Det som var en fördel att ha småbarn då jag började hetsäta va att jag kunde skylla på dom då jag skulle handla allt godis, kakor, bröd, chips, pizza ja allt det där som man äter när man hetsäter.

När man börjar en ätstörning är det ofta man börjar med anorexi, man svälter helt enkel. Det är inte lika enkelt eftersom man då måste se till att barnen får mat men man själv vill inte äta. Till slut kommer frågorna, och till slut börjar dom märka att du äter annat än dom. Det ger ju självklart en konstat känsla av utanförskap då man alltid gör annan mat till sig själv.

Där emot var jag väldigt engagerad i att baka och laga mat, då jag kunde laga hur mycket olika rätter som helst och det skulle ju självklart vara nyttigt. Så egentligen var stunderna vid matbordet inte direkt  mysiga,

Men sen kom då den smygande vändnigen då suget och hungern började komma och jag bara ville äta allt, precis allt  som jag hade förbjudit. Det här blev ju paradiset för barnen, då det helt plötsligt började komma godispåsar, lasagne, såser,"vanlig mat", hämtmat osv

Nu fick dom allt det där alla andra fick och som skulle gra livet mycket bättre, och så kändes det också till en börrjan. vi alla längtade till myskvällen då vi skulle unna oss allt det där goda. Men med tiden blev det inte så gott, och det var inte så roligt hellr och desutom blev ingen så mycket gladare heller. Men jag fortsatte handla och servera men det slutade med att det var jag som fick äta upp allt och det i sin tur gjorde att jag kräktes.

Så nu blev myskväll inte längre en mysig kväll utan kvällen då mamma skulle äta och kräkas.

Men listig som man är när man har ett beoende så hittar man alltd vägar för att få de andra att vara ,med så att det inte syns så tydligt att det är man själv som äter. Men även det kom dom på och även jag kände till slut att jag inte ville dra in dom i mitt sit. Utan ville jag äta utifrån det syftet då fick jag göra det själv.

Så till slut hade det vänt tillbaka till där vi var från början då den maten och sötsakerna inte var så intressanta. Men det kom inifrån istället för förbud.

Så idag tycker jag vi har en sunt, levande och brett förhållande till mat och godsaker. Vi äter av allt den dagen vi känner för det och i den mängden vi vill. Eller fraförallt familjen, jag brottas fortfarande med mitt men det är inget familjen är involverade i eller anpassar sig efter. Och jag håller mig undan dom då.

Men det var väldigt tufft och jobbigt när dom insikterna kom och då i insåg att vi behövde göra en förändring, för vi mådde inte bra på det sättet vi åt och ville det ine heller. Men precis som allt annat had eman skapat sig en vana och en strategi för att slippa känna alla känslor som var turbulenta i familjen.

Vi umgicks inte på kvällen eller tittade på tv ihop, vi umgicks med våra mat och det vi hade i handen när vi titta på tv. Men till slut så bröt vi sakta men säkert och vi hittade nya vanor.

Det kändes väldigt skönt!

Nu när jag fyller 30 år kommer allt att bli bra igen för nu har jag blivit vuxen och klokare. Nu när jag har fyllt den magiska siffran som alla säger är som en vändpunkt i livet då saker och ting inte blir lika viktiga längre som  förr, ja då kommer jag att sluta med allt det här . Då kommer jag inte ha ångest längre, jag kommer inte känna och tänka som jag gör och då kommer jag inte göra allt det här idiotiska som är så självklart att man inte gör.

Men vad hände egentligen?

Nu är jag 35 år och ...ja, det försvann inte när jag fyllde 30 år.

Vilken besvikelse, vilken skam och va pinsamt.

Nog för att det mesta och i stort sätt nästan allt är borta nu när jag är 35, men det hade inte med åldern att göra utan det är för att jag har fått jobba bort det.

Men varför är det så att det allt för ofta och mest sägs eller skrivs om tonåringar och ungdomar som drabbas av en ätstörning. Och att det ofta är media, kroppsfixering och identitetskris som gör att dom hamnar i det?

