Att älska när man förtjänar som minst

Hur gör man för att kunna älska sig själv när man förtjänar det som minst?

Jag menar hur behåller jag den ödmjuka attityden till mig själv trots att jag vet att jag har svikit mina barn eller familj. Hur fortsätter jag att göra dom kärleksfulla sakerna och litar på att jag är värdefull ändå, att jag får vara vid liv, att jag är en människa man vill vara med trots att jag har gjort illa.

FÖr mig har just dom känslorna gett mig sådan skuld och skam att jag inte har stått ut med mig själv, jag har inte klarat av alla onda tankar om mig själv, jag har inte stått ut att se dom jag älskar i ögonen, eller mig själv i speglen. För jag har kännt sånt förakt och hat över mitt värdelösa jag, jag har fått sådan ångest över hur oduglig jag är som människa. Vilket har lett till att jag har velat känna fysisk smärta hellre än fysisk, jag har velat försvinna in i dimman, in i min fantasivärld där allt är lungt, där allt är tyst och fördomsfullt. Platsen där inget annat än jag finns.

Men som på utsidan har visat sig vara ett beteende som har fragit mig bort från omgivningen, samhället och livet i sig. Så hur gör jag då när skulden och skamen kommer, hur gör jag för att inte trycka ner mig totalt?

Först och främst behöver jag inse att jag är så mycket mer än bara ett val, ett beteende eller en egenskap. Att göra något som sviker betyder inte att hela jag är en svikare utan en del av mig. Jag behöver också inse att det jag gör handlar inte om att medvetet vilja sra någon annan utan om en överlevnad i mitt egna liv. När jag har börjat se dom olika sidorna och möjligheterna jag då kan jag i alla dessa situationer inse att jag har andra sidor som är kärleksfulla och omsorgsfulla som jag kan ta fram istället för att rymma och bestraffa mig och på så vis såra ännu mer.

Idag står jag kvar trots svek, jag lämnar inte längre helt, jag rymmer inte och jag dömer inte. Jag ser, lyssnar och lär, jag reflekterar och jag gör om. Gång på gång gör jag om för att till slut hitta, lita på och våga leva efter det som är snat, kärleksfullt och hållbart. Men det kräver många misstag, snesteg, bakfall men så en dag står man där stadigare än någonsin och då kan inget rubba  än....