Nu har tiden gått och jag känner mig mer och mer balanserad i kroppen. Tyvärr blev jag sjuk vilket drog ner mig ganska rejält, säkert pga att jag inte har så mycket resurser än. Så de senaste dagarna har jag kännt mig nedstämd på något sätt, vet inte riktigt varför, bara kännt mig nere.

Jag har inte velat gå upp på morgonen och inte kännt mig motivierad att träna, vilket gjort att jag kännt mig dålig.

Men samtidigt har det varit ett medetet val, för jag vill inte längre göra saker bara för att, jag vill inte längre trna eller promenera bara för att jag måste. Jag vill göra det för att jag vill och för att jag känner kraft och ork. Det är inte längre kul att träna orkeslös, det har jag gjort tillräckligt. MEn det innebär också att jag då behöver vila längre än vad jag tycker är kul. Så dom senaste dagarna har jag bara behövt sova väldigt mycket, vilket jag har gjort också.

Det är ett ständigt arbete at hela tiden påminna mig om vad det är jag behöver, inte vad det är jag vill.

Sen känner jag också att det är dags att fylla på mina depåer, jag känner att jag behöver lämna landet ett tag och få frizon från den svenska mentaliteten som lätt äter upp mig och gör mig instängd.

Jag behöver komma ut i det fria, känna naturen, känna att jag lever och ha så lite intryck som möjligt från  både människor tv, dator och telefon.

Det enda intrycken jag vill ha är naturens, djurens, skogen och havet. Jag vill känna livet i mina händer, jag vill känna livet omsvepa mig och hålla om mig som bomull. Jag vill andas in friheten och livets alla möjligheter, jag vill uppleva det vackra, och all den skönhet som naturen har att ge i sin fullaste och ärligaste ...skepnad

Så därför tog jag till slut beslutet att ta familjen och åka till dom italienska alperna, där berg och dalar omfamnas av den vita snön och där solen lyser upp och bjuder in till liv.

Där luften får mina lungor att le och där tystnaden får min själ att sjunga och höras genom dalar och berg. Där jag  bara behöver vara jag , där jag får vara jag , där jag är mitt renaste och sannaste JAG.

Jag längtar och jag suktar varje minut till dagen då jag står där och bara andas och känner varje hjärtskag och andetag.

En av de egenskaper jag alltid har blivit uppmärksammad i under mitt liv är att jag är duktig och stark.

Att allt jag har gjort, varit med om, tagit mig igenom osv har alltid belönats med ...vad duktig du är

Och när det har varit stunder i livet då jag inte har orkat, vågat,velat eller klarat av saker ja då har den stadiga komentaren varit; Ja men Malin det fixar du, du är ju stark och du är ju duktig.

Att alltid bli sedd och bekräftad i just det gör också till slut att du hela tiden tror att du måste vara duktig och stark annars är det ingen som kommer att se dig eller tycka om dig. Och när du då hamnar i ett läge där du inte längre varken vill eller orkar vara duktig, ja vad händer då...vad händer med dig och vad händer med omgivningen? 

En grundläggande orsak till att man just hamnar i en ätstörning är just för att man inte längre orkar vara duktig och stark, man orkar inte leva upp till sina egna och omgivningens förväntningar. Samtidigt som man inte längre vill vara duktig så får man enorm ångest över att inte vara.

 Man gör och man gör fast man egentligen inte orkar, och när man inte lyckas göra det man planerat ..ja då känner man sig misslyckad eftersom man inte då var så duktig som alla säger.

 Alltså innebär det att jag har gjort dom besvikna.

Och så pågår den onda spiralen, dag ut och dag in, år ut och år in tills den dagen då man bestämmer sig för att nu vill jag inte vara varken duktig eller stark längre. Jag vill vara svag, jag vill vara trött , jag vill inte fylla mina dagar med aktiviter. Jag vill bara va utan någon som helst yttre prestation.