Ja det man egentligen säger är att när man är ung och oerfaren och lite vilsen är man svagare för sociala media och det gör att man lätter hamnar i fällan men att det med tiden försvinner för man växer och utvecklas och blir lite klokare.

Det här gör dock att alla vi vuxna och vi mammor känner att det måste vara något riktigt galet med oss. För vi borde ju veta bättre och vara klokare men tydligen är vi inte det.

 Varför då?

Jo för det har inte med klokhet, smarthet, ålder eller kunskap.

Det finns ingen ålder på en ätstörning eller ett missbruk. Det är bara ett uttryck för själslig smärta, och det kan faktiskt alla ha oavsett ålder.

Mår jag psykiskt dåligt?

Är jag deprimerad?

Känner jag ingen mening i livet?

Är jag psykiskt sjuk?

Nej... det är jag faktiskt inte...jag är inte deprimerad och jag är inte heller psykiskt sjuk.

Jag har en psykisk "defekt" kan man säga.

Jag har en överkänslighet som gör att jag reagerar och känner mycket starkare och mer än andra.

För 6 år sen ...ja då mådde jag dåligt, då var jag deprimerad och fann ingen mening försvinna från verkligenheten för attt dämpa min enorma ångest jag hade. Och det gjorde jag genom att kontrollera min mat och träna väldigt mycket.

Min överkänslighet var då inte bekräftad utan bara ett enda stort kaos i hela min existns och kropp.

Nu har jag fått ordning på all mn ångest och mina tvångstankar men jag har fortfarande kvar min överkänslighet vilket gör att jag behöver anpassa min tillvaro och liv efter det.

Den anpassningen är vad jag nu håller på att lära mig, vad det är balanserande och lagom för mig när det gäller intryck, socialt umgänge, mentala och fysiska påfrestningar. Jag kan inte längre leva som en robot som jag tidigare har gjort.

Men jag vet ju inget annat, vilket gör att jag så lätt hamnar i det, och det är då jag också får ett bakslag genom att mna ätstörningsbeteenden ploppar in och vill lösa situationen. Men jag går inte och tänker att jag vill leva så, det är min okunskap om mitt nya jag som gör det.

Precis som en diabetiker har en insulinöverkänslighet /underkänslighet, som gör hen mer känslig för olika livsmedel som vi andra inte alls behöver fundera kring. Men diabetikern går ju inte runt och är sjuk 24 timmar om dygnet, då hen blir sjuk är när hen har missat en måltid kankse eller slarvat lite grann, precis som gemenaman ibland kan göra. Men för hen blir konsekvensen större än lite trötthet.

Det betyder att en diabetiker behöver anpassa sin vardag, sina val, sina matvanor, fysiska aktiviter och livsstil till sin överkänslighet för att inte bli sjuk och må dåligt.

Likaså är det för mig som har en överkänslighet i mitt psykiska/mentala liv. Om jag accepterar det och lever efter den vetskapen så kommer jag inte att må dåligt, för jag kommer inte att utsätta min redan överkänslighet  för påfrestningar som den inte klarar av utan att ställa till det i min kropp. 

Så om jag nu vet det, då är det väl bara att göra som jag ska, eller... nä riktigt så lätt är det inte. För livet är inte bara en raksträcka, jag är inte mer än en människa och jag har inte hunnit lära mig alla fallgropar än. Jag har precis förstått och börjat se sammanhang.

Precis som en diabetiker så händer det att hen inte äter med rätt mellanrum vilket gör att hen då börjar få alla fysiska och psykiska reaktioner. Men hen gör det inte för att hen vill bli sjuk utan för omständigheterna satte hen i situationen och hen hade ingen förberedd plan för det.

Så vad jag vill säga är att jag och många med mig är inte några psykiskt sjuka indivder som inte klarar av att leva med samhällets all påfrestnignar och krav.

Vi är helt vanliga människor men med en "defekt" som inte syns för den sitter på insidan som gör oss mer sårbara och sköra.

