riktig kick av livsenergi, för att sen ta oss till Lombok där utfykter till vattenfall, öar och bersgvandringar kommer att varavas med bara sköna dagar med en avocadosmoothie på stranden kommer att ge en annan form av tillfredställelse.

Jag vet att den dagen då jag kommer att stå med den stora ryggsäcken på ryggen inne på Arlanda och titta efter numret på min flight...ja då...då kommer en alldeles speciell känsla att fylla mig. Känslan av frihet.

Det finns inget som germig sån känsla av frihet och livslust som att bege mig ut i världen och mta nya människor, nya kulturer, nya sidor av mig själv och framförallt lämna mitt gamla, mina vanor, mina rutiner och min omgivning som dagligen påminer mig om mina svagheter, brister eller udda synsätt på livet. Det är här jag släpper känslan av att vara konstig och annorlunda, det är här jag blir hel och eni flocken, det är här jag känner tillhörighet ochgemneskap med resten av världen. För det är här jag möter likasinnade, det är här jag kan leva mittliv fullt ut , utan att bli ifrågasatt.

Om 1,5 vecka är den dagen min.

 Jag är fast övertygad om att när man ska gör eller ill få en hållbar förändring i sitt liv där livsmönster behöver brytas och förändras behövs en ny miljö.

FÖr mycket utav det vi gör och faktiskt känner finns , skapas och triggas igång av våran miljö.

Våran miljö inneåller både minnen, rutiner, vanor och trygghet som får oss att gå på en sorts autopilot, dvs vi bara göra utan att tänka eller känna efter. Och vi identifierar oss med det också vilket gör det svårare att bryta och förändra eftersm det tar bort en del av våran identitet och medför en känsla av tomhet och vilsenhet.

Vem är jag om jag inte gör så här?

Vem är jag om jg inte väljer det här?

Det hr gör att vi lätt hamnar i den inre konflikten mellan längtan att vilja förändras och förnyas till något man skulle må bättre i och trivas mer i , och tryggheten och den inarbetade identiteten som har blivit JAG.

Och så lever vi livet dag ut och dag in med en ständig längtn till någotnytt och en ständig känsla av att igentligen borde jag....

varför gör jag inte det jag igentligen vill?

Varje minut, timme, dag och vecka är chans till förnyelse men vi tar den aldrig utan tänker att det blir nog lättare en annan dag.

Och så går vi där och lever vårat liv med en känsla av att vi borde vara så tacksamma och lyckliga eftersom vi har saker, vänner, familj osv men igentligen känner vi bara tomhet. För vi saknar den sanna inre kärleken till  oss själva.

Men så kanske vi åker bort på  en semester och vi bestämmer oss för attta tag i dom där sakerna vi så gärna vill förändra. Vi passar på nu när i ändå åker iväg, ochdet visar sig att det går bra och dessutom mår vi toppen och känner oss bara så hela oc fullständiga.

Vi är nöjda med det lilla vi har på semestern oc vi är nöjda med oss själva.

Ja äntligen har jag hittat min väg tänke vi. SÅ kommer vi hem och BOM säger det...allt faller och inom loppet av 2 dagar är vi tillbaka i samma gamla mönster. Och snrt börjar vi må dåligt igen men denna gång ännu värre för vi har ju faktiskt få känna på hur bra vi kan må utan en massa inköp, renoveringar, pengar osv.

Varför kan jag inte göra det hemma?

För att hemma ligger din historia som en dimma och ger skugga för förnyelse, du behöver packa ihop och flytta, lämna rent fysiskt för att kunna börja om på nytt.

Men det törs vi ofta inte och vi fastnar i ett liv med tillflykt och snabba lösningar på ett harmoniskt liv.

Jag avskyr när den där växande känslan av ett inre tryck bara sprider sig i min kropp och hur hela jag bara ökar farten inom mig och laddar för at springa. Den där känslan av panik, ångest, kramp oc känsla av att någon håller på och stryper mig långsamt.

När den bara dyker upp så där oväntat, utan förvarning eller signal, då har jag inte en chans att stoppa processen. FÖr då är det bara en sak som gäller och det är att fly  och slås, men jag vet inte från vad igentligen, bara att jag har en känsla av att jag står inför liv och död.

Den är hemsk, jag har ingen kontroll när den kommer, förr kom den minst en gång omdagen  men nu för tiden så är det väldigt sällan, men när det händer är det med stor kraft och det enda jag vill är att rymma.

Jag har faktiskt inte hittat någon bra strategi än för att hantera det hela på ett mer sunt sätt istället för ett destruktivt sätt. Jag har bara en strategi just då  och den kan jag och vet jag fungerar för stunden även om den drar ner mig sen. Men just då spelar det ingen roll för just då finns bara här och nu.