Jag vill inte ställa upp längre för jag vill bara sitta och glo och bli serverad.

Jag blir varken smickrad eller taggad av dom komplimangerna längre, för jag vet att jag är både duktig och stark, så pass att jag själv höll på att gå under. Jag behöver inte bevisa mer för mig själv eller någon annan min styrka eller duktighet. 

Nu vill jag visa mig själv att jag kan känna tillfredställelse och kärlek utan att vara duktig. Jag vill se om det är så att människar fortfarande kan ha respekt för mig, om dom fortfarande tycker att jag både kan och vill vara både vän och kollega med mig trots att jag inte säger ja till allt, är sjuk och kan säga att jag inte orkar eller behöver prioritera annat.

Så länge jag hela tiden strävar efter att vara duktig och stark och söker den bekräftelsen hos andra kommer jag aldrig att komma ur min  sjukdom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om och det är nog för jag knappt är vid medvetande just nu, jag ligger fortfarande sjuk och känner nog allt mer en lite rastlöshet och oberhag av att det inte går över och att jag verkligen inte kan bemästra det.

Jag vill ännu inte använvända maten som tröst eller tillflykt...eller om vi säger så här tanken har,  dykt upp att om jag äter då slipper jag känna men ...nej...det går inte jag kan inte , jag får inte i mig så  mycket. Jag är för sjuk och jag vill inte stå inne på toaletten.

En sak som faktiskt kändes helt otrolig i går var det att vi åt middag på  kvällen, jag kände mig faktiskt lite bättre så jag fick då också lite aptit för mat iställert för bara frukt. 

Ja det fanns som sagt sallad, kycklign, pasta, bröd , ost och vitlöksås men jag kände redan innan att jag inte skulle klara av för tunga saker eftersom man bara inte är som man ska i magen och kroppen. 

Hur som helst så tog jag lite kyckling och sallad och halloumi. Tittade på brödet och rösten sa , ja men ta då, kom igen det är ju gott...lite vitlökssås oxå..

nej för om jag gör det kommer jag att må illa och dåligt och det räcker som det är och jag är inte sugen....

men ni vet den här malen rösten som säger ...ja men det är ju bara att spy upp det då....

i alla andra fall har jag alltid tagit något bara för att jag ska bevisa att jag kan, vilket jag ite har gjort för det enda jag har bevisat är att idioten fick sin vilja igenom att manipulera mig. Dessutom har jag nästan aldrig kunnat setat kvar vid bordet och det funnits mat kvar utan att äta upp allt.

Men igår så gjorde jag det, jag satt kvar, la besticken åt sidan, kände mig belåten och åt inte upp rester. Dessutom sa jag till mig själv att om jag är så himla sugen på en macka så kan jag ta den om 10 min så får vi se om suget är lika stort.

Icke sa nicke, det fanns varken intresse eller sug, det var bara ren djävulskap.

Den upplevelsen är nog den största hitills för mig...

Jag har nu klivit förbi min längsta tid av att hålla mig på rätt bana, och som ett brev på posten blev jag stört sjuk. ett ganska bra tecken skulle jag vilja säga då hög feber på 39 grader betyder att min kropp nu inte jobbar förbrilt på att hålla alla inre organ vid liv utan kan ta hand om en infektion. Normalt har jag en temp på 36 och har nog inte kommit över 37 de senaste 8 åren.

Så även om jag inte mår toppen så kan jag säga att det ändå är lättare att vara sjuk när jag har hög feber än som det varit förr då jag kännt mig febrig och mått dåligt i hela kroppen men inte haft varken feber eller infektion. Vilket gett mer frustration och inte rätten till att få vila eller ta det lugnt.

Nä nu mår jag dåligt på riktigt och kan också förhålla mig till det på ett sundare sätt.

Annars tycker jag kroppen börjar ordna till sig lite, magen mer balansera och vätskan i kroppen har börjat försvinna lite. Men framförallt är jag mycket mer tillfreds bådei huvudet och själen.

