Ville bara säga att jag tog den långsiktiga vägen även denna kväll. Men det blev lite katarrsmärtor och enorm trötthet just nu, men jag är ändå glad att jag gjorde valet.

Jag hoppas på alla er andra där ute också, tillsammans är vi starkare och modigare

Att bryta mönster, ta nya vägar, prova nya saker och förändras är ett jobb ingen kan säga är en lätt match. Processen kantas av höga toppar, djupa dalar, tveksamheter, förvirring, rädsla, utmattning och en mängd frågor om det verkligen är så här det ska vara.

Vad förändringen beror på spelr ingen roll för det är lika jobbigt för den som den hadlar om. Oavsett om det är att börja äta, sluta äta, sluta röka, sluta missbruka tabletter eller knark, städa, sitta inne på facebook osv.

För vad det handlar om är att orsaken till att man gör en förändringär är för att dom vanorna eller vanan man just nu lever i och med inte är hållbar och gynsam för en. Den styr ditt liv isället för att du styr den.

Men under denna process behöver man verkligen sänka sina krav och förväntningar på sig själv, det är nästan så att man behöver tänka och föreställa sig att man har fått influensan.

HUr skulle mina dagar se ut om jag hade influensan?

Skulle jag jobba, träna , umgås med vänner, städa, fixa och vara igång?

Troligtvis inte eftersom jag inte skulle ha ork för det, och det skulle bara inte funka  samt att resultatet inte skulle bli så bra som jag önskade. Samma sak är det i början av en förändring, saker och ting funkar inte som det brukar men det är inget som kommer att vara för evigt.

Idag är det lördag och då tänker många att det säkert ska vara på ett visst sätt, man ska hinna med saker, göra myskväll, äta gott, unna sig det lilla extra osv.

Jag har alltid kännt så och det är ett helvete när man har en ätstörning, för nu ska du ju äta, nu ska du unna dig, nu får du äta lite extra. Menm vad innebär det för mig? Jo det lilla extra är inte lite utan allt, det goda är det fläskigaste och det finns inget stop. Men om jag ser dagen som vilken som helst minskar risken för mig att hamna där, för jag ställer inga förväntningar på mig själv oc då behöver jag inte vara rädd för att misslyckas och sen bli arg och ledsen.

Men vem har sagt att det måste vara just så, vad är att unna sig, vad är att göra lördag?

Kanske det är att bara få vara utan att behöva passa en arbetstid, kankse det är en dag då man ger sig den där tiden som man annars inte gör. Eller så är det bara en helt vanlig dag som alla andra. ...

Släpp lördagskravet och ge dagen något annat namn istället som passar dig.

Nu börjar trycket i kroppen att lätta. Första dagen idag som jag inte såg ut som sju svåra år, kände mig lite lättare i kroppen och lugnare.

Även denna kväll gick åt rätt håll, det gör mig faktiskt glad och just nu hoppfull. Men jag tänker inte längre än till en timme framåt, imorgon är imorgon, idag är idag.

Nu skaja bara njuta av att jag får sitta i soffan med min lilla kille och titta på tv istället för att stå i köket för mig själv och äta upp allt som finns i min väg.

Det finns dom som är rädda för saningen.

Det finns dom som inte vill se verkligheten, och som hellre lever i skuggan av den till vilket pris som helst.

Det är dom människorna som inte tycker att sådana som jag inte ska prata så högt om just det jag vill rena och inte längre ha gömt bakom en mörk och tjock skugga.

Dom tycker att man bör hålla tyst, inte blotta allt och inte blanda in allt och alla, dom är människorna som läser bara för att sen trycka ner istället för att lyfta och belysa.

Men jag kommer aldrig att sluta lyfta det här, jag kommer aldrig sluta dela mina känslor och tankar, jag komer aldrig sluta slåss för alla människors rätt att få vara den dom är.

Och jag kommer aldrig sluta slåss för att våra själar måste få leva, finnas, existera, bekräftas och finnas till.

Men jag kommer alltid ha dom som inte tycker det är rätt och riktigt, dom som vill smutskasta och tysta.

Jag vill att världen ska bli modigare, ärligare och mer empatisk.

Idag har jag sett ut som en uppsvälld ballong, hela ansiktet har kännts helt upptryckt, huvudvärk, svullna ögon och stora påsar under ögonen.

Nu svettas jag , är trött, ont i huvudet och känner hur kroppen börjar samla vätska igen för att åter skapa en sömnlös natt med svettningar.

Men jag tog den rätta vägen trots allt....

En ny dag med nya tag och nya förväntningar, en dag med svullna fingrar, mage, ben och ansikte.

Men en dag på rätt spår trots hemska kroppskänslor.

En dag då modet var större än rädslan, en dag då kampen pågick och jag gick ut som vinnare.

Äta , borsta tänderna, lägga sig i soffan, blunda och låta lugnet komma.

Vänta in svettningarna, huvudvärken, krypningarna och tröttheten.

Där kom det, kroppen spricker, kroppen skriker, kroppen förstår ingenting.

Natten kommer och svetten tränger igenom både lakan och täcke, kroppen vrider och vänder sig utan en blund.

Morgonen kommer, magen är stum, huvudet tungt, kroppen vätskefylld och jag trött.

En ny dag med nya utmaningar och modattfortsätta...

Vem är jag egentligen?

Är jag den personen som jag ser på bilderna eller är jag den går runt och känner mig som och som jag ser i spegeln?

När jag ser mig på bild många gånger blir jag förvånad över hur jag ser ut, och vad jag signalerar i mitt sätt. Jag tycker jag många gånger ser väldigt glad ut, frisk och lättsam. Alltså när jag ser mig själv på bild så får jag en upplevelse av att den tjejn verkar må bra och ha ett skönt liv, dessutom ser hon helt ok ut.

