Jag tänker väldigt mycket nu...ja det lät kankse konstigt...det är väl inget ovanligt för min del att jag tänker och funderar på livet. Men det jag menar är väl att jag reflekterar mer över livet, mig själv, mitt tillstånd, min häsa, min framtid ....ja allt.

Jag har under en längre tid kännt att det inte riktigt stämmer i kroppen, den vll liksom inte det jag vill, den orkar inte eller så läggaer den bara av helt plötsligt.

Jag känner min kropp väldigt väl och vet vad jag ofta behöver göra för att återhämta mig eller reparera, jag vet också när jag klivit över gränsen. Men nu är det som inget utav det stämmer, nu finns inga gränser, kraft, ork eller reson. Jag kan inte styra den, jag kan inte styra mig själv på något vis. Saker bara händer och sker, jag lever med min kropp utan att något sammarbete sker.

Så för några veckor sen så slog det till, jag kunde inte strta bilen, jag tappade känslen i händer och fötter och kunde bara inte röra mig. Min hjärna sa, men Malin kör då men min krpp satt fast. Några dagarsenare kom panik ångest attacken. I bilen utanför gymet, precis innan jag skulle kliva ut så var det som någon tröck ihop bröstkorgen på mig och jag fick inte luft. Spelade ingen roll hur mycket jag försökte md yogaandning, det här kunde jag inte styra. Det var fruktansvärt, efteråt kändes som att jag hade sprungit ett marathon, jag var helt slut.

Jag kände mig totalt utmattad, orkade inte stå upp, kunde inte ta mig till jobbet, kunde inte ens ta mig ut. Klarade inte av att höra ljud, se människor, vistas i miljöer där det kom intryck från flera håll. Jag kände mig galen, fatta ingenting.

Gick till doktorn och kollade prover och det visade sig att det var en hel del osm inte stämde.

För höga kalciumvärden i blodet, för låga kortisolvärden och järn samt lågt östrogen.

Dvs hela min hormonbalans är helt i kaos, vilket också skapar ett enda stort kaos i hela min kropp och sinne.

Varför är det så här? vet inte...

Kan vara binjurarna eller bisköldköteln som inte fungerar av olika skäl, kan vara knutor, canser, utmattning, jag vet ännu inte. Det enda jag vet är att jag inte mår bra. Dessutom fick jag i början på året veta att jag har en sjukdom som heter may turne syndrome. Eneklt förklarat ett stop i den djupa venen i ljumsken som i sin tur kan ge proppar. Vilket jag fick för 14 år sedan och efter det enorma åderbråck som jag opererat 2 ggr.

Ja...jag vet inte...jag orkar inte säga mer..eller vet inte vad jag ska säga mer än att det känns lite mycket. Jag gillar inte tt gnälla eller tycka synd om mig själv men just nu känner jag inte att livet ligger i mina händer och det gör mig otrygg. Jag kan inte göra något eller styra, jag kan bara leva i det och vänta på att få veta vad man kan göra åt allt. Och det här får mig att reflektera mycket över livet och allt livet har, livet kan ge och hur jag förvaltar min tid här.

Har jag hitills verkligen förvaltat min tid på jorden på bästa sätt för mig, har jag levt mitt liv fullt ut och skulle jag känna mg nöjd med de val jag hitills gjort om jag skulle dö nu.

Vad vill jag förändra och vad vill jag ha mer utav.

Vad är jag mest rädd för och varför är jag rädd för det?

Vad har jag att förlora på att ta ett annat kliv i livet eller gå en  ny väg jag inte känner till?

Hur vet jag vad jag ska göra i nästa steg och vad är nästa steg?

Ja ni märker att jag har en hel del frågor att besvara och jag ska försöka göra det framöver, ni får gärna hänga med.

Jag vill bara tala om att jag verkligen älskar den här årstiden, attvakna tidig morgon, kliva upp och möta dagen tillsammans med fåglarna som sjunger, slen som lyser upp och grönskan som ramar in sigen jag går på.

Dofterna blandas tillsammans i en eufori av liv där lustar och känslor väcks till liv efter en lång mörk vinter av livlöshet.

Även om kampen pågor så gör den det med en helt annan lättsamhet då omgivningen kastar ut alla dessa livstecken som får mig att komma ihåg att livet har så mycket att leverera i sin nakna natur.

Nu väntar skogen och spåret på att få besök av ett par sugna och spralliga ben.

Ha en underbar dag!!!

Vill bara fråga en sak idag...

lyckan , kärleken och meningen med livet, vad är det för dig?

Vi pratar ju ofta om att vi ska hitta oss själva, göra det vi själva vill och driva våran egna linje.

Men hur vet man egentligen vad som kommer innifrån och vad som komme från omgivningen?

