Att fånga stunden

Det slår mig ofta hur livet verkligen kan vända om, hur saker och ting både har sin början och sitt slut. Men att när vi är mitt i det tror vi att det kommer att vara för evigt eller att det är bara så här livet kan vara. VI kanske har fastnat i ett beteende, en rädsla, en tvångstanke, en relation eller en situation som vi absolut inte kan se någon utväg i eller ett slut. Och ju längre tiden går blir det nuvarande tillståndet allt mer din vardag ditt liv och din enda sanning, så pass att du inte varken tror eller kan hitta någon annan väg.

Du har fastnat i dina tankar och tappat kontakten med ditt hjärta vilket medför att du sjunker  bara djupare och djupare ner, precis som att du skulle stå i kvicksand. 

Det du ser omkring dig är bara murar och hinder och du har till slut blivit någon, du har skaffat dig en egen inre identitet som bygger på just det här livet.

Nä jag tittar tillbaka på mitt liv, mig själv och alla dom tankar, känslor och tvångsmässiga beteenden jag har haft och pendlat emellan kan jag i många fall undra ...men hur tänkte jag då? Varför var jag rädd för det? Varför kände jag att jag var tvungen att gör på det sättet? Varför gjorde jag inte bara som jag gör nu?

En del av sakerna kan jag inte förklara, det bara var så, andra saker kan jag förstå för jag vet hur jag tänkte och dom tankarna gav mig vissa känslor som i sin tur gav mig olika beteenden. Jag vet att i mångt och mycket handlade det om att min hjärna hade blivit kidnappad av något väldigt mörkt, dystert, smärtsamt och bara otroligt nedvärderande. Mina tankar ägde hela mig, styrde mig och drev mig hur långt som helst, till vilket pris som helst. Jag hade ingen kontakt med mitt hjärta, och så fort jag snuddade vid hjärtats röst flydde jag för det gjorde så ont. Jag vågade och ville inte möta sanningen för jag visste inte hur jag skulle bemöta den.

Men så kom bara dagen då det på något vis inte fanns någon annan väg, då smärtan i det jag levde i va värrre än den jag upplevde inför hjärtats sanning, och det var först då jag kunde blicka in och börja känna och på så vis styra mina tankar från hjärtat istället. Vilket också gav mig nya bilder, syner, möjligheter och behov. Jag började sakta förändra mig, både på insidan och utsidan.

Det var och är läskigt, ibland smärtsamt och ibland med stort motstånd. Men jag har nu funnit tilliten till mig själv där jag vet att trots tankarna och obehaget vet jag att det är just det här jag nu måste göra  för att komma vidare.

Idag har jag en inre frid och frihet jag aldrig i mitt liv har upplevt, trots att det stormar omkring mig, tankar dyker upp som gör mig förvirrad och rädslor över att inte ha kontroll eller veta vad som är rätt/fel så kvarstår på något sätt hela tiden den där inre friden. Tomrummet är fyllt med frid vilket gör att jag ändå kan stå stadig i mig själv trots det som sker omkring mig. 

Hade du frågat mig för ett år sedan om detta hade jag  svarat att jag drömmer om deet, jag längtar och jag kommer aldrig sluta tro att det en dag är min tur. Men hur det ska gå till har jag ingen aning om för som jag har det nu ser jag inga utvägar ur det här. Men det fanns det och jag tog dom när dom kom.

Det är vad jag kallar att fånga stunden.