Men ...det är ju inte jag, för så ser jag inte ut när jag ser mig i spegeln och det är inte heller så jag tänker om mig själv, snarare tvärtom.

jag tycker jag ser både dyster, blek och ja...helt ärligt ful ut.

Mina kinder är svullna  och ser ut som två hamsterkinder pga svullna spottkörtlar, halsen är svullen pga av ja även där svullna körtlar. Jag är blek, glomig runt ögonen, har ärr på händerna och en kropp som är svullen mage och platt rumpa. Plus att jag levt med ett extremt stort och äckligt åderbrock i flera år.

Ja ni förstår , det här är vad jag ser och tänker om mig själv varje dag vilket kanske grör att jag inte heller ser de andra.

Dessutom känner jag ofta skam och skuld över att jag lever med just bulimi, den sjukdomen får mig att känna mig smutsig, skitig och bara äcklig. FÖr det är äckligt att kräkas, det är jätte äckligt att känna spyer och bara veta att man har kräkts.

Det tror jag tyvärr dominerar min upplvelse om mig själv mer än annat vilket ockås kanske ger mig en orättvis bild av mig sjäv och på så vis ett orättvist förållningssätt till mig själv.

Jag tror nog att det är så...

Jag har en dröm...en dröm att få tala.

Jag har en dröm  att få tala till människor, står på en scen och tala till en publik som har kommit för att lyssna till min hitstoria, mina tankar, insikter och budskap.

När jag talar vill jag beröra, jag vill inte bara nå ut , jag vill nå in.

In i varje människas själ för att där beröra och väcka det vi alla bär på och gör oss till medmännisko.

Våran empati, förståelse och känsla.

Jag vill möta människor, få dom att le mitt i det mest traumtiska, få dom att våga möta sig sjäva och samtidigt acceptera sig själv utan att värdera.

Det låter nog galet och helt overkligt, men så är det för mig och kommer alltid att vara.

Jag kan inte släppa den drömmen, jag vill inte släppa den...för den ger mig energi och kraft.

Idag vill jag bara dela med mig av en mening som jag läste igår och som säger så mycketlivet och framförallt mitt liv.

Den här meningen satte ord på hur det är, känns och upplevs att vara en person som har en väldigt levande själ, en själ som har ett större behov att få finnas och bekräftas än den mänskliga sidan. Och som då också blir väldigt sårbar för mänskligheten och människor som inte alltid lever med en lika levande själ.

Den här meningen sammanfattar allt det som jag på den här bloggen försöker förklara, beskriva och berätta om, det som gör mig ledsen, frustrerad, sårbar och oförstådd många gånger.

Det som ger mig en känsla  av utanförskap,  vara annorlunda, ensam, konstig och bara på fel plats.

Ty flicko utan själ - tar din uppmärksamhet mer än väl

Av Emma  Wiik#emmaswiik

Några dagar har gått sedan jag skrev, det har vait så mycket med allt annat så jag hittade ingen inspiration. Dvs jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva.

Dagarna går verkligen upp och ner, ena dagen går som den ska och andra gör det inte och det beror helt enkelt på att jag har så mycket i mitt huvud att när stunden kommer då jag ska vara uppmärksam och fokuserad...ja då flyger tankarna iväg och tänker att det ordnar sig. Men ....det gör det inte...jag är tydligen inte "normal" i det fallet. jag kan inte bara sitta där och äta i godan ro och lita på att kroppen säger till när det räcker. Jo på morgonen kan jag det men inte på kvällen.

På kvällen behöver jag göra det medvetet, jag behöver ha min tankar och känslor enbart på min kropp för att vara uppmärksam på signalerna.

Och det tror jag beror på att jag har tryckt undan dom så enormt så dom har en så enorm tjock mur att ta sig igenom innan dom når mig.

Ja ...och jag bara tycker det är så tråkigt, uttjatat, meningslöst, idiotiskt och bara så ...orättvist.

Varför....varför ....varför....ahhhhh...jag blir tokig på det, det bara är så....jag blir tokig för jag är så trött på det.

Men en ny dag  som alla andra dagar, och det med nya förhoppningar.

Mysig lkördag på er alla vänner ....

Ibland förstår jag bara inte...jag förstår inte och kan inte förklara varför jag hamnar i ätandet. Det liksom bara sker, jag bara gör utan att tänka på det.

Det är inte alltid så att jag mår dåligt, är ledsen eller arg...nej då ...det är minst lika många gånger jag känner mig glad, stark, lyrisk och bara så upprymd av livet och allt jag är glad för. Och då blir jag ockås upptagen i mina känslor så pass mycket att jag glömmer att känna efter när jag äter. Utan då äter jag för att det är trevligt, mysigt, glädjande, en gemnskap ...ja bara allt det där roliga. Men så kommer stunden då magen säger stopp och jag upptäcker att jag åt alldeles för mycket.

Och då slutar det ju tråkgt ändå, och det kan nästan kännas mer orättvist eller trist än om jag har andra känslor, för då var ju syftet något gott men blev något dåligt.

När ska jag lära mig, nä ska jag hitta balansen. HUr lång tid ska det ta att komma i mål med de sista små stegen. När allt annat känns så bra, funkar och jag bara mår så bra, ja då blir det här som ett tredje hjul som bara hänger eter och gör dagarna lite tyngre än va de skulle behöva.

Jag slutar verkligen ALDRIG att tänka idag är det dagen, för en dag måste det bara vara så att det är just den dagen. Jag vill int tro annat än det, jag vill inte sträva mot annat även om jag ibland känner mig uppgiven i det hela. Men ...det finns bara en väg