Jag tror aldrig att jag kan bli av med just den sårbarheten men jag kan lära mig att leva med den och hitta redskap och metoder för att undvika dom stora konsekvenerna.

Vilket också innebär att jag på frågan om det går att vara en mamma trots att man har "defekter" så ja...det kn man för jag är intemin defekt, den är en del av mig. Det viktiga är hur jag hnterar den och hur mycket jag låter den leva ut i alla mina andra sidor.

Jag frågade min dotter vad hon skulle säga om hon skulle beskriva mig som mamma, då sa hon spontan och påhittig. DÅ frågade jag om hon inte skulle säga att jag var en sjuk person.

Nej...absolut inte, jag ser inte dig alls så...

Ibland dömer vi oss själva så mycket hårdare än vad vi behöver, våra barn är väldigt toleranta och kärleksfulla. Att inte vara "perfekt" är ockås en skola för vära barn, det visar livets alla sidor och hur man kan leva med det och även ta sig igenom det. Jag tror att det i sin tur skapar barn som sen blir vuxna med en högre empati och förståelse för sina medmänniskor.

Så alla ni mammor som känner oro och otillräcklighet...ni är den bästa mamman erat barn kan ha. Men det gäller att ni själva vågar tro det också, för det är först då ni kan visa det och dom även kommer att känna det.

Visa din sårbarhet men också din styrka, tala om dina drömmar men också dina rädslor, berätta om dina tankar och vågagå din väg oavsett vad alla andra föräldrar tycker och tänker.

Jag är inte en perfekt mamma, jag är en mamma som älskar mina barn över allt annat, en mamma som vill mina barn det absolut bästa.

Men jag har också en kamp inom mig, en kamp somm handlar om mitt egenvärde, min betydelse som människa och mitt värde. Den kampen handlar om att jag är rädd att inte räcka till, vara duglig nog och kanske inte ens få leva.

Jag har en historia, jag har ett liv som fanns innan mina barn, ett liv som har format mig, skapat mig och påverkat mig och som också är ingredienserna i min personlighet. Jag har också föds med en genuppsättning som ger mig både fördelar och nackdelar i  mitt liv. Gener som gör mig å ena sidan väligt star men ockås svag och sjuk. Jag kan inte styra det, jag kan baraförhållmig till dom förutsättningarna.

Men jag har inte valt att bli sjuk i en ätstörning, jag satte mig ite en dag och sa ; nä nu ska jag nog ta och bli sjuk i en ätstörning och se till att ta livet av mig långsamt. Sen ska jag nog skaffa några barn på det och se till att dom också får lida lite.

Nej absolut inte...jag vill inget annat än att vara en bra människa.

Mina barn vet, mina barn ser och mina barn står kvar varje dag men jag vet att dom känner. Jag ser hur min dotter stänger av när jag sätter igång, hon kryper in i sitt skal och stänger ut mig.

Min lilla kille säger ibland: mamma vad mycket du har ätit mår du inte illa?

Vad säger man då? Ja jag vet....

Förstör jag deras liv, är jag en dålig förebild?

Det finns ju så mycket annat jag också är och gör...

Vad är att vara en bra mamma?

Hur är en bra mamma?

Hur ser man om en mamma är bra, godkänd eller perfekt?

Finns det en lista på vad en mamma ska ha för egenskaper för att kunna få medaljen ?

Och vad får en mamma absolut inte ha för egenskaper, vad är det värsta man kan ha och göra när man är en mamma?

Det finns inget tror jag som vi kvinnor är som mest sårbara i som i våran mammaroll, det finns inget som kan göra oss så sårade, ledsna, djuriska och starka som när vår mammaidentitet blir utsatt, ifrågasatt,nedvärderad eller kritiserad.

Alla mammor vill sina barn sitt bästa, alla mammor lever för sina barn innerst inne, alla mammor vill inget annat än att älska, ge och skapa den bästa tillvaron som går till sina barn.

Men alla mammor har inte alla förutsättningar för det...för vi är inte bara mammor, vi är också kvinnor...vi är också människor med känslor, tankar, rädslor,önskningar,drömmar,historia och sårbarhet.