Jag menar under hela vårat liv lägger vi på oss tunna lager av skal som formar oss och får oss att skapa både identiteter och vägar som med tiden blir en del av oss och då även våran väg. Men är det verkligen våran väg eller är det alla möten av människor, alla tips, råd, kommentarer, uppmaningar, intvingade situationer och förhållningssätt som är våran väg.

Så när vi sen står där och känner att innanför alla dessa skal är det som ett stort svart tomrum, det ekar så högt att hela våran kropp skriker, ja förstår vi ingenting och förvirring uppstår.

Samtidigt står vi där med alla våra personligheter, strategier och måsten som ska presentera vårat egna lilla AB, och undrar vad det är vi egentligen är vi säljer in.

 För när vi ska sälja in oss vet vi inte vad vi ska säga, när frågorna kommer har vi inga svar...

helt plötsligt vet vi inte vem vi är och varför .

Vem är jag egentligen?

Jag är ju bara ett tomt hål, allt det här andra det är ju inte jag, så hur tar jag reda på vem jag är?

Det  tror jag kräver mycket egen tid, avstånd från människor, materiella ting och yttre stimulans, dvs allt det som har byggt vårat skal och format oss.

Jag tror man måste börja skala av en bit i taget och då gäller det att inte ha saker omkring sig som lägger på nytt skal.

Det här är nog orsaken till att många bara lämnar allt och flyttar utomlands, bosätter sig i skogen eller bara görs av med allt det materiella. Och på så vis startar om för att hitta sin väg. Jag tror inte man behöver leva så hela livet men jag tror man behöver ta sådana steg ibland.

För mig har många av mina resor varit sådan, jag har velat vara så långt från civilisationen de bara går, inte haft den materiella enkelheten och inte tillgång till någon bekvämlighet.

Och det har varit väldigt befriande, rent, öppensinnigt och det har alltid tagit mig närmre mig själv. Men det har inte varit varken enkelt eller behagligt men livsbejakande.

Jag tror inte det går att komma in på sitt djup i sin hemmamiljö bland sina vänner, rutiner, vanor och bekvämligheter. Det behövs något som tvingar in dig på en annan väg.

Jag har förstått en sak med mig själv i alla fall, och det är att jag mår som bäst när jag får leva i friheten av skapandet. Där alla mina sinnen får leva ut och sammanföras till produkt, ett resultat eller en idé. Jag måste få vara fri i mitt skapande annars känner jag mig kvävd, instängd och förminskad.

Jag a så mycket äoctankar som jag behöver få ur mig och det gör jag på bästa sätt genom att skapa och vara kreativ. När det inte får finnas till då stannar allt inom mig och jag äts upp och blir ...ja tokig inom mig vilket gör mig konstig och helt oförstådd.

Jag måste få leva ut mitt liv på det här sättet annars kommer jag aldrig att överleva mitt liv.

Jag önskar ibland att jag var "vanlig", att jag trivdes och var nöjd med det fyrkantiga , enkla och förutsägbara livet där jag gick till mitt jobb mån-fre, hade samma arbetstider och visste precis vad jag skulle göra samma dag. Hade semester när alla andra har och åkte dit alla andra åker, men jag är inte så hur mycket jag än försöker.

Och jag ser absolut inte ner på dom som trivs med det, jag vill bara inte längre gå runt och pressa mig in i det för att känna mig "normal", vanlig eller accepterad. FÖr jag lever ut av andra saker i  livet så är det bara.

Jag har försökt i hela mitt liv att känna glädjen i att ha allt det där man ska ha, men ändå känner jag inte så...

Jag har drömmar, jag har visioner och jag viljan att låta Levdittliv bli något större och framgånsrikt.

Om jag inte förändrar nu kommer jag att gå under....

En ny dag med nya möjligheter men med samma tanke, vad gör jag här och varför är jag kvar här?

Jag villinte längre leva liet på det här sättet , jag vill eva ut alla mina förändringar som jag har gjort inom mig, för jag är förnyad, jag är ny och jag är hel inom mig. Men jag kan inte leva ut det, visa det eller utforska deti praktiken, och det kväver mig just nu.

Jag änker varje dag på hur jag ska överleva min dag inte hur jag ska leva den.

Tänk att det livet som en gång var så perfekt och rätt nu bara känns så fel och ostimulerande, men det är väl det som är utveckling. Vi förändras och då behöver också våra val förändras och även våran miljö och möjligheter.

Jag bara är känns det som, jag finns men ändå inte. Jag har någon form av existens men jag kan inte placera den någonstans.

Även om jag har funnit stigit så känner jag inte att jag kan gå med raska och starka kliv, jag snubblar hela tiden, ser inte stubbar och stenar och min reaktionsförmåga ärutom synhåll.

