2013 - att hålla ihop trots allt det där...

Nu äntligen kan jag greppa om pennan och skriva.

 Insikter gör så ont och när de kommer förlamas jag varje gång av all smärta, förvirring, rädsla och kamp , allt för att lyckas stå kvar med fötterna på jorden.

Dagarna som har gått sen i fredags har kännts som ett rent helvete.

 Hur kan livet vända så hastigt och bli så öppet och nake?

Hur kan frid, kärlek, mod, trygghet och total närvaro bara dras undan så fort och hastigt, att upplevelsen av att det någonsin har funnits är som ett stort skämt?

När jag ger , då ger jag allt och lite där till så pass att jag alltid tömmer ut mig totalt och sen står jag där helt tom. 

När jag är tom... då är jag skör och väldigt lättpåverkad och "lättlurad"

Då behöver jag tillit, omsorg, vila och acceptans som mest, men det är ofta då jag ber om det som minst.

Mitt möte och samtal med tjejen på stranden väckte mycket sorg inom mig, men jag valde ändå att ge av mig själv av det jag hade fast jag egentligen inte hade resurser, jag var ju tom...

Men sen kom det... sen kom smärtan, orderna var borta och det enda som fanns kvar var ilska och sorg.

Anders hade börjat blivit orolig igen för att han tyckte att det såg ut som jag hade gått ner i vikt vilket fick honom att spy ut att han tyckte sig se ett mönster komma tillbaka att jag verkade bli sjuk igen...

Den jäveln... hur fan kan han säga så, hur kan han välja att säga just det av allt annat som finns att säga. 

Varför kunde han inte säga att han hade uppmärksammat att jag åt alla måltider, att jag kunde sitta ner med ro eller att jag var fin som gav min tid till den där flickan. Något som visade på att jag var mer än bara sjuk och dålig... nä... han valde att säga det som var fel

Så vad spelar det då för roll om jag nu vill ändra mig, jag vill göra nytt, jag gör nytt men den som står bredvid mig vill inte se det utan fortsätter att måla in mig i ett bestämt hörn.

Det kallas medberoende...

Även fast han vill att jag ska bli frisk, för det skulle göra livet bättre så är han inte beredd på att han måste ändra sig också vilket blir tydligt då jag gör annorlunda. Omedvetet drar han in mig i skiten igen för det är tryggt för honom precis som en missbrukare gör. Även om missbruket är fel och gör illa så är det tryggt och man vet vad man har att förhålla sig till. Inte lätt att bryta då...

Men hur gör man då? Ja många ggr så har jag hoppat tillbaka i beteendet för det kändes hopplöst att ens försöka.

jag blev så klart arg på honom och sa hur jag såg på saken och kände vilket han efter en stunds funderande kunde förstå och inte själv tänkt på.

För honom har det varit så att om du Malin bara tar tag i ditt liv så kommer mitt liv också bli bra...

Ledsen men riktigt så är det inte...du måste ta tag i ditt liv själv och vi måste göra den här resan och förändringaen både tillsammans och på var sitt håll. 

Vi måste bygga nya vanor, rutiner och förhållningssätt till varandra annars kommer det aldrig att gå.

man kan inte kräva eller säga att den som missbrukar är orsaken till allt som sker, man kan inte kräva att den personen ska förändra allt utan att man själv behöver göra något. Då kommer allt att bara stå still och det enda som kommer uppstå är frustration, irritation och till slut skilsmässa.

Så med den insikten började våran resa mot nya tankar, synsätt, beteenden, vanor och strategier...

Det var 2 år sedan och vi jobbar fortfarande, men med många förändringr i ryggsäcken... 

och med det vill jag säga att det tar tid och det går både upp och ner och det finns stunder då man undrar om det inte vore bättre om vi gick skillda håll.

Men då kommer vi till det som vi alltid känner... ja men vi kan väl inte ge upp nu när vi har kommit så här långt, men vem säger att det blir så mycket bättre med någon annan? och om inte vi har varnadra vem ska vi då prata alla roliga minnen och upplevelser med?

 Nää det är inte en dans på rosor varje dag, men jäklar vad vi dansar då vi väl får en sån dag. Den dansen är vad vi håller oss fast vid dom dagarna då livet är mer som en orkan, förvirring, hopplöshet, rädsla och ...ja...allt det där som gör att man börjar tveka