Från den dagen man blir en mamma är du inte längre något annat än det. Nu upphör din personliga identitet för omgivningen, samhället och ditt barn. Nu är du bara en mamma, en person som ska vara stark,modig, duktig,en bra förebild, stadig,frisk och väldigt pedagogisk. 

 Följer du inte dom normerna, ja då är det inte ovanligt att du får höra ;

-ja men nu är du mamma och då har du ett ansvar, som innebär att du inte kan tänka på dig själv.

Ok...men om jag inte kan tänka på mig själv och lyssna på mina behov eller önskningar hur ska jag då kunna vara en mamma? Det är ju jag som är mamman, det är ju samma person men med en annan titel.

Jag är ju en person men med olika titlar så som mamma, fru, Malin, dotter, syster, kollega, föreläsare, coach,friluftälskare, löpare,yogis,backpacker och ...sjuk....

Ja just det...så var det de där med att vara sjuk. Får en mamma vara sjuk, kan en mamma vara sjuk och i så fall är alla sjukdomar godkända för att du ska få ha kvar din titel mamma?

Om du mår psykiskt dåligt kan du fortfarande vara en representativ mamma då, eller är det bättre att avsäga dig rollen och lämna dina barn för att inte riskera att skada dom för resten av livet.

Jag är en mamma som har en psykisk sjukdom som yttrar sig genom ett synligt beeende som är långt ifrån accepterat, jag skulle snarare säga att det är närmare tabu, oacepterat och rent utav omdömeslöst.

Betyder det att jag Malin och mamma då också är omdömeslös och oacepterad?

Får jag vara mamma trots detta?

Jag undrar hur många mammor det finns där ute som är som jag?

Hur många mammor känner som jag, tänker som jag och lever med någon form av "defekt" som gör dom mindre värda som mammor.

Jag vet inte, för det är inte någon som berättar sånt, det är ingen mamma som vill ställa sig inför alla och ekänna att jag har defekter som kan göra mig mindre duglig enligt samhällets normer.

Utan vi går där i våran tystnad och ensamhet och försöker kompensera och dölja våra defekter med allt vad som går för att säkra sig om att barnen har det bra ändå.

 Men längst där inne har man en ständig känsla av skam, skuld, otillräcklighet, såbarhet och oro över att det en dag ska visa sig att man har orsakat sina barn leda och smärta som kommer att följa dom resten av livet.

Vem vill leva med den skulden?

Ingen...men hur gör man då ?

Kan man vara en bra mamma trots att man lider av en ätstörning?

Får man vara en mamma trots att man lider av en ätstörning?

Hur ser livet ut som mamma när man samtidigt brottas med en ätstörning?

Det gör bara så ont...spelar ingen roll vad du säger...jag kan inte strunta i det, jag kan inte släppa och låta det rinna av för jag har inte den funktionen i min kropp. Jag föddes utan filter, min kropp är som ett öppet sår som aldrig får den där fasta och hårda skorpan som gör att smuts oh bakterier håller sig utanför.

Samtidgt som jag är så stark är jag också så otroligt sårbar för min omgivnings beteenden, uttalanden, åsikter och dömanden. Vissa saker går bara rakt in i min själ, rakt igenom hela kroppen och fäster sig mitt i hjärtat och får mig att falla samman på en gång. Och den smärtan som uppstår är inte allid relevant eller ens begriplig, men det spelar ingen roll hur ologiskt det är för det är så.

Jag vill bara rycka på axlarna och tänka att det där berör inte mig, men jag känner det inte inom mig, även om jag försöker göra det.

Det sätter sig i hela kroppen, jag får huvudvärk, molande värk i hela kroppen, blir matt och tappar livslusten. Egentligen vill jag bara krypa upp i en famn, gråta och bli vaggad. Höra till en lugnande röst som säger att det kommer att bli bra, jag tar hand om dig, jag ska skydda dig.

Men det finns ingen som gör det, och jag tränar på att göra det på mig själv men det är väldigt svårt.