Så alla där ute, hur jobbigt det än är, hur illa det än känns och hur tveksamma ni än är så ge aldrig upp. Tappa inte tråden, låter er inte luras av kroppens alla falska förnimelser. Utan se allt obehag som en del i ombyggnationen inne i eran kropp. Innan kroppen kan bygga nytt måste den  första riva ner allt det som redan finns och som inte är varken stadigt eller hållbart. Och det vet ni väl själva om ni har sett ett hus som har rivis ner till grunden, det är ganska stökigt, rörigt och skitigt runt omkring. Men efter rivning sker städning och efter städning...ja då börjar det nya bygget. Men det gäller att inte då använda gammalt material för då är man ute på hal is igen.

Jag undrar hur lång tid det tar för ämnesomsättningen att bli stabil, för just nu tror jag att den fortfarande är väldigt låg och det gör att jag går upp i vikt hela tiden. Jag väger mig inte men jag känner och ser framförallt på mina ben och rumpa. Jag hatar det verkligen, jag vill inte bli större och pluffsigare. MEn jag vill heller inte leva ett liv med kräkningar. Jag har hört att man i början kan gå upp mycket  ivikt men att det sen stabiliseras.

Jag vet att jag fortfarande äter stora middagsportioner men om jag börjar förbjuda mig dom ..ja då kommer det gå åt fanders. Jag hoppas att det lägger sig. Tänkte på det igår vid middagen att jag kände mig inte hungrig och inte sugen, men tvingade mig att äta. Det fanns bröd som jag då älskar men det var inte så gott, ändå fortsatte jag för att få den där kicken vilket jag aldrig fick. 

Helt onödigt, det är som att jag har ätit det nu och jag vill inte ha det längre. Känner mig mätt på det.

Har också svårt att lämna mat, vill gärna äta upp allt och rensa fast jag inte är sugen.

Och så sparar jag mig för mycket på dagarna och äter på kvällen.

Men jag spyr inte upp trots detta, men det är vanor jag känner jag vill ändra för dom är inte sunda i längden.

Men idag vaknade jag med 38,5 grades feber, helt cchockad...jag har aldrig feber. Men jag kan säga att jag mår skit också, så det blir en ny utmaning i allt det här.

ja några dagar har gått och jag har tagit mig igenom dagarna med blandade känslor, men fortfarande fast besluten om mitt mål. Huvudet försöker drilla med mig varje dag och förvilla mig, men jag håller fokus.

Igår var jag sjukligt trött, kunde inte hålla mig vaken, somnade kl sju och kom knappt upp i morse, har kännt mig väldigt tung i kroppen och bara väldigt svag. Men nu till kvällen har jag blivit piggare.

Jag känner mig starkare varje dag men ändå änglsig över att jag ska bli för själsäker och då tappa fokus och ha för hög tro på mig själv. Risken blir då att jag hamnar på fel väg- Jag tror vägen är lång innan jag är där, men jag tror också att det är viktigt att jag också ser glädje och stolthet i det jag hitills har lyckats med. För det går stunder då jag skulle kunna nita min man utan anledning. Känner mig bara väldigt lättirriterad och ilsken stundtals. Men det får vara så helt enkelt.

Jag vill så gärna komma fram den här gången....

idag var ingen bra dag, idag kändes allt bara jobbig. Jag har kännt mig illamånde, utmattad och bar helt ur funktion i hela kroppen.

Mitt humör har varit väldigt inensivt, irriterad, ilsken,nedstämd och bara trött på allt. För varje timme som gått har jag kännt att mina tankar bara har riktiat sig åt negativa saker omkring mig, saker som gör mig arg, frustrerad och ledsen. Saker jag inte kan påverka och som sakta skapat frustration och ilska, och där kontrollen vill komma in och styra.

Kännt mig misslyckad, dålig och värdelös.

