10 veckor på löwenströmska

Jaha då äter även jag antidepressiva mediciner.

 Efter 2 veckor av tjat om att allt kommer att kännas lättare om jag äter det så tänker jag ok då låt gå, om jag inte provar kan jag heller inte yttra mig om hur dom verkar och om dom hjälper mig. Så nu äter jag både antidepressiva och ångestdempande.  Men jag har fortfarande min plan, efter åtta veckor ska jag ut och fram tills dess gör jag som dom vill, men till en viss gräns så klart.

På något sätt känner jag mig inte som dom andra här, även om vi har samma problem så beteer sig dom så annorlunda, dom är mer frånkopplade från verkligheten på något sätt. 

Ingen säger något, antingen ligger dom och sover, sitter och virkar eller sitter ihopkrupna i sina sängar eller någon fotölj och stirrar. 

Jag får ju inte vara i mitt rum som dom andra eftersom dom tror jag ska träna då, det är en sak som skiljer oss jag har mer ortorexi medan dom har anorexi. 

 Men dom är så tysta och när dom pratar viskar dom nästan så jag hör knappt vad dom säger eller så gråter dom. När vi sitter och äter är det bara som en ångestladdad tystnad som ligger över hela matsalen. Hör man något så är det gråt eller någon som protesterar över mängden mat. Jag vill ju prata eller ha lite radio på men det går inte för då kan en del bli stressade tydligen. Jag tycka det var kul med lite förändring med sittplatser men det går tydligen inte heller. Allt är bara ångest och nedstämt. Men så för några dagar sen kom det en ny tjej, direkt när jag såg henne kände jag att det var någon jag ville hålla ihop med. Hon verkade fortfarande ha lite knista av livet kvar. Som tur vad så fick hon platsen mitt emot mig vid maten. Nu har vi pratat en del och fått bra kontakt, dessutom har vi bestämt oss för en sak. Vi ska ut och fram tills dess ska vi äta och sova som dom säger men vi ska också göra något annorlunda och kul varje dag. Så en dag bestämde vi oss för att göra oss fina för varann till frukosten, vi tog på oss fina kläder och sminka de oss, ni kan ju tänka er vad dom andra blev snopna. Men det kändes så kul och glädjande och det smittade av sig. Sen sjöng vi kareoki men då fick vi tillsägelse för vi sjöng för högt och så stod vi upp och dansa. Det kunde ju bränna lite kalorier så där dödades den glädjen.  Jag satte oxå igång ett målarprojekt, det hade stått en stor tavla i pysselrummet hur länge som helst som skulle fyllas med färg men ingen hade gjort något. Så en dag tog jag alla tjejerna och så målade vi hela tavlan till personalen. Det blev super fint. Det roliga är att även de andra tjejerna har börjart vakna till liv och blomma ut efter att vi började hitta på roliga saker som ligger utanför dom inrutade rutinerna .

På helgerna får jag kom hem till familjen och det lever man ju för under veckorna,men om du inte har skött dig får du inte åka och det meddelar dom på torsdagar. Det finns en mamma som har tre barn, hon har mått dåligt ett tag och bara för det får hon inte åka hem och hälsa på, det  är hemskt tycker jag. Men jag får och varje gång jag kommer tillbaka till löwenströmska försöker jag ha något till tjejerna som ska ge dom kraft att hålla ut och vilja komma ut i livet. För det är så många av dom som inte har något där ute, något som ger dom mening och vilja. Det är det som skiljer oss åt, jag har så mycket jag vill göra och uppleva vilket får mig att stå ut varje dag. 

När sex veckor hade gått var det som att något vände i kroppen, jag började se världen med färger igen och jag kunde tänka och resonera mer konstruktivt, men tyvärr fortfarande ingen psykolog bara personalen när dom hade tid.

Nu har åtta veckor gått och jag tänker tala om att jag vill ut, jag vet att ingen kommer att stötta mig och tro mig klara det men det spelar ingen roll här kommer jag inte att bli frisk. Jag har hitills träffat läkaren 3 ggr, hon vill få mig förstå att jag inte är mogen för att möta världen men det skiter jag i . Hon har ingen aning oom vad hon pratar om. Men för att dom ska släppa mig måste jag gå vidare till dagvård vilket jag inte tänker göra. Sitta och virka om dagarna och låta någon bestämma vad och hur jag ska äta, nä nu räcker det. 

Till slut kom vi överrens om att jag skulle gå till vårdcentralen en gång i vecka och väga mig samt prata med en  beteendevetare, och det kunde jag väl göra bara jag får tillbaka min frihet igen.

Efter tio veckor inne på sluten vård fick jag äntligen komma hem och börja min resa mot ett friskt och äkta liv och den resan blev tuff och smärtsam, hundra ggr värre än tiden på löwenströmska. Men det gick i alla fall mot ett hållbart mål. 

Den 20 oktober 2010 skrevs jag ut från en plats jag aldrig mer kommer att sätta min fot på. Jag lärde mig mycket där inne men jag blev långt ifrån frisk, det tog några år till med terapi, egen vård, utbildning och små , små mål att uppnå.

Och det är här nästa etapp av en flickas resa börjar mina kära vänner......