Det här var sista gången...

Hur många ggr har jag inte stått inne på toaletten hängandes med huvudet över toalettstolen med fingrarna i halsen och sagt just den raden.

Ja ...gångerna är så många att jag kan omöjligt räkna dom, men det är säkert tusentals gånger. Tänk att gång på gång säga samma sak, med samma bestämdhet, desperata och sorgsna röst till sig själv och ändå göra det igen och igen. 

Vad är det som händer , vad är det som gör att just det hemska momentet glöms bort, trängs undan och bara förskönas så att jag till slut står där igen. Jo jag vet vad det är...det är den ännu mer befriande känslan som uppstår då jag äter utan att behöva tänka, känna, värdera eller känna ångest över vad och hur mycket jag åt. Den känslan då jag bara har total tystnad och frihet i huvudet är värd i stort sett vilken smärta som helst...ända tills just euforin är över och själva tortyren uppstår. Då helt plötsligt är det som att jag vaknar upp ur någon form av koma och kommer till verkligheten som just då är ett rent helvete.

Men när kommer dagen då jag verkligen menar med hela min själ att det där var sista gången hur jobbigt och illa dagen än har varit, hur rörigt huvudet än är och hur illa jag än mår så är det inte längre lösningen, för det var sista gången?

För mig är kvällen värst, för mig kommer det alltid då jag äter middag, vilket innebär att under dagen kan jag var helr klar och bestämd och överygad men så vips så kommer den där jäkla pusselbiten coh leder in mig i fel väg.

Så idag provade jag något nytt, jag skapade mig ett mantra kan man säga.

Under hela dagen påminde jag mig om just stunden, känslan och bestämdheten över att det här var sista gången. Så jag har upprepat det hur  många ggr som helst, framförallt då mina tankar börjat svävat iväg. Planeringen för kvällen, ängslan och rädslan för att stå där igen har dämpats av att jag klart och tydligt upprepat :det här var sista gången.

Så kom middagen, jag började äta, började känna mig mätt och smygande kom euforin och känslan av totalt lugn som just då bara vill fortsätta. Men skillnaden den här  gången var att jag hela tiden upprepade ; det här var sista gången och hur jag verkligen  känner mig när jag står där.

Idag...funkade det...helt plötsligt blev den euforin inte värd konsekvensen, så jag stoppade, borstade tänderna coh nu sitter jag i soffan mätt och trött men ändå fri från skam, skuld och sorgsenhet.

Det känns så  mycket bättre---

Jag undrar varje dag vad det är som gör att jag fortsätter och fortsätter med något som inte längre tjänar mig, som inte längre ger mig något värde, betydelse eller mening. Varför fortsätter jag med något som bara sårar mig och tar ifrån mig mitt liv, som tar ifrån mig min skönhet , min styrka och mina drömmar?

En gång i tiden var mitt liv totalt svart, då  ville jag göra mig illa, jag ville förstöra mig, jag ville försvinna, jag ville komma bort från min verklighet för jag var inte värd den, jag kunde inte leva upp till dess förväntningar.

Men idag känner jag inte något utav det. Idag vill jag leva, känna, vara stark, vara vacker och vara i livet men då har min tidigare historia gett mig en pusselbit i livets pussel som inte passar in. Problemet är just nu att den där jäkla pusselbiten som jag hittade för många år sen  och som jag då trodde och tyckte såg ut att vara den rätta inte alls var det. För det har visat sig att sen jag satte dit den så har inga nya runt omkring den kunnat sättas dit trots att jag funnit dom som hör hemma i det området. För det har visat sig att den biten inte ska vara den, men jag får inte bort den...nä den sitter fast av någon anledning.

Vilket innebär att jag just nu sitter fast i mitt egna livspussel och utveckling, det är orsaken till att jag bara fortsätter  och fortsätter på samma spår. 

Jag får inte lås biten...den styr hela mitt liv, min framtid, mina möjligheter och hela mig. 

Jag mår braigentligen, känner mig stark, hel, trygg och glad med både mål och visioner men pga den här pusselbiten som gör att jag sitter fast i ett livsmönster jag inte längre vill ha så känner jag mig fängslad, låst, stundtals ledsen och utmattad och väldigt rädd.