Snälla...varför känner jag så här, varför lyckas jag sätta mig i situationer där jag utsätts för just dessa risker? Allt jag vill egentligen är att sprida något hjärtligt, betydelsefullt och glädjande. Det finns inte på min karta att jag vill såra, förstöra, trycka ner eller kränka någon. Därför gör det så ont när jag upplever att någon påstår det eller talar i sådana termer.För det stämmer inte. Men ändå blir jag förvirrad och väldigt ledsen djupt in.

Ja ja ...nu är det som det är men det gör i alla fall ont...

När jag vaknade morse kände jag faktiskt glädje på något sätt, jag kände mig hoppfull och bara glad trots gårdagens avslut. Det förvånar mig för oftast brukar det vara tvärtom, ångesten ligger som en tung dimma över hela kroppen. 

Självklart känner jag av gårdagen men ändå känner jag lätthet i själen.

Hur som helst så är det en ny dag, med nya möjligheter och chanser till att leva, jag blir glad bara av att det är snö, vitt och stillsamt.

Men nu vill jag ta upp en sak jag funderat kring när det gäller synen på "rätt/fel" mat för en person som lider eller har lidit av en ätstörning men också för gemeneman.

Av någon anledning så får en person som haft en ätstörning aldrig ha rätten till att få tycka om och inte tycka om mat. Det är som att ingen tror att man någonsin kommer att kunna känna smaker och själv ha upplevelser kring smak och konsistens. 

Det här är något som har gjort mig både frustrerad och arg många gånger att jag aldrig känt att jag får känna själv, utan alla andra ska hela tiden berätta och säga vad jag tycker och känner och vad som är bäst för mig. Och jag kan säga att dom till 99% har haft fel.

För mig har min matcykel sett ut ungefär så här:

Upp till jag var 12 år: DÅ åt jag allt, tyckte om mat, godis, kakor, husmanskost ...ja ni fattar . Det fanns inga värderingar kring maten. Visst hade jag vissa saker jag verkligen inte gilla så som isterband, blodpudding, köttbitar. Sen var jag inte så intresserad av godis eller sötsaker, jag åt det men klarade mig bra utan. Tyckte mer om att äta mat.

Från 12 år: Började ta bort allt sött, vilket jag inte åt på 10 år. Ville inte äta det för det var onyttigt och så saknade jag det inte. Men på det slutade jag äta mat, smör, kött mm. J,a jag intalade mig helt enkelt att jag inte tyckte om och ja då blev det så. Men vid 14 år så åt jag som vanligt igen men var dock fullt medveten om vad jag åt. Jag ville äta sunt och nyttigt vilket jag då trodde va typ fil, flingor, mackor. 

Åt inte så mycket till mat.

Vid 20 år: Förlorade jag mitt första barn och var nära att dö själv vilket då vände om hela mitt liv. Jag slutade helt att tänka kring mat och värdera det. Trots min sorg så mådde jag under den här perioden väldigt bra. Jag var fri mattankar under nästan 3 år. Jag åt det mesta.

Sen började jag som instruktör igen och då klev jag in i träningsvärdens alla fixeringar och jag utbildade mig till kostrådgivare som jag bla jobbade som . Vilket innebar att jag hela dagar satt och gjorde matprogram och blev väldigt insatt i alla näringsinnehåll.

Vilket gjorde att jag började ta bort kolhyderater i alla dess former, animaliska fetter, ja allt det som är "onyttingt!"

Det var inga problem för mig, jag hade koll, kontroll och tyckte om den formen av mat, jag mådde bra av den. Men det är ju som sagt väldigt påfrestande och inte mycket till känsla i det. Det är huvudet som äter inte lustar och smaklökar.

Vid 28 år: Började jag ta bort mat för jag då inte ville att min lilla bebis inte skulle ha ont i magen eftersom han hade kolik. Till slut tyckte jag inte om något alls förutom tomat, vitkål, kaffe, äpple och grönsaker. 

Vide det laget hade jag fåttanorexi för jag åt inget alls.

Under den här tiden matades jag ständigt av omgivningen att jag måste äta annat, jag måste unna mig gott, livet är ju att äta. 

