Året är 2010 Mina tankar om mina barn och mig

Jag trodde det var mina barn som var orsaken till att jag mådde som jag gjorde. Om dom bara kunde sköta sig själva och inte vara så kravfyllda skulle allt funka mycket bättre. Varför kan ingen förstå att jag bara behöver få göra något för mig själv, något som får mig att må bra, känna mig fri, levande och glad. Mjag tycker jag försöker med allt för att dom ska vara nöjda. Jag köper saker, hittar på olika saker som dom kan göra bara för att det ska bli  så bra som möjligt så att jag sen bara kan få göra mitt. Men det verkar inte spela någon roll, för dom är fortfarande missnöjda och när jag ska göra mitt så möts det med motstånd och jag får dåligt samvete och känner mig pressad och otillräcklig vilket gör mig arg på dom. Det känns som om dom inte tycker om mig, jag känner mig helt övertygad om att dom skulle ha det bättre utan mig. Dom skulle absolut inte sakna mig om jag försvann, för vad skulle dom sakna? En mamma som bara skriker, är frånvarande och gör allt för att få vara ifred.

Faan va dom är jobbiga och påfrestande!

Men tänk vad fel man kan ha det , och vad vridet saker och ting kan bli. Tänk vad lite det egentligen handlar om  och krävs av mig som mamma för att min att mina barn ska känna sig betydelsefulla, harmoniska och bara älskade. 

Tänka att :

20 min i lekparken

 en strykning på kinden på morgonen

en liten fråga om hur dom känner sig

ett förlåt för att jag reagerade starkare än vad som var nödvändigt

Kan göra så mycket, vad det bara det som behövdes? För vad spelar det för roll om jag ger en massa saker när jag ändå inte kan ge min egna tid. För det är ju omsorg dom vill ha inte saker. 

Men det kräver mod av mig att tro på det och göra det, för det finns ett motstånd och en rädsla över att jag inte duger som den jag är, att jag är tråkig och fantasilös. Men om jag provar lite i taget så kanske jag lär mig.

Och det kan jag säga att jag gjorde till slut