Åter igen börjar min själ få liv igen , min puls börjar slå och jag känna livet flöda i min kropp.

Vinden smeker varsamt min nakna hud medan solen riktar sin värme och sakta tinar upp frosten i mina lemmar.

Jag ä inte längre en skulptur som förlorat sin vackra glans och tydliga struktur.

Jag har nu åter igen börjat blomma till den glans av liv då bara framtid, kärlek och lustar har sin väg.

Nu ser jag...

Nu känner jag...

Nu är jag åter igen vid liv...

Jag vågar le och jag vågar tro, att jag kommer finna någonstans att bo.

Jag har min dröm, låt den nu inte bli dömd.

Låt mitt liv nu få slå i blom så att jag inte längre behöver leva i en dom.

Jag har straffats länge nog med smärta , förlust och utan mod.

Vad mer behöver jag göra innan mitt liv kommer att förgöras.

Låt denna stund vara vägens enda så att jag får slut på mitt livs största elände

Som ni vet var jag i måndags på Ayurveda-Akademin för att få en hälsorådgivning, vilket var väldigt givande. Jag tror som sagt mycket på den egna kroppens läkande krafter och för att få er att förstå hur det går till och hur duktiga dom är tänkte jag dela med vad som kom fram för mig.

Jag vill bara säga det att ho visste inget om mig innan och allt som står stämmer på pricken om hur jag mår och hur jag är. Det förklarar också varför jag mår så otroligt dåligt.

Allmänt visade pulsen på ett fint flöde i kroppen, inte mycket orenheter, vilket är bra.

De obalanser du sedan har är var för sig ingen större fara. Problemet är bara att de alla kommer väldigt starkt och har funnits väldigt länge och det tär ju med tiden. 

I första intrycket kom det mycket vatapulsering, vilket i ditt fall visade att du har lite för snabb förbränning/ aggressiv matsmältningseld. Det som då händer är dels att du inte tillgodogör dig näringen i maten, dels att din kropp som följd av det urlakar dina egna vävnader på sin jakt efter näring. Det i sin tur leder till diverse symptom, t ex fysisk och psykisk utmattning med allt vad det innebär.

I din djuppuls kom det både vata- och pittapulsering, vilket i ditt fall visade på att de obalanser du har har funnits under lång tid.

Apana med vataöverskott: området från naveln ner till halva låren, vårt elimineringsområde, vindarna ska gå nedåt, dina vindar har vänt och skapar problem i magen i form av gaser, svullenhet mm. Det ger också en torr kvalitet i det området, vilket gör att födan inte lubriceras som den ska och det leder till nedsatt absorption.

Ranjaka med vataöverskott: området för lever, galla, bukspottkörtel. Vata är oregelbunden, kall och torr till sin natur. Det gör att elden är nedsatt i levern, att spjälkningen fungerar väldigt oregelbundet samt är med till att skapa stress i systemet. Adrenalin utsöndras i för hög grad.

Prana med pittaöverskott: intensiv tankeverksamhet, vilket stör sömnen då tankarna inte vilar ens då. Är med och skapar stress, oro, sömnbrist mm.

Sadhaka med pittaöverskott: sinnet i hjärtat, vår strävan i livet. Med pittaöverskott här skapas väldigt mycket stress, oro, ångest, panikångest, nedsatt både självförtroende och självkänsla. Ofta gör vi saker fast vi vet att de är fel för oss när vi har denna obalans.

Avalambaka med pittaöverskott: ofta indikation på högt blodtryck, vilket dock inte stämmer för dig. I ditt fall snarare obearbetade trauman vilket skapar ångestfyllda tankar, kan ge hjärtklappning, kan ge smärta i ländryggen, känslor som sorg, rädsla, försiktiget. Ofta jobbigt att djupandas med denna obalans, trots att det inte finns något egentligt fel i andningsapparaten.

Vävnadsnivå: benmärgen är på något sätt belastad. Min gissning är att det skapar en del obalanser i hormonerna som bildas här.

Min saknad är så stor här på denna jord.

Det värker genom varje del så att mitt hjärta börjar slå fel.

Min kärlek så stark, men min rädsla så stor. Att ni inte vill ha mig som eran enda mor.

Mina ord är för små och min närvaro likaså. Hur ska jag någonsin kunna ge tillbaka det där ni aldrig kunde få.

Mina svek tar aldrig slut precis som skulden får mig att dö ut.

Jag önskar att jag aldrig hade lämnat er med förtvivlan, rädsla och skuld.

Jag önskar JAG hade haft modet att styra rodret, så att ni inte behövt förlorat modet.

Era sår kommer alltid att finnas där, det är något man alltid bär.