Varje dag sätter jag mig framför mitt pussel, kollar på alla bitar jag har och som jag skulle vilja lägga på, samt alla bitar jag har fått dit. Sen hamnar blicken på den felplacerade biten och jag kämpar som ett djur för att få dit den. Ibland skiter jag i den och försöker trycka dit dom andra bitarna, för ett tag känner jag mig glad då jag ser hur vacker bilden då skulle bli men så inser jag att det bara är att plocka bort då den felplacerade till slut förstör allt och inte får dom att fästa.

Så vad jag egentligen undrar är hur jag ska få bort den felplacerade pusselbiten? 

Hur gör Jag?

Så länge  den sitter där kommer inget nytt att ske.

Jag vet inte, att rycka och slita kan jag säga funkar inte.

Jag måste nog sätta mig ner och verkligen fundera över hur jag får loss den biten innan jag ens gör något annat.

Ja då var det en ny dag på denna resa och idag så känner jag mig levande och hoppfylld... vilket är äldigt skönt och peppande.

Men mitt i allt det här tänker jag att jag måste vara helt galen på något sätt med tanke på hur mina dagar verkligen kantas av djupa dalar och höga berg. Den som läser det här måste bli helt förvirrad och nästan utmattad själv.

Kan ett liv verkligen se ut så här, kan dagar verkligen variera på det här sättet? ja tydligen för just så här är det på min insida, just sånna här svängningar genomgår jag. Det syns troligtvis inte så mycket på utsidan men det känns desto mer på insidan.

Det är ju helt ok när jag känner mig som idag, men när det är dagar som tidigare då vill jag helst gräva ner mig djupt någonstans.

Men samtidigt hoppas jag att jag med tiden kommer atthitta någon form av mellanläge där svängningarna inte är så enorma. Det är ju verkligen som att åka berg och dalbana i bara dom  värsta svängarna.

För mig handlar det mycket om att hålla mig på lagom nivå dessa dagar, att inte gå igång för hårt, för det är precis vad jag gör. Jag älskar att göra mycket, helst ha flera projekt åt gången och vara aktiv. Det ger mig kickar och får mig att känna mig levande men det tar också mycket energi som jag ofta inte ger tillbaka. Och efter allt tallande på resurser under alla år så faller jag pladask på en gång. OCh när jag gör det blir jag besviken, arg och ledsen och känner mig misslyckad för att jag inte hänger med som tidigare.

Jag kan inte påstå att jag trivs med min kropp eller utseende just nu, jag undviker spegel och helst tvättar jag mig inte heller med händerna utan hellre med en tvättsvamp. Jag vet att det inte är hållbart men just nu får det vara så för mina känslor är inte logiska dom är förvridna och då måste jag hitta vägar som gör att jag håller mig på linan.

Det tar tydligen ca 10 v att återfå en balans i kroppen och under den tidengår det upp och ner, det känns bra ibland och förgävligt ibland. Man sväller, kissar, mår illa och är trött , irriterad och bara allmänt konstig i hela sig. Men håller man ut och inte värderar eller försöker fixa så blir det bättre än vad man kan tror. Så jag satsar på dom veckorna, just nu är 4 v gjorda så det är 6 v kvar där jag inte har kontroll utan behöver träna min acceptans.

Jag tror jag blir tokig, vansinnig, galen och....ja allt

Jag står inte ut mer, jag orkar inte, jag vill inte, jag har ingen lust, det är bara så vidrigt allt i hela min kropp. Jag vill inte vara i min kropp, jag vill inte äga den , jag vill inte gå runt i den och jag vill varken känna, ta eller se på den. Jag avskyr hela dess existens. Varför ska jag behöva ta mig igenom detta helvete?

I mitt huvud är allt logiskt, där är jag konstruktiv, klok, förstående och realistisk men inte i min kropp. Min kropp signalerar bara katastrof, hot, fel, panik, rädsla.

Att bli av med en sjukdom som denna är ...ja ett helvete. Det är helt omöjligt att ens komma i närheten av att förstå vad det är man går ignom rent fysiskt för att komma ur. Ångest är en sak, tvångstankar är en sak, föreställningar är en sak men den här känslan av att kroppen är död trots att du lever, känslan av att kroppen har stannat upp varenda funktion, signal eller sammarbete, det är långt över gränserna.

Att dag ut och dag in vakna och inte vara en del av din egna kropp, dvs du kan inte styra den, du kan inte välja, du kan inte uppleva lusfylldhet. Utan det enda du kan göra är att acceptera obehagliga upplevelsr så som när kroppen börjar fyllas med vätska och fingrar, ansikte och ben sakta börjar svälla upp och du känner hur det pirrar i hela kroppen på ett otroligt obehagligt sätt. Det enda du vill göra är att gå ut, andas, röra på dig och få vätskan försvinna. Men samtidigt är du så trött att du knappt orkar resa dig, sover längre än vad du brukar, sover mitt på dagen och mår illa i stort sett hela tiden. Dvs du kan inte röra på dig heller.