Det var som att dom matade mig med det bästa receptet till att må bra, till att finna livsglädje, till att inte vara deprimerad, till att bli glad igen. 

Om du bara börjar äta så kommer allt bli bra, om du bara äter då kommer vi respektera dig, om du bara äter blir vi glada, då tycker vi om dig.

Så ja till slut började jag äta allt och då menar jag allt. Jag varken kände efter eller tänkte jag bara åt allt skit man kan tänka sig allt det som skulle göra mig glad och ge en i gemenskapen. Dvs nu var jag bara onyttig och osund, nu ville jag inte höra ordet hälsosam mat då blev jag tokig inombords. Men då visade det sig att alla andra tydligen började äta så och gjorde allt för att avhålla sig från det som jag hade varit ifrån i alla år men som då var så fel och sjukt.

Men vad va skillnaden?

Men eftersom jag åt saker jag inte va van vid och alldelses för mycket så mådde jag illa och fick ångest och där började bullimin. Jätte bra tyckte jag , nu kan jag äta allt utan att behöva tänka och sen spyr jag upp allt. 

Sen blev det ett liv med mat som ingen bör äta för mycke av och som jag hade blivit kraftigt överviktig av om jag inte spytt upp. 

Så pågick det i några år, och då började omgivningen ha åsikter om att jag åt för mycket åt gången och undrade hur jag kunde äta så mycket. 

Jaha då va det också fel, var det inte så här dom ville att jag skulle äta, vad det inte så här jag skulle äta för att bli glad igen.

Jag åt och jag åt i hopp om att känna den där glädjen och tillfredställelsen men den kom aldrig förutom just den lilla stunden.

Så till slut va det bara att börja om igen och äta efter mina smaklökar, lustar, välbehag och njutelse, utan andras åsikter och hökögon. Det var ingen lätt match att ta reda på om det är jag som tycker om eller om det var tångstankar.

Nu vet JAG vill och vad JAG tycker om och är väldigt noga med att inte lyssna till andras åsikter, om dom sköter sina matvanor så sköter jag mina. För jag tror inte dom skulle vilja ha någon stå och värdera deras mat, mängd och val.

Men tyvärr kan jag se att många som föröker ta sig ur sin anorexi gärna visar upp det dom nu äter och det är alltid bakelser, godis, pizza, hamburgare mm. Det är sällan vanlig mat, och då tro omgivningen att ja men hen verkar ju vara frisk hen äter ju sånt. Men det säger ingeting om en ätstörning.

En ätstörning är ett sjukt förhållande till mat som sitter inne i huvudet och i kroppen inte vad du egentligen äter.

Vad jag vill säga är att vill du bli fri är första steget att du börjar äta för att du vill det och ser glädjen och fördelarna med det, inte för att alla andra ska bli glda och bekräfta dig. FÖr helt ärligt så kommer dom aldrig bli nöjda, du kommer alltid att känna dig otillräcklig och misslyckad. För det finns alltid något du kan göra annorlunda i deras ögon. Vilket bara leder till frustration och nedstämdhet.

Börja känna efter hur saker smaker utan att värdera det är mitt tips

Fy fan vilken jävla svikare jag är... förlåt mig snälla, snälla alla ni som kankse läser det här och har gjort de senaste dagarna.

Ni som trodde att jag kanske var något, ni som trodde att jag hittat det vinnande konceptet, alla ni som kände att här vill jag läsa för här finns en vinnand väg.

Föråt för att jag inte kom längre än till två dagar...

Jag känner mig så skamsen och skuldsatt, jag har setat här och funderat på om jag ska skriva idag, om det är värt att göra ett inlägg, om jag ska sänka mig så lågt och ställa mig inför alla och bekänna. Eller kanske det är bättre att följa rösten som säger:

- Nä tala inte om något för någon, då avsöljar du våran hemlighet, då visar du din svaghet och då kommer ingen att tycka om dig eller någonsin tro på dig...nej va tyst och låt dom tro att allt gick bra, precis som alla vill att det ska vara. 