Men med min levande kärlek till er som nu kommer att blomma och smörja er len... blir ni hel och ren.

Med närhet, skratt och lek blir vi som en perfekt pannkakssmet.

Låt mig få dansa in i era liv med kärlek, närvaro och tid, utan at vara ett svin.

För utan er är jag inte med.

Utan er är jag inte hel.

Utan er blir jag inget mer.

Låt nu sommaren fylla våra liv med det som är just VI.

Ja , sitter och fundear på vad jag ska skriva om, har jag något att säga idag som inte handlar om att bara rapa en massa skit.

Jag tröttnar nämligen till slut på att bara gnälla och spotta ut elände, det är inget som lyfter mig snarare tvärtom. Jag tycker att ju mer jag fokuserar på det som inte funkar desto mer tar det över och äger mig och till slut ser jag inga andra sidor eller möjligheter i mitt egna liv. Och det är faktiskt inte sant, för det finns ALLTID någon möjlighet till något annat, levande, glädjande ellr behagligare.

Som i dag tex ,jag vaknade i natt kl 03.15 och kunde inte somna om så jag gick upp och kände mig hungrig. Åt först lite banan och kesella men började sen äta mer för att det blir så när jag är uppe på natten pga av att min kropp är i stress och jag kan inte tänka och handla konstruktivt. Eller min hjärna och intellekt säger, Malin det därär inte bra för dig... nej jag vet jag borde gå och lägga mig och slappna av. SÅ gör kroppen något annat. Jag har liksom inte makt över kroppens handling. Så de slutar med att jag kräks och s får jag skuld och känner mig lesen och besviken på mig själv. Vilket i sin tur leder till att jag vill banka på mig själv lite till och helst integra något bra alls för det är ändå meningslöst. Jag vill inte ta hand om mig för jag förstör bara.

Men det är där jag på något sätt alltid väner, alltså tanken kommer alltid upp men jag handlar ytterst sällan på den. FÖr jag vill ju vara vakn under dagen, jag vill leva livet och jag vill känna livet så därför gör jag det som jag vet att jag mår bra av även om det tar emot just i stunden.

Så eftr denna hemska stund på toaletten gick jag ut, la mig på golvet och gjorde mina tre yogaövingar jag igår fick, gjorde min djupandning och avslutade med meditation i 40 min. Under denna tid fick jag tillbaka mig själv genom att stilla sinnet, samla kroppen, andas ut spänningar och vila under meditationen.

Sen tog jag min morgonpromenad och fick njuta av frisk luft, fåglarnas sång och bara känslan av friheten. Men jag kan säga att under promenaden känner jag mig inte klar i huvudet, det snurrar, känner dimmsyn, tappar hörsel, upplever att jag går på moln och känner ständig mjölksyra. Men jag väljer att fokusera på naturen.

Kommer hem, avslutar med lite pilates för att stärka kroppen, egen mssage och en varm dusch för att sen äta min frukost på avocadosmoothie och fruktsallad med en underbar kaffe med kardemumma i.

Nu känner jag mig bättre och jag känner glädje inför dagen men det betyder inte att jag inte känner av alla symtom som jag skulle kunna göra en hel lista på. Jag vet att dom finns där, behöver inte kasta fram dom hela tiden.

Och då tänker säkert en del, jaha är det så bra att du verkligen gör allt det där när du mår dåligt...

Ja vad spelar det för roll, jag mår ju dåligt vad jag än gör eftersom detär något som fattas i min kropp, så varför kan jag då inte lika bra tillföra lite i min vardag som jag vet underlättare mitt sinne och min kropp och som jag tror i längden också ger mig livskvalite.

Ja ...så blev min morgon...

Det finns inget skönare än när man möter en människa som förstår en och berättar hur ens kropp mår och har det utan att man har berättat något. Någon som bekräftar allt man känner och upplever men som inte syns, någon som talar m varför man gör tokiga saker och varför man saker man vet inte är bra för en.

Att få någon som bara bekräftar ens hela existens utan tt vädera den , utan bara konstaterar och ser allt i ett sammanhang. Vilket i sin tur också ger mig ett sammanhang och en förståelse för allt jag känner, upplever och gör.

Jag är alltså inte tokig, jag bara känner mig så för att jag inte känner igen mig själv.

Att jag gör bra val i min livsstil bekräftades vilket gav mig en gnutta självkänsla tillbaka men nr ett helt system med hormoner och organ är helt ur balans och inte kan arbeta som det ska ...ja då mår man inte bra hur bra livsvanor man än har.