När jag tror jag är som mest ensam

När jag tänker att du övergett mig

När jag hör, känner och ser dig som minst

Det är då du finns där som mest

Varför förstår jag inte det då?

För det är du som bär mig framåt, i dina varma händer vilar jag, i dina starka armar ligger jag trygg och räddad från mänsklighetens begär och förödelse.

Min själ är trygg och omfamnad av dig.

Men min kropp skriker av rädsla och begär. Den lurar mig att tro på förgörelse. Men när den goda kampen är över och dimman lägger sig.

Då uppenbarar sig din härlighet och jag fylls med din kärlek.

Idag kände jag bara inte för att gå ut och ta min morgonpromenad, varför gjorde jag inte det?

Är jag dålig nu när jag känner så, är det fel på mig, gör jag fel...varför känner jag inte som dom andra dagarna...

Så här går det till i min hjärna när jag inte känner igen mina tankar eller känslor kring något som jag bestämt är självklart.

Jag menar, jag tycker det ju är skönt att gå ut, jag mår ju bra av det och jag har ju gjort det alla andra dagar, varför ska jag inte göra det idag. Vad ska jag lyssna till, min känsla för idag eller på rösten som säger vad jag brukar göra.

Men är det inte så att vi har olika behov och att dom faktiskt skiftar från datill dag, vilket då medför att vi ockås vill olika.

Jag kände bara för att gå upp, duscha, göra frukost och äta den tidigare än kl 10 och så ville jag bara vara hemma. Känner en form av boa in mig känsla.

Jag gjorde min morgonyoga för den vet jag är viktig för mig både kroppsligt, själsligt och sinnesmässigt men sen valde jag att inte ta promenaden trots tanskarna.

För tankar kan både lura oss och förvilla bort oss när dom sätter igång, det har jag lärt mig med åren. Men det betyder inte att jag inte tänker en gång till då jag ska ta mitt beslut efter att dessa tankar dyker upp, och det är inte så att jag varje gång kan stå emot dom heller.

När jag väl började äta frukost ...ja gissa vem som dök upp då...jo då den lilla djävulen som kom viskandes i örat och sa att nu kan du lika bra sätta dig och äta upp hela kylen för du har ändå misslyckats, dessutom vill du ju bara sitta inne hela dagen...äckligt av dig...ta nu och ät...men jag satte mig och skrev i stället.

Så här tror jag att det alltid kommer att vara att den där rösten finns där, jag tror vi alla har en inre liten djävul som ställer till det för oss. Det som avgör om det blir kaos är om vi tror på den så starkt att vi börjar följa dess order och leva efter saningarna. Det handlar om att ha strategier och tydliga vägar att gå som leder bort från den. Och det handlar om att avslöja den också, genomskåda och inte låta sig luras.

Jag blir och har blivit väldigt lätt lurad för mig attackerar när jag är som svagast och använder mina svagaste punker, som jag är väldigt sårbar i. Vilket medför att jag lätt faller dit och upptäcker det först efteråt.

Så jag antar att den lilla skiten kommer att förlja mig hela dagen, jag hör den hela tiden surra där bak trots att jag gör annat. Men antagligen för att jag idag känner mig trött och känner lust för stillehet. Inget som jag riktigt har så lätt att förlika mig med och som den självklart kommer att anspela på och tala om hur oduglig och slö jag är varje gång jag väljer att göra något annat än att vara aktiv på något sätt.

Ja , ja nu är det som det är...dagen blir som den blir ändå..

Jaha ....en ny dag i livet...vad ska jag säga om det...

En förvirrande natt som medförde att jag gick upp, åt, mådde illa, kräktes och la mig ....

gick upp 06.30 och mådde illa, hugrig och undrade hur jag skulle börja denna morgon, ska jag göra det jag vet att jag mår bra av eller ska jag skita i allt, spelar det verkligen någon roll?

Jag började med att plocka iordning, ta hand om lillkillen, sen lyste solen så inbjudande att jag öppna dörren och emot mig kom en underbar morgonvärme.

Så jag klädde på mig, tog hunden och sonen ut på en promenad längs vattnet, andades in livet och log för mig själv över att det är så härligt med naturens frihet.

Sen stannade vi på en gräsplätt där jag valde att göra min morgonyoga, istället för hemma...och ja vad kan jag säga mer än att det blev en påfyllnad i själen.

Sen gick vi hem och gjorde en sommarfrukost på vattenmelon, jordgubbar, banan, valnötter och soyamjölk med en doftande kaffe till.

