Alla har en baksida

 

 

 

Tänk vad ofta det är så att vi tror att vi vet och kan andra människors liv. 

Vi dömmer dom utifrån vad vi ser och vad vi själva har för inställning till just det vi ser. Vi sätter in dom i olika fack och är väldigt noga med att se  till att dom stannar där. 

Väldigt sällan vill vi tänka ett steg till och kolla om det vi tror är sant. 

Skulle det visa sig att det uppstår annat som motbevisar våran egen saning är vi ganska snabba på att hitta ursäkter eller förklaringar som skyddar våran egen fördom och våran egen stolthet. På vägen förlorar vi dock en hand full av möjligheter, möten, utveckling och många trevliga och givande relationer.

 

Allt för att vi egentligen är rädda och avundsjuka på något som vi tror att den andre har men inte jag själv., vilket ger en känsla av misslyckande och den känslan trivs vi inte med.

 

Alla har vi spöken, alla har vi smärtor vi brottas med, alla har vi upplevelser vi känner skam och skuld för och alla har vi tvivel och önskningar vi inte tror oss vara värda eller kunna uppnå. Men alla har vi ochså potential, styrkor, mod och fungerande och lyckade framgångar och upplevelser. 

Men vi vill gärna bara visa allt som går bra och hålla inne med det som kan framstå misslyckat.

När vi då bär på det i våran ensamhet tror vi också att vi är dom enda att leva med det vilket också göra att vi ständigt känner oss otillräckliga och misslyckade i förhållande till alla andra som påvisar alla sina lyckade situationer. Vi blir avundsjuka och föraktar människor i våran omgivning samtidigt som vi sitter och själva försöker upprätthålla en fasad.

 Allt blir bara en enda ond cirkel. 

Iställer för att våga vara en människa med allt som hör till.

Vi blir mer ödmjuka och empatiska, mindre rädda, mindre avundsjuka och känslan av ensamhet blir ockås den mindre.

 

 

 

 

 

 

Jag är väldigt nyfiken, sökande och modig inför mötet med mig själv och andras djupaste tankar, känslor och “spöken”. Jag letar gärna efter en förklaring till ett beteende hellre än att jag dömer ut och stannar i själva situationen. Jag är också en god lyssnare pga. att jag verkligen är intresserad av vad den andra personen vill förmedla till mig. Detta tror jag medför att han/hon känner sig bekräftad och uppskattad och jag får en känsla av att vara lyhörd, empatisk och kärleksfull.

Dessa är de egenskaper jag kan se hos mig men också ha svårare att ta till mig och göra till en del av mig. Det skrämmer mig att dom skulle tillhöra mig för tänk om jag inte kan leva upp till dem. Att jag skulle ha något värde som inte är betingat med en prestation!