Men det är ju bara en fasad, det är ju inte verkligheten och det är inte sant...

Jag kan inte ljuga, jag kan inte låtsas, det var ju det jag sa och lovade...att här finns den nakna saningen, hur illa den är så är den i slutändan ändå den renaste och det måste jag hålla så är det bara. Och idag blev det inte som jag önska...

Varför inte då?

Jag kände mig inte nere, stressad, ledsen eller ängslig.

Jag kände mig inte svullen och tjock.

Jag kände mig inte arg eller misslyckad.

Jag tänka mitt mantra flera gånger och kände att jag verkligen va bestämd i de.

Så  vad hände???

Det finns en sak som kan vara orsaken...jag har inte varit bra i magen sen i morse . Gått på toa ca 18 ggr och tömt tarmen totalt, varje gång jag stoppat något i munnen har det kört i gång och jag fått springa i väg.

Jag tror att det kan ha stressat upp min kropp omedvetet, för nu i kväll blev jag super hungrig ut i från ingenstans, då jag inte känt det under dagen. Och där tror jag att jag tappade fästet och fokuset. Sen hörde jag bara min egna röst som ropade långt ute i periferin: Malin...du sa ju aldrig mer!!!!!

Sen ..ja då strejaka magen och jag stod där ändå.

Och ja nu sitter jag här och kan inte säga annat än...förlåt. Det är aldrig försent att vända och hoppa på rätt spår igen.

Kvällen kom,  precis som alla andra dagar.

 Dags för middag...

Har under dagen kännt mig lättirriterad, illa till mods inombords, ängslig och lite flyktig. 

Ett obehag inombords som gett en känsla av illamående och popcorn i huvudet. 

Ett typiskt tillstånd som får mig att vilja kliva in i dimman, fly verkligheten och bara slippa vara i känslorna.

Vad ska jag äta för gott idag, vad ska jag unna mig, vad ska jag köpa för onyttigt...

Nu ska jag ladda, bunkra och se till att kvällen är säker, så jag kan skydda mig när helvetet och ångesten bryter loss. 

Jag måste vara förberedd på känslostormarna, utmattningen, rastlösheten och paniken för morgondagen.

 Jag vet att jag inte behöver vara i det, jag behöver inte känna det, jag kan fixa det fort... eller...

 Malin jag finns här för dig...lyssna på mig Malin, gör som jag säger så lovar jag att allt kommer att bli bra. 

Följ mig idag så kan du ta tag i allt det där senare, i morgon kanske, du vet att du ändå inte kommer att klara morgondagen. Lika bra att du har det lite avkopplande här och nu....eller hur, kom igen...du tror väl inte att du skulle kunna göra annat.

Malin du vet att du inte duger till, du vet att jag är den enda du kan lita på, jag är den som alltid stått vid din sida, jag är den som aldrig ger upp dig. Det är mig du behöver inte dom. Det är mig du kan lita på  inte dom. 

Du vet själv hur många gånger dom ljugit, gått bakom ryggen, pratat om dig...men det har inte jag.

Kom igen nu, familjen bryr sig ändå inte, dom förväntar sig inget annat av dig ändå, du har redan svikit dom så många gånger. Dom behöver inte dig, bryr sig inte, dom tittar ändå bara på tv.

Ställ dig i köket nu och ät, håll dig undan...

ALDRIG!!!!!!!!!!!!!!JAG SA JU ATT DET DÄR VAR SISTA GÅNGEN.......

Nu går jag och borstar tänderna....

Just nu mår jag inte super, otrolig huvudvärk, fryser, ont i kroppen, svullen och väldigt trött. Lite för mätt men...ändå på något sätt tillfreds.

Jag vann kampen i dag också...

Att hela tiden fokusera på saker som inte är bra i mitt liv så som mina val, min vardag, min kropp, min hälsa eller min kost gör att jag också allt för ofta känner mig otillräcklig, oduglig och dålig som människa. Det gör att jag till slut inte kan se annat eller tro annat om mig själv än att jag inte är varken värdefull, stark eller klok.