Att försöka hitta sig själv år 2012

Jag har som liten alltid upplevt att andra har bestämt över och om mig. vad jag skulle tycka om, göra eller känna. Jag upplevde sällan att någon verkligen frågade mig och lyssnade och respekterade MIG. Svar och förklaringar är sällan något man ska förvänta sig som barn för det kan tolkas som att man ifrågasätter och är uppkäftig fast det inte alls är så.

Det innebar att jag många gånger kände mig maktlös, arg och fången , känslor av ilska, frustration och ledsamhet kunde ge en känsla av en tickande bomb. Ibland kunde jag inte hålla tillbaka och då kom tårarna och utbrottet men mottagandet var kanske inte som jag hade önskat. Jag lärde mig till slut kontrollera mina känslor. Jag kände att det inte fanns någon som ville lyssna på vad jag kände, tänkte och hade att säga. Jag lärde mig att tycka, tänka, välja och göra som omgivningen ville och blev nöjda med. Jag lärde mig hur jag skulle vara för att bli uppskattad och omtyckt men ändå kändes det som att det så många gånger blev fel. För på något sätt ändrades "reglerna" för vad som var rätt och fel, dom ändrades på något sätt efter personens humör. Vilket gjorde att jag till slut fick lära mig att lyssna av innan jag ställde frågor, sa något eller va i närheten, sen efter dagen eller stundens humör kunde jag då anpassa in mig så att det skulle bli så rätt som möjligt.

Inombords kände jag mig som en person men absolut inte den som visade sig på utsidan. Den som alla såg var bara någon som anpassade sig till alla omkring och var ett resultat av omgivningens önskningar.

Det här gjorde mig på något sätt förvirrad och jag upplevde att jag mer och mer fick svårt att lyssna och tro på mina egna känslor.

När jag sedan blev vuxen och flyttade hemifrån öppnades en ny värld men nya infallsvinklar på livet och mig själv. Vilket vände upp och ner på mig och mitt liv ganska mycket. jag började ifrågasätta allt jag gjorde, tänkte, värdera, kände, ville, var rädd för, arg på och reagerade på. Jag kände att jag var någon som jag inte ville vara, jag var någon som inte var jag utan jag var bara en samling av min omgivnings tankar och värderingar. Det här gjorde mig arg, ledsen, förtvivlad, besviken, rädd, frustrerad och ännu mera vilsen. För hur skulle jag nu vara, det enda jag visste var att den jag var trivdes jag inte med och tyckte i många fall inte om heller. Men jag visste heller inte något annat. Att lyssna till mig själv hade jag tappat bort helt, min existens och bekräftelse sökte jag automatiskt utanför mig själv.

Godkännande på hur jag var, hur jag skulle välja, hur jag skulle leva och om jag var bra/dålig lät jag min omgivning bedömma.  Samtidigt stängde jag ute människor för att skydda mig från deras tankar, åsikter och chanser att bestämma över mig, till vilket pris som helst tänker jag inte lyssna eller lita på någon mer. Jag vill att dom ska se mig och tycka om mig som den jag är. 

Jag tappade totalt tilliten till omvärlden och tog kontroll och la fokus på något jag visste ingen kunde bestämma eller påverka och det var min kropp. Den var min och den fick jag göa vad jag ville med. Min kropp blev mitt redskap, den enda jag litade på . Min kropp kunde jag styra, prova vad jag ville, känna mig lyckad, få ut ilska med, kontrollera mina känslor, uppleva glädje, bli belönad, få uppskattning och ett värde.

Jag blev allt med min kropp och har aldrig låtit någon komma i närheten av den, den är mitt teretorium, min plats och borg. Om jag skulle släppa in någon eller överlämna den då har jag inget kvar, då försvinner jag och jag kommer dö ut.

Jag vet att jag just nu inte mår bra och att det är farligt allt jag gör, jag vet att jag ser läskig och konstig ut och att ni blir rädda när ni ser mig men på något sätt njuter jag av det för det betyder att ni håller er på avstånd. Alla ni som brydde er så mycket ända tills det blev för obehagligt. Jag vet att ni känner er frustrerade , att ni vill rädda mitt liv att ni vill vara den hjälpande handen. Jag vet också att mycket av det ni gör är för att dämpa era egna obehgliga känslor som uppstår. Men ni kommer aldrig att kunna rädda mig, inte så länge jag inte vill bli räddad, varför skulle jag tror att ni nu vill rädda mig på rikigt när jag aldrig kännt så förut. jag ska säga er en sak... det enda jag vill är att bli lyssnad på och att ni håller käften när jag pratar. Jag vill att ni lyssnar utan att komma med tips, råd, förslag eller förklaringar och ursäkter. Jag skiter i dom, vill du hjälpa våga stå kvar och bara lyssna utan att värdera. 

'jag ser ut så här för att jag är i en av mina största livskriser någonsin, jag ser ut så här för