Jag bara hatar det, jag känner mig äcklig, ful, misslyckad och så jävla meningslös. Jag går ju bara runt här som en levande död människa och ska vara positiv och glad för att jag tar mig igenom någont som aldrig tar slut för att det ska ge mig något bra där framme. Men när kommer det där framme?

5 - 10 v tar det för kroppen att få  balans , fatta hur länge det är när en timme känns som en hel dag. Det är just i detta stadium jag alltid ger upp, då jag går min egna väg igen vilket varje gång leder till ett bakslag. och det idiotiska är att jag ändå gör det fast jag vet att det inte blir bra. Varför????? Jo för det känns bra just i denna lilla stunden.

Just nu skulle jag bara vilja gå ut och springa en lång runda, styrketräa, promenera..ja allt men i verkligeheten ja då är jag trött, illamående, vätskefylld och just nu väldigt irriterad och arg för att jag bara känner mig svag och ofri.

Dessa jäkla val, så hur ska jag göra kan man ju fråga sig, vad ska jag lyssna till och hur tar jag mig igenom?  jag vet inte faktiskt mer än att jag vet att mina gamla metoder i slutändan kommer ta livet av mig. Sen hur lång tid det tar att fatta det undrar jag oxå.

Jag är ibland en riktig katastroftänkare, jag tänker ofta om jag nu gör så här och känner så här jag då kommer jag alltid att göra det i ela mitt liv och det är då jag får panik.

Istället för att tänka att just nu är det så här och det kommer inte att vara för all evighet.

Låter bra men inte lika självklart att följa.

Så ja, dagens känsla är mest ilska och irritation...

Idag är det nyår, en dag jag aldrig tyckt om för den har gett mig ångest, ångest överatt ett år har gått och ett nytt kommer. Ett år närmre döden.

Men ör det så, behöver det vara ångest?

Nej inte idag, idag skavi träffa vänner som var hos oss förra året i Thailand, vänner vi tycker om och som vi känner glädje med.

Låt det bli ett underbart slut och en fantastisk början.

En ny dag, nya förhoppningar, nya möjligheter och nya krafter.

Det bästa med en ny dag är att det är chansen till något nytt.

Det värsta med en ny dag är ockås att det är ytterligare en dag i ovisheten, kampen, smärtan och mörkret.

Dom här två ytterligheterna kan variera från dag till dag vilket för mig ger mig chans till andrum, reflektion och hopp om att det finns annat och att solen faktiskt lyser ibland.

Som idag...

Trots att jag i min kropp känner mig totalt mörbultad så skiner solen och jag både ser den och känner den. Det gör mig glad, upprymd, hoppfylld och tacksam.

Idag är idag, inte igår eller imorgon...

Jag andas knappt...smärtan i hjärtat och bröstkorgen är så intensiv att det känns som att jag nu har gråtit i 24 tim utan att ha fällt en tår.

Det finns vissa sår i själen som aldrig riktigt läker ihop totalt, sår som har enorma ärr och är väldigt känsliga för slag.

Tänk dig att du har råkat ut för en olycka där smällen var så stor att nacken slungades så intensivt så en whiplashskada uppstod.

 Du lever med skadan och du vet att den finns där varje dagen. Ingen ser den därför "finns den inte för omgivningen. Men för dig gör den det.

Så är du ute och går på stan och någon knuffar till dig. Smärtan du upplever är enorm, mycket större än vad smällen va, ingen fattar ditt enorma skrik för det är inte relevant till knuffen.

Men för dig är det en knuff direkt på en redan stor och smärtsam skada.

För dig innebär knuffen dagar av smärta, sorg  och tårar där överlevnad är ordet.

 Likaså kan ett köttsår som precis fått sin skyddande skorpa ge enorm smärta då du stöter i mot en kant. En stöt som gör att skorpan lossnar och såret börar blöda igen.

I min själ finns det sådana sår, i min själ finns det smärtor som blir enorma då det kommer människor och knuffar till mig.

I går fick jag en knuff, i går när min själ dansade och jag kände att livet låg i mina händer.