Men jag har fått lite ny energi och hopp vilket hjälper mig att fortsätta med mina livsrecept plus att jag kommer lägga till några nya jag nu fått. Sen fortsätter min resa och kamp att få medicinsk hjälp som jag måste få för att bli hel igen. För som jag nämnde tidigare så är hypotyreos en sjukdom som inte tas på allvar av läkare och svår att få bekräftad. Men nu vill jag inte må dåligt längre, punkt slut....

Idag ska jag åka till ayrovediska akademin i stockholm, i hop om att dom kan hjälpa mig att få ordning på min kropp. Även om jag är övertygad om att jag behöver medicinsk hjälp då jag under flera år har ändrat på både kost och livsstil för att må bättre men alltid fallit tillbaka så kan jag inte låta bli att ändå försöka själv med det jag kan. Det funkar inte för mig att bara sitta och vänta på att andra ska fixa mitt liv.

Men jag känner också att krafterna är på sluttampen så gör jag nu en insats behöver jag verkligen få något tillbaka för att inte falla längre ner.

Det kommer vissa dagar då jag känner mig ok, och då är jag jätte glad och tänker att nu är det nog bra...men som en blixt från klar himmel så vänder allt och jag fattar ingeting.

Jag kan inte förklara , det bara känns att något är fel i kroppen.

Nu är det dags att åka och jag hoppas det leder till något positivt.

Tänk om det är så att all de n här skiten jag levt i i grunden beror på att jag har en obalans i binjurarna som i sin tur ger hypotyreos.

När jag fick veta att mina kortisolvärden var lite låga och behövde göra ett prov på detta gick jag in och läste om just det och då kom hypotyreos upp.

Jag vet inte hur jag ska beskriva hur jag känner mig, det var som att luften gick ur mig, jag ville både skrika och gråta av både lättnad men också frstration.

Av alla dom symtom som dom rabblade upp har och har jag haft över 50 % vilket egentligen svarar för varför jag har mått som jag gjort under halva mitt liv och ännu värre de senase åren.

För något som har slagit mig är att trots att jag idag lever ett sundare liv, med allt vad det innebär, tagit tag i alla mina spöken, tvångstankar och prestationskrav så mår jag bara sämre och sämre. Det är som hela min kropp håller på att dö ut.

Det känns som jag går runt med en ständig inflamation som skapar värk i leder och muskler, jag får ont så fort jag tränar, kan inte sova, är aldrig utvilad, jätte lågt blodtryck 70/50 , temp på 35 grader, blir sjuk hela tiden och känner mig sjuk och febrig. Jag känner absolut inte igen mig själv. Och precis det här är dom typiska tecknena för hypotyros.

Men så kommer vi till det största och värsta i det hela, det är väldigt få läkare som känner till detta och kan något om det. Dessutom är det väldigt vanligt att prover visar på normalvärde men kroppen mår nte bra av det värdet man har. Vilket nu är fallet för mig. Jag ligger inom "normalvärdet" så då bryr man sig inte, trots alla symtom som gör en dålig.

Det här gör mig just nu totalt livslös, jag har tappat livsgnistan helt, orkar inte längre ta tag i mitt liv för det känns som att det spear ingen roll vad jag gör, jag kan inte göra något som får mig må bättre, det kan bara en läkare göra genom medicin. OCh om jag inte hittar en läkare som kan och vill se det hät problemet, ja då kommer jag få leva så här jämnt och det fixar inte jag. Det är ett rent helvete, och jag bara orkar inte. Det är första gången jag känner att jag vill ha hjälp och nu är jag bara så rädd för att jag inte kommer att få det pga av att det är så svårt att hitta någon.

Det bara ekr just nu i huvudet, jag vill inte leva längre......jag orkar inte...

vill du läsa mer om hypotyreos kan du gå in på hypotyreos.info

Att göra förändringa i livethar jag skrivet en del om tidigare och där poängterat att det inte är något som sker bara så där och inte heller över en natt. Förändrin kan man göra både i små steg men ibland också i ett stort och kraftfullt kliv.

Jag tror att när en insikt har kommit till mig om att jag måste förändra min livssituation det är då jobbet börjar, och det börjar med att acceptera, förstå och börja bepröva det nya jag måste ta in. FÖr det gr inte att förändra allt på en gång. Man tar liksom små steg i taget tills den dagen kommer då det är dags att ta det stora, läskiga och avgörande steget. Och det är ofta där vi fastnar, det är där vi stannar och vi börar tveka. VI vill gärna fortsätta på den där ta små steg i taget linjen men tyvärr ger det inga resultat längre.

Jag vil jämföra det som att sprin ga ett marathon.