Så var det dags för den där jävla middagen som jag har kust att slänga åt helvete, den där jävla maten som ska få mig att känna mig ännu mer vidrig, äcklig och påfylld av skit.

När jag satt där och åt ville jag bara skita i allt, jag ville bara äta och förstöra allt. FÖr det är ändå alla andras fel, alla andra som aldrig förstår, som alltid får mig att känna mig otillräcklig. Vad spelar det för roll om jag äter och spyr, vem bryr sig?

Jag är ändå misslyckad, jag kommer ändå aldrig att lyckas.

Ahhh jag vill bara få tyst i huvudet, jag vill bara vara i fred, jag vill inte träffa någon i morgon, jag vill inte jobba för jag gör ändå bara fel hela tiden. Vad har jag där att göra.

Jag vill bara få tyst, nu skiter jag i det här.....

Nä...så fan heller....det blir inte bättre...jag borstar tänderna....

Ahhh vad arg jag har kännt mig sen dess, trodde jag skulle ge min man en snyting, ville bara skrika åt alla här hemma att dom var dumma i huvudet och att dom kan dra åt h-vetet.

Fan varför ska man behöva bli så här, varför ska man bli så arg?

Hur som helst så vann jag i alla fall, men det känns inte bra just nu. Jag känner mig inte tillfreds eller lugn, bara irriterad, äcklig och misslyckad.

Hoppas det blir bättre imorgon

Idag har jag varit sååå trött, kan bero på att jag inte sover så bra på nätterna. Jag är väldigt trött på kvällen redan vid nio, lägger mig vid tio men sen vaknar jag på natten och får liksom ingen ro i kroppen. Så jag hoppas jag kommer att få sova snart annars kommer det bli galet för mig och då finns det risk att jag faller dit.

Kände idag vid middagen att mina tankar började sväva iväg på hur gott det skulle vara att äta både det ena och det andra. Och att det skulle vara så mysigt och gott att bara få äta lite av det extra. Men samtidigt tänkte jag att jag är ju faktiskt trött så det som jag verkligen skulle tycka va skönt är att sätt mig i soffan och inte göra något alls. Så jag borstade tänderna och sitter nu i soffan jätte trött.

Magen var bättre idag i alla fall och det kändes skönt, lite illamående och mest extrem trötthet.

Nä nu kan jag säga att det inte är en dans på rosor att leva i min kropp. Magen är så svullen att man skulle kunna tro att jag är gavid, samt att jag börjar få katarr så jag mår illa och är hungrig i omgångar.

Att få gå på toa vore toppen, och då  menar jag inte att kräkas utan det andra, det är lite för mycket i tarmarna nu. Det känns som att det krampar i hela systemet. 

Svullnaden i ansiktet och vätskeansamlingen är fortfarande kvar, dock inte lika intensiv men det känns bara jobbigt. 

Körtlarna börja bli lite mindre under halsen men dom där hamsterbullarna ligger som en smäck, jag hatar verkligen dom. Jag ser inte klok ut med dom i ansiktet, dom önska jag verkligen försvann fort. Men nu är det som det är.

Jag är fortfarande väldigt hungrig och känner att kroppen verkligen vill ha mat, inga miniportioner. Så jag äter tills jag blir mätt, inte belåten. I huvudet är det på tok för mycket men i verkligeheten tror jag att jag behöver det och att det kommer att lägga sig med tiden. 

Jag känner inte mig sugen på att överäta, när jag är mätt vill jag inte ha mer. Men det kommer en släng av ångest och tveksamhet då jag känner just mättnaden. Kanske jag skulle ha ätit mindre, kanske jag hade varit duktigare om jag struntat i brödet osv. Men samtidigt så ville jag ha det, det var gott och jag var hungrig och jag vet inte om jag är så mycket duktigare för att jag struntar i det. 

Vad är det som är så bra med det egentligen?

Vad är det som gör mig till en bättre människa om jag avhåller mig?

Vad är det som gör att jag är duktig för att jag går emot kroppens natur?