Då jag tänkte att nu tror jag nog att jag vågar ta emot det vackra som finns omkring och lita på att det tillhör mig.

Nu vågar jag glädjas åt den jag är och vad jag har lyckats med i mitt liv hitills.

Nu vågar jag lita på min omgivningas uppskattning.

Vad dum jag var som trodde det, korkad, naiv och blåst.

HUr kunde jag ens tänka tanken?

Varför skulle jag?

Det gjorde så ont...

jag tappade andan och förlamades genom hela kroppen. Jag kände hur hela min kropp försvann ur mina händer. Hur hela min närvaro i mig själv bara försvann ut i en vaken medvetslöshet.

 Jag började slå mig själv för att känna , för att få kontroll på smärtan och ...ja överleva.

Den är mycket lättare, den smärtan går att ta på, se och kontrollera.

Nu sitter jag här, med en känsla av tomhet, sorg och liter av tårar bakom mina ögon, men inget kommer ut...

Vad är att vara stark, vad är att vara modig och vad är att kunna hantera livets olika "påfrestningar" på ett ...ja rätt sätt?

Jag kan vara så stark... väldigt stark...

Jag kan vara modig...ja väldigt modig

 Och ja...jag  kan gå min väg och kliva över hinder..

 Men det finns vissa saker som jag inte kan bemästra,som jag inte är stark i, modig och logisk i.  Dom sänker mig på en sekund, och då har jag inte en chans. Då faller jag omkull med en duns och där fastnar jag.

 Att tänka eller resonera bort eller vara logisk... nej det går inte.

 För min kropp skriker, min kropp reagera, min kropp vill inte och klara inte. Min kropp slås ut och jag dör.

Där är jag nu , så känner jag nu och det är JAG just nu...

Jag vaknade i friheten, jag vaknade med en lustfylldhet, glädje och värme. Det är verkligen som natt och dag i hur jag mår och känner mig, det är helt otroligtatt det gör sån skillnad. Att kräkas varje kväll innan man går och lägger sig är som att vakna upp dagen efter bakfull. Känslan är precis likadan. Man är trött, illamående, huvudvärk, tung i både huvud och kropp och känner sig allmänt sliten och trött.

Sen är inte króppen en dans på rosor nu heller, jag har svettats hela natten, rapar, känner mig förstoppad och , minsvullen i hela kroppen. Vätskefyllde överallt, ansiktet ser hemsk ut med stora påsar under ögonen och fingrarna som korvar. Magenär bland det värsta, det känns som det trycker åt alla håll men samtidigt står allt bara stilla, det är nu det jobbiga och svåra är att hålla ut. Att inte gå in och försöka fixa till, inte kompensera, strunta i att äta för det känns bara äckligt och onödigt. Sen kommer dippen, då kroppenupplevs som en orkan med värk , frossa och bara totalt utmattad. Jag hatar dom stunderna, jag avskyr den känslan. DÅ har jag ingen kontroll, jag bestämmer inte och har inget att säga till om. Då är jag maktlös och bara svag. Det är ofta då jag vill rymma bort och göra något annat som ofta eder rätt in i fällan.

Just nu känns dagen underbar, mitt sinne och min själ dansar när ljuset sprider siga av solen och glittrar som vackrast i snön. Då lever jag upp, då känner jag mig levande, när naturen och livet står och ropar på mig utanför fönstret att komma ut och njuta.

Va vore livet utan dessa dagar?

Bara mörker och hopplöshet.

Vad vore  livet utan mörker och hopplöshet?

Inga dansande själar och livsglädje för det lilla.

Allt behöver vi för att kunna förstå, poängen är den att det är blansen som är nyckeln

JAG samlade kraft hela dagen, jag behöll mitt fokus och min blick mot dörren. Blixt stilla har jag setat och väntat på att mörkret ska lägga sig och kvällen insvepa mig. Jag vet att det är då flykten sker, det är då han är som hårdast och det är då han manipulerar mig och sänker mig som starkast. Det är också därför vinsten är som störst om jag lyckas ta mig förbi.

Och jag gjorde det, jag vann kampen, jag vann slaget. men jag kan säga att det var så nära att jag skulle snubbla på tröskeln. För ett tag trodde jag att det var kört, för några minuter tappade jag fokus och styrka,  och det var då greppet höll på att ta sitt fäste om mig. Men jag vaknade till och han snabbt reflektera och agera, vilket överraskade honom så pass att han tappade taget och jag hanndra mig ur och springa där i från.

