Är jag en bluff?
Jag är bara tom...tom på allt , tom på hopp, tom på glädje, tom på vilja och tom på styrka.
Det gör bara ont i hela min själ...varför?? vad hände, jag förstår inte, jag som trodde jag hade allt under kontroll. Jag som var så säker på att jag vågar, men det gjorde jag inte.
Jo jag gjorde det, mitt självförtroende fick mig att göra men min självkänsla...vart tog den vägen? Den som ska hålla mig stadig, trygg och kärleksfull mot mig själv, den som trots omgivningens ord och handling ska få mig att förstå att jag duger som jag är, jag gjorde så bra jag kunde och ja ...jag avslöjade hemligheter som kan få mig framstå som en idiot.
Eller tror alla nu att jag är fröken perfekt, som vet allt, kan allt, vågar allt och har sten koll på allt. tror alla att jag är fri från alla kärlekslösa handlingar mot mig själv... i så fall kan jag lika bra försvinna från den här planeten för det är inte sant. Det är inte vad jag vill förmedla till världen att jag vet allt och kan allt. Tvärtom jag vill visa på hur illa livet kan bli om man inte stannar upp och lyssnar innan man tippar över. Jag vill bara säga att jag är exemplet på hur det blir om man hela tiden fokuserar på sitt ytrre och skiter i sina känslor och verkliga behov. Det blir inte bra och jag önskar ingen denna enormt långa och ibland oändliga väg till ett liv som är fritt från olika tillflykter och egenförakt.
Jag önskar varje dag att jag ska vakna och bara vara ny, men det händer aldrig, det är ett ständigt jobb.
Men jag är rädd att om jag berättar att jag fortfarande slåss mot vissa demoner så kommer ingen vilja lyssna på mig eller respektera mig för allt det jag hitills har tagit mig igenom eller fått insikt om. Jag är inte framme än men jag är mer framme än vad jag är i början av resan.
Men jag är också rädd, orolig, tveksam och ibland väldigt ensam inom mig, jag orkar inte heller alltid höra detta malandet i mitt huvud som hela tider värderar och dömer, talar om och pepprar med alla borden. Ibland ägnar jag hela dagen åt att tillgodose alla måsten, jag bockar av och tar tag i nästa. Men så fort det tar slut kommer det nytt, jobbet är alltså oändligt. Och när kvällen kommer är jag helt slut utan att ens känna att jag har åstakommit något alls. Andra dagar ja då vill jag bara få tyst, jag orkar inte höra och jag orkar inte göra... vad händer då jo det är då jag tar till gamla invanda mönster som ger mig en för stunden känsla av kontroll och tystnad. Jag äter och äter tills det inte går längre och ja..allt kommer upp. Mår jag bra då? nej...ännu värre för då kommer ångesten över att jag gjorde fel och dumt. Då komer ångesten över att vara misslyckad. Sen kommer dom här dagarna då jag är JAG då jag lyssnar på mig själv, litar och vågar följa mina behov och önskningar. Dom dagarna mår jag bra, är glad och känner mig levande, och dom dagarna blir hela tiden fler. Och är idag fler än dom andra men jag vill bara ha dessa dagar inte dom andra. Det är vad mitt mål är men det verkar ta tid och det får mig att känna mig som en bluff. Är jag en bluff? eller är jag en människa fortfarande under upplärning där misstag och snesteg görs?
jag vill tänka så för det känns behagligare men jag vet inte om jag vågar lita på det. Tänk om någon annan skulle säga annat, vad är då sant? Kan jag lita på mig själv?
Hitills idag har jag enbart setat på altan och inte gjort något alls, jag vill inte, jag orkar inte ...jag vill bara va..