Det finns inget bra svar tycker jag, jag har många svar men dom håller inte i längden. För det är bara något jag har skapat och gjort till en saning, men det är inte den verkliga saningen som finns i verkligheten.

Jag känner mig väldigt trygg bara att tänka så och följa det för att jag har kontroll. Det är det enda allt handlar om...kontroll och trygghet. Så egentligen när tankarna och känslorna kring det kommer är den bästa frågan egentligen; - Malin...vad är det du inte könner att du har kontroll över just nu? Vad är det som gör att du känner dig liten och otrygg?

När svaret har kommit och jag accepterat att jag inte har kontroll på en viss situation men litar på att det ordnar sig ändå...ja då kommer jag inte behöva skapa kontroll på annat.

Så iag har jag ätit frukost, lunch och middag trots att jag är svullen och spänd i magen.

Nu har jag borstat tänderna som jag alltid gör direkt efter middagen för att markera att jag är färdig. Sitter i soffan och är jätte trött som alltid men nu är det inget mer för dagen. Bara vila och göra mig klar för en ny morgondag.

Många gånger har jag upplevt att jag har en tendens till att riva ner det jag bygger upp, dvs jag jobbar sten hårt i några dagar, kämpar och mår dåligt, tar mig igenom den värsta perioden och fokuserar på att göra val som kommer att leda till ett liv i balans.

Men när jag sen då börjar få ta del av det goda i livet, när jag börjar känna balans och må relativt bra, ja då händer det något konstigt inom mig. Det sprider sig en känsla av oro, rastlöshet, otrygghet och tomhet. För nu vet jag inte vad jag ska fylla mina dagar med å ena sidan samtidigt som jag nu känner hur kraven och förväntnigarna på mig själv hastigt ökar och jag börjar känna min egen press. 

 För om jag har energi och är pigg, ja då borde jag ju göra...ja både det ena och det andra. Är jag pigg så finns det inga ursäkter till att inte göra. För du kan ju inte bara sitta ner och inte göra något och inte utnyttja dagen.

Just det tankemönstret är det som driver mig tillbaka i flykten, mina egna krav blir så enorma att jag inte orkar med att varken lyssna till dem eller leva upp till dem.

 För dom är egentligen orimliga.

Men om jag kräks ...ja då blir jag svagare och på något sätt skyddar jag mig själv i från mina krav, samtidigt som det egentligen blir ännu värre att klara dagarna, då jag gör saker i alla fall fast med sämre förutsättningar.

Och när jag belyser det så här och lägger det på bordet så kan jag inte säga annat än att jag tycker det är helt befängt, jag lurar mig själv egentligen.

Jag flyr mina egna krav och förväntningar genom att dämpa tankarna med att äta. Men vad jag egentligen ska fokusera på är att sätta mig ner och skriva upp mina krav, måsten och förväntningar och fråga vad som händer om det inte äger rum. Sen tror jag att jag behöver bestämma hur många olika moment jag max ska ha på en dag för att inte kliva över gränsen. Även om jag känner mig pigg och upp i varv så ska jag inte göra mer än vad jag bestämt. I morgon är en ny dag med nya möjligheter, det jag inte gör idag kan jag då få göra dagen efter. Då har jag något kul varje dag, och det blir också kul för att jag orkar och känner att jag ger mig utrymme för annant också.

Varför jag tar upp det  nu är för att jag nu börjar komma till det stadiet, nu när jag under några dagar har klarat mig och börjar känna mig lite bättre. Det är nu en ny och skör fas börjar. Nu gäller det att ha en plan för den här fasen.

Är det någon som känner igen sig?

Jag skulle tycka det var super kul och inspirerande om ni ville dela era tankar, erfarenheter eller frågor här på min blogg under gästboken. Ni får naturligtvis vara anonyma, men jag tycker det ger otroligt mycket då vi alla kan diskutera och ge olika vinklar.

Någon som har lust att börja....