Det börjar med att jg kommer till insikt med att jag faktiskt vill springa loppet, se vad jag klarar och om jag kan klara det. När det är gjort börjar mina små steg mot loppet, jag börjar sakta men säkert träna upp mig, lära känna min kropp, mina styrkor och svaheter. Jag förbereder mig mentalt och utsätter mig för jobbiga pass i lagom dos. Och så kommer dagen då den stora utmaningen ska göras, jag är självklart super nervös, rädd för att misslyckas, rädd för att inte orka, rädd för att...ja jag vetju faktiskt inte hur det kommer att kännas. Men det är då jag ska ta med mig mina erfarenheter jag har har skaffat mig under resans gång då jag tränat till denna dag. FÖr dom ger mig själförtroende, självkänsla, mod och tro på att hur det än känns nu så kommer det att funka och bli bra. Men om jag inte gör det nu kommer jag aldrig veta hur det hade varit eller hur det hade gått.

Precis så tror jag det är med livsförändringar också, till slut behöver man ta det där klivet som är så stort och läskigt. Men om jag inte gör det kommer agheller aldrig att få veta hur det hade blivit om jag hade gjort det.

Så ut nu och ta det där klivet ni så länge vetat om att ni borde ta men inte riktigt vågat.

Livet pågår endast i nuet...kom ihåg det.

HUr fortsätter man sina dagar på ett så meningsfullt sätt då omständigheter och tillstånd inte är som man önskar eller är optimala. Jag menar om jag nu inte mår bra, känner att min kropp inte fungerar till 100 % på ett sätt som gör vardagen självklar eller att bara gå runt och veta att det är något som ine stämmer men jag vet inte vad det är.

Den spontana känslan är ... nä nu skiter jag i det här, jag ger upp, jag orkar inte, nu lägger jag mig ner och tänker inte röra en fena eller göra någonting. Vad är det för mening att göra något när det ändå inte känns kul?

Men samtidigt som den tanken kommer sker alltid någon form av vändning i mig och svaret på vd det är för mening att ta tillvara på dagen är att det är faktiskt mitt liv som pågår just nu, precishär i denna stund. Och även om det känns som livet har stannat så pågår det faktiskt i verkligheten och vill jag då att det endast ska innehålla innen av husets väggar, nerdragna gardiner och instängdhet?

Nej...fatiskt inte, för utanför pågår livet på alla sätt både i natur och bland människor. Jag kankse inte känner mig glad och peppad men jag vet inom mig att jag kommer att minnas mina dagar med liv om jag bara tar mig ut där det finns liv. Även om mitt liv iom mig har stannat så tror jag det på något  sätt blir påmint och väcks till liv av det som sker omkring mig. Jag känner det inte alltid i stunden, men jag märker det genom att jag får någon form av förhoppning, insikt, klarhet, tro och förväntan på något nytt och något leande längre fram. Det får mig att gå upp på morgonen, att le och att känna tacksamhet för det jag har omkring mig.

Dessa saker jag gör brukar jag kalla mina personliga recept. OCh dom är att alltid gå ut, oavsett väder eller tillstånd så tror jag att frisk luft, natur och lite rörelse ger kroppen liv. En dusch på morgonen, friskar upp mig, jag luktar gått och jag känner mig ren och luktar gott. God doft får mig att känna lust.

Att göra något meningsfullt, bejakande eller kreativt som att pyssla med något, läsa en bok, sätt mig på biblioteket, skriva eller finnas för någon annan en liten stund. Det behöver inte vara mycket eller stort, det ligger ingen värdering i det, utan bara lustfyllt. Det innebär inte tt jag känner lustfylldhet när jag börjar eller tänker det, jag tar bara fram dom redskap som jag vet ger mig lustfylldhet så gör jag utan att känna så mycket i stunden. Men jag väcks till liv efter ett tag och då kan det kännas lättare.

Jag blir inte bara mina problem utan påminer mig om att jag är faktiskt mer än bara just det problemet, dvs jag har ett liv ändå, ett liv med olika innehåll.

Idag började dagen med en lugn morgonpromenad, lite yoga, en avkopplande fruktost i solen och nu blir det till att skriva lite. Sen får jag se vadresten av dagen har att erbjuda. Men en sån start mår jag bra av, även om jag när jag vaknar känner olust, tveksahet eller uppgivnhet kring allt, så går jag bara ut för att bryta och till 99% brukar det gå över så fort jag öopnar dörren.

Så ibland måste man gå förbi sina änslor och bara göra, då det är till ett gott syfte inte för att man har tvångstankar och känner sig dålig som människa om man inte gör något.

Det här handlarinte om prestation, det handlar om recept till livet.

Ha en bra dag alla där ute så hörs vi i morgon!