Timmar och dagar går utan att jag egentligen vet vad det är jag har gjort eller ens hur jag har tagit mig igenom. Jag somnar utmattad och vaknar utmattad, jag ve ite vart jag är på väg...bara att jag är på väg.

Men jag känner mig just nu väldigt ensam, jag har just nu inte en enda varele som går bredvid mig eller framför. Jag är helt själv och det känns kallt.

Jag har huvudvärk, magont, muskelväk och muskelförsvagning, orkar inte göra mer än det mest nödvändiga.

HUr länge ska det vara så här?

HUr länge ska jag inte känna lust för det som jag vanligtvis känner lust för?

Jag vill bara sova....

Vad hände?

Jag tappade greppet och föll ut från spåret, gick vilse och har sen dess gått runt i lera, tagit mig igenom snår, taggtråd, höga berg och kalla nätter.

Det har varit kallt, ensamt och smärtsamt... vart ska ska jag och vart är jag?

Solen har kommit fram små stunder och då har jag passat på att värma mig, att fyllas och att hitta kraften och modet. Det har varit dagar och veckor utan kärlek, värme eller omsorg, utan tankar, reflektioner eller stop. Jag har bara gått och gått med värken dunkande i hela krioppen och med frågan är det nu jag ska ge upp, är det nu jag ska stanna och aldrig mer resa mig upp. Var det här mitt liv skulle sluta och var det så här det skulle sluta?

Vad gör jag för fel hela tiden, och vad är det för fel på mig...ja det är den ständiga frågan som jag aldrig får svar på.

Men så en dag så hittade jag en liten stig, en liten stig som inte såg ut som dom andra utan en som påminner om  dom jag tidigare har vandrat på då jag varit ute . En stig som jag kände igen och kände hopp till...jag klev på den och har nu precis börjat gå.

Jag är fortfarande trött och sarjad så det går med långsam fart och stor försiktighet för jag är fortfarande rädd och tveksam. Men jag känner att det börjar växa något inom mig, något so jag tror tillhör mig och kommer visa mig vägen.

Så nu mina vänner är vi återigen förenade och kan tillsammans igen fortsätta våran vandring i livet till det som kommer bli våran plats att leva på.

Hoppas ni har orkat stått kvar och väntat på mig, och att ni vill komma tillbaka till gemenskapen.

Tänk att bara få känna sig hemma någon gång....

Tänk att bara få känna att här är min plats, här kan jag leva ut, förverkligas och känna gemenskap.

Att dag ut och dag in gå runt och leva ett liv som på utsidan ka se perfekt ut men som på insidan känns så fel.

Jag känner ingen puls här i mitt liv, jag känner inga känslor mer än ensamhet och utanförskap.

Jag äger inte mitt liv här...

Jag bara finns utan någon som helst livslust

Jag känner mig udda och annorlunda, besvärlig och bråkig.

Jag vill inte stanna här längre, jag vill inte viga mitt liv åt den här platsen längre, jag vill inte försöka bevisa och övertyga den här platsen längre saker som är så självklara.

Jag vill till en plats där jag kan känna att lever

Jag lider varjer dag av min ensamhet och den smärtan dränker jag i tortyr för vad spelar det för roll....

jag har inget att förlora...eftersom jag inte varken äger mitt liv eller min framtid på den platsjag nu befinner mig på...

Ibland får jag bara en sån enorm djup och sorgsen känsla inom mig, det är precis som att min själ försvinner och det enda jag upplever är ett stort svart hål inom mig.

Det där svarta hålet är bottenlöst coh väldigt smärtsamt, det tar bort alla färger omkring mig och gör mig förlamad.

Det värsta är att jag inte vet varför det uppstår, utan många gånger vaknar jag med denna känsla och det enda jag  känner är att jag inte vill  gå upp.

När det här hålet uppsstår..ja då finns det ingen mening med livet, det finns ingen framtid och det finns inget som motiverar mig.

När jag hamnar i det då känner jag ingen livslust och inte heller motivator till att vara vid liv. Då vill jag bara fly, försvinna, förgöra mig, skada mig, känna fysisk smärta...ja vad som helst bara jag slipper känna den ångest och själsliga smärta som det svarta hålet ger. Den enorma ensamhet och utanförskap, den oförståelse som omgivningen visar och den förvirring som uppstår är olidlig.

Då vill jag göra allt jag bara kan, då drar jag i den högsta växeln och vill äta bort allt, riva sönder halsen och tömma kroppen på varenda känsla jag har inom mig.

I några dagar har jag varit i det hålet, men idag ...ja då lämnade jag mörkret och hittade ut igen till ljuset och tog tillbaka komandot över livet och alla fägerna kom tillbaka.

Det går alltid att vända hur mörkt det än ser ut, kom ihåg det....