Anorexi är också genetiskt
Idag lyssnade jag på en reportage på radion. Det var kropp och själ som hade det och det handlade om Anorexi.
Det som slog mig så starkt när jag lyssnade var hur lika alla som drabbas av det tänker, känner och agerar, att det faktiskt är en sjukdom som ger symtom och beteenden. Det handlar inte om en vanlig bantningskus som många tror och det handlar inte heller om intellgens...nä det är en psykisk sjukdom som dessutom har börjat forska i .
Varför då?
Jo för det första finns det idag inga riktiga behandlingar för denna sjukdom, man vet knappt hur man ska göra oh det som man gör leder sällan till ett tillfrisknande, snarare till ett större insjuknande.
Man har förstått att det finns en genetisk aspekt i detta, dvs alla kan inte få anorexi. Bara för att man tränar eller bantar riskerar man att få det...nej, nej långt där ifrån
Det är nämligen så att det som skiljer en anorektiker från en "vanlig" människa är att en anorektiker mår bra av obalansen som uppstår då man svälter. När en vanlig människa börjar känna av svälten genom hunger, trötthet, matthet, huvudvärk och bara ett allmänt sämre tillstånd ja då vill man ju börja äta igen , eftersom man mår dåligt. Men för anorektiken är detta ettbehagligt tillstånd, för det ger ett lugn i hela kroppen. Alltså stimuleras man av att fortsätta.
Men det är ett samspel mellan det genetiska och miljön omkring, man kan säga att man går runt som en laddad pistol och att det som sker omkring är själva avtryckaren. Och det kan då vara mycket träning, hög stress, bantning eller någon form av kris.
När jag hörde detta kände jag igen mig själv på en gång, för det är precis så det är. Jag mår faktiskt bra av att befinna mig i en obalans för det ger någon form av lugn i kroppen, det ger då också svar på varför jag så många gånger har gått tillbaka då jag börjat må bra. Dvs jag har tagit mig ett återfall, återfallt ger obalans och det ger ett lugn som jag då är i behov av för att det är rörigt omkring mig.
Men vad innebär det, innebär det att jag inte kan bli frisk och fri, innebär det att jag alltid kommer att vilja vara i obalans för att kunna känna mig lugn?
Nej det tror jag inte...det innebär att jag har fått en förståelse om min kropp och mina tankar som gör mig mindre arg och besviken på mig själv. Som gör att jag förstår att jag är en laddad pistol med skott som slungas iväg då något kommer och trycker på.
Vilket innebär att jag behöver ha koll på vad det är för avtryckare och vara väldigt lyhörd på dem. Jag kan inte räkna med att dom inte ska finnas i livet för det gör dom, men jag behöver förhålla mig till dom på ett annat sätt en gemeneman.
Precis som en diabetiker, dom har ett insulin som inte funkar som för ndra men det betyder inte att dom inte kan ha ett bra och fungerande liv. Det innebär att dom behöver göra medvetna val och ta lite mer ansar för sig själva.
Jag tyckte det var en lättnad att få höra det här, och jag hoppas fler kan få ta del av det och på så sätt få mer förståelse och empati men också att de drabbade släpper skulden på sig själv.