Så nu har jag kommit ut, sitter på ett varmt och tryggt ställe. Känner mig trött och öm i hela kroppen men ändå lättad över friheten denna dag.

Nu är nästa steg att plåstra om sårena, vila kroppen och ge den tid att läka det som har skadats under de här tre dagarna. Och det är ett jobb i sig som inte varken är inbjudande eller smärtfritt. Det är också nu han passar på eftersom jag är som svagast.

Men idag vann jag i alla fall...

Nu sitter jag där igen...i fängelset, i mörkret, i den svarta hålan där det är kallt och trångt. 

För 4 dagar sedan var jag ute i ljuset, jag var ute i friheten och jag var fri.

Men så dök han upp så överraskande att jag tappade andan.

Han har väntade ut mig, han har väntat på att få chansen att plocka mig.

 När jag  var på min vakt som minst... när ljuset sken som starkast i mina ögon och när själen dansade sin frigörande glädjedans.. 

Då, när jag var ute i det fria och insöp livets alla färger och möjligheter då...ja då dök han upp, med sån kraft, överraskning och skräck att jag inte hann med. 

Jag hann inte agera, jag hann inte springa och jag kunde inte skri

 Nu hände det som jag hade förfarat, nu dök han upp precis som jag hade kännt på mig. 

Jag har kännt mig förföljd, orolig och ängslig under några dagar men inte riktigt förstått vart det kommit ifrån.

 Här kom svaret Det här var svaret,  det var han ...han som har suttit och lurat i varje hörn för att ta mig tillbaka.

När ska ha sluta förfölja mig, när ska han sluta kasta in mig i den här mörka hålan, när ska han sluta bryta ner mig och tortera mig?

Han är så grym, kall och listig.

 Han är stark...starkare än något annat.

Med sin stora kropp, långa svarta kappa, mörka kalla ögon och strama ansikte.

Med sitt hånflin och och ögon som glittrar av ondska  får han mig att tappa andan och all min kraft. 

Han dödar min självrespekt ,och mitt värde piskar så hårt att hela kroppen värken. 

Jag blöder av både nya och gamla sår som spricker upp, jag ser inget av svullnaden från all gråt ,min kropp är blålila av alla blåmärken och värker som att jag skulle ha spjut genom mina armar och ben. 

 Det enda jag vill är att komma här ifrån, det enda jag tänker på är hur jag ska komma här i från.  

HUr ska jag ta mig härifrån, vart ska jag hitta kraften och modet, hur kan jag lura honom, hur kan jag ta mig förbi???

Jag vet att ingen kommer att komma och hämta mig, ingen kan rädda mig...för ingen vet vart jag är, det är ingen som vet vart jag sitter, ingen kan någonsin hitta mig. Det bara jag som vet , som kan och som måste. 

Men hur???

Jag försöker tänka på allt  jag kan vinna om jag tar mig modet att ta mig förbi.

 Men rädslan och smärtna är så enorm, rädslan för att jag ska ramla, för att jag ska snubbla på tröskeln och då... ja då kommer det göra ont, då är bestraffningen 10 hårda piskslag över hela kroppen. DÅ är slagena så hårda att medvetslösheten lägger sig över mig och jag kommer att bli kvar ytterligare en vecka.

Jag kan inte och får inte misslyckas om jag ska ta mig ut, jag måste vara beredd och stark. Men hur ska jag hitta styrkan när jag varje dag blir allt svagare här inne, precis som han vill att jag ska bli.

Ibland känns det nästan skönt när han slår mig, när han slår mig så hårt att jag tappar medvetenheten...för då slipper jag känna, då slipper jag smärtan, jag slipper rädslan, jag slipper se mörkret. Men så fort jag vaknar upp är helvetet större. 

Ibland gör jag ett medvetet val för att jag ska få stryk, för det gör så ont och det känns så hopplöst.

När jag inte orkar leva i smärtan, när jag vill försvinna.

.Just nu sitter jag i hörnet på golvet, det är kallt, dörren är stängd. Jag sitter med armarna runt mina ben och håller om mig. Jag skyddar mig, jag är trött, mår illa och jag fryser. Huvudet värker och sorgen gör mig svag.

 Men min blick är intensiv och stirrande mot dörren, min kropp skriker jag vill ut ...nu eller aldrig!!!!

Tankarna fladdrar och jag laddar för att våga, för att ta modet idag eller aldrig...men jag vet inte...dagen har precis börjat och insatsen....

Vad blir min väg......