Så ja starten blev bra ändå trots att jag i min kropp känner att jag varit uppe och härjat emn jag kan hantera det bättre då saker omkring mig är fridfulla och sköna.

Men jag känner mig faktiskt lite piggare än vad jag gjorde för någon vecka sen, jag tror att mina yogaövningar gör mer än vad jag förstår. För just när jag gör dom känns det inte som något jätte mirakel men med kontinutet tror jag det händer saker. Jag känner ju att min andning har blivit mycket bättre, djupare och lugnare. Vilket självklart påverkar kroppen.

Kan inte göra annat än att fortsätta på den linjen....

Jag har under nästan hela min tid oc liv som mamma kännt mig otillräcklig och inte duglig nog att kunn vara mamma.

På något sätt har jag alltid känt någon form av skuld, någon form av tomhet och rädsla. Och dom här känslorna har gjort att jag på något sätt hållt i viss form av känslomässig distans som jag inte riktigt har förstått, jag ha varit närvarande och gjort saker men inte kännt. Eller ...jo kännt har jag gjort men mest en form av smärta, vilket gjort att jag blivt ganska flyktig oxå.

Sen har jag många gånger tänkt att jag kankse bara behöver åka bort själv, bara för att få min egna tid, göra det jag vill och få chans att bara känna efter. Men samtidigt har jag inte velat åka själv för jag tycker om att ha min familj omkring mig. Och den här inre konflikten skapar förvirring inom mig, jag vet likosm inte vad detär jag vill och vad det är jag saknar.

Men så beslöt jag mig för några månader sedan att åka bort en vecka själv för att se hur det nu skulle vara, och så här kände jag efter ett par dagar.

Min längtan...

Längtan ligger som ett tryck över hela bröstet, det enda jag tänker på är familjen.

Jag vill hem, jag vill ha någon att prata med, ha någon att göra något för. Jag saknar någon som möter mig med ett leende eller bara ett hej.

Jag längtar efter att få dela mina dagar, känslor, tankar och upplevelser.

Jag känner min ensamhet ännu starkare när jag är själv. Jg märker hur rösten allt me kommer smygandes ju mer ensam jag käner mig. Den där rösten som har lösnngar på ensamheten och tomrummet. De där rösten som även dyker upp när jg inte är själv , men som får mig att dra mig undan och göra mig ensam.

Rösten som löser känslan av ensamhet när ingen annan förstår mig, lyssnar, ser mig ellet tycker att tv och telefon är roligare. Rösten som säger att dom där...dom bryr sig inte om dig, dom är inte intreserade. Det är därför dom gör annat, det är därför du känner tomhet och ensamhet.

Det är dom som skapar allt, allt är deras fel.

Men nu sitter jag här utan dom och ändå finns samma känsla kvar, ändå gör det ont och ändå känner jag rädsla.

Jag är rädd för att bara vara jag, för att vara i  mig själv utan att ha kontroll eller yttre stimulans.

Jag finner inge glädje i  mig själv...eller jag låter den snarare inte få leva ut eller ens komma till tals. För jag fyller mig med yttre stimuli, jag låter andra stå för den och jag låter mina prestationer och duktighet styra min glädje.

Jag vill bara ringa för att få höra  och veta att jag finns och att jag har betydelse.

Men sen då...när samtalet är över, vad gör jag då?

Vad är det jag igentligen saknar just nu, vad är det jag behöver?

Jag känner mig pressad, jag jagar mil och jag jagar duktighet.

Men är det vad jag vill?

Nä jag skulle vilja gå och kolla i affärer och köpa mig något fint...men det får jag inte för det hade jag bestämt från början att jag inte skulle få.

Men varför sätter jg upp en massa regler ör mig själv hela tiden?

Regler som hindrar mina lustar, min spontanitet och glädje att få blomma och sprudla.

Samtidigt som jag vill ha förändring så är jag alltid rädd för den när jag väl ska göra den.

Förvirring, osäkerhet, ovishet och vilsenhet gör mig rädd.

VEM ÄR JAG?

JAG VET INTE...

Jag vet inte om jag vet det än men jag klarade mig från att ringa idag, jag bröt mina måsten och gjorde något lustfullt.

Min tillit är så liten och svag till mina egna lustar och känslor.

Att bli sjuk är väl ändå inget vi väljer...

Men som jag har uppfattat det så är det tydligen så at vissa sjukdomar, ja dom får du liksom skylla dig själv att du har, eftersom du har förorsakat dom själv på något sätt.

Det här medför att samhället på något sätt då också behandlar dig där efter och man belyser och bemöter perosner med sjukdomen mindre empatiskt.

Ja men tex, om du får lungcancer och har rökt, ja då är det liksom ditt eget fel vilket då innebär att du inte vadå...mår dåligt och lider av sjukdomen.

Du har druckit mycket och får leversjukdom, ja men du har ju druckit...

Du har haft en ätstörning och har fått rubbningar i kroppen...ja men du har ju låtiti bli attäta så vad hade du förväntat dig..

Men så kommer någon och har brytit benet eller opererat ryggen... nä men herregud va hemskt, hur är det, ad jobbigt för dig, hur går det med allt, behöver du hjälp, vad orättvist att du just du....osv

Ja dessa människor har det tydligen värre och får ha det värre för dom har varit duktiga människor och inte förorsakat det själv, eller...

Hur som helst tycker jag det är en av de värsta sakerna när man mår dåligt och omgivningen värderar ditt tillstånd utefter orsak som dom själva har satt.

Det medför väldigt lätt att du känner dig ensam, oförstådd, hjälplös och väldigt värdelös som människa.

Jag önskar att man bara kunde se till individens tillstånd och vara empatisk i den utan att dömma ut.

Tänk att man alltid kommer att vara dömd för det man en gång har levt med...

Tänk att ens historia aldrig kan suddas ut och få tillhöra det förgångna...

Tänk att människan är så snabb på att tala om hur du ska göra, att du gör fel och att du ska förändra dig för att passa in. Men dom glömmer att dom själva också måste vara beredda att förändra sin attityd, bild och förhållande till personen.

Man kräver att narkomaner, alkholister, ätstörda och brottslingar ska sluta med sitt beteende för det fösrstör, är dåligt för omgivningen och dom själva och inte värdefullt. Samt att dom inte kan förstå hur man kan fortsätta eller börja om igen om man har varit fri. Hur kan man välja ett sånt liv.

Ja ...jag fråga då omgivningen, har ni funderat på vilka andra möjligheter dessa människor har när dom inte lever i sin destruktiva värld?

Har ni tänkt på hur deras liv yttrar sig när dom står ute i samhället och ska börja om och göra "rätt"

Har ni tänkt på hur ni är delaktiga i deras framtid och möjligheter, hur öppna ni är för dessa människor?

Har ni tänkt på hur ni tänker och därefter handlar mot dessa människor när dom kommer och vill ha hjälp, bli lyssnad på, få jobb, förtroende, läkarvård osv

Nä...jag tror inte det, för när den stunden kommer , ja då visar det sig hur verkligheten ser ut...ja då visar det sig vilka möjligheter du har till att förnyas och få  nya chanser.

Kommentarer som;

Ja men du har ju haft en ätstörning när du var barn så...

Ja jag sjukskriver dig för utmattning och ätstörning...varför då?...jo men du har ju haft det förut....

Ja men du har ju tidigare haft problem med maten, vikten, aggressioner osv...

Ja så här låter det gång på gång...och hur fasen ska man kunna gå vidare om man aldrig får chansen att vara något annat än det jag en gång var.

Det är just det här som många gånger gör att många faller tillbaka, för att man ger upp, man tappa tron och självförtroendet.

Man tror sig inte kunna annat än just detta, vilket är helt jävla fel...

När jag nu var hos doktorn och för en gång skull bad om hjälp för att jag mår dåligt säger han att jag är avmagrad och därför mår jag som jag gör.

Jag säger då  att jag är det för att jag mår dåligt i min kropp med dom 10 olika symtom som jag har på hypotyreos inte för att jag vill vara smal.

Då  säger han att jag har ju tidigare haft ätstörning och att det är därför.

 Jag frågar om han vet vad definition på anorexi är. Det spelade inte honom någon roll för han tittar på personen och bedömer.

Det betydet alltså att min farmor hade anorexi innan hon dog, jag menar hon tappade aptiten, ville inte äta och blev jätte mager för att hon hade cancer och blev sjuk. Men enligt honom så har hon då  anorexi eftersom hon var avmagrad.

Jag ber om att få hjälp för att jag inte orkar leva så här mer men att jag inte är deprimerad eller vill skada mig själv, jag mår bara väldigt dåligt i min kropp.

Nej jag kan inte göra mer här, du kan gå in på nätet och kolla vad dom säger om din vikt så ser du vad jag menar säger han.

Jag blir bara totalt utmattad när jag hör det.

En gång i tiden ville jag svälta mig själv för jag såg inget annat värde i livet vilket gav mig en mger kropp. Idag vill jag leva mitt liv, känner livsglädje och mår psykiskt bra, men har en kropp som inte funkar och som ger mig smärta, utmattning, tomhet och på det nedstämdhet. Jag väljer inte min avmagring, den är en konsekvens av mitt mående.

Men jag är dömd, för att jag en gång har haft en ätstörning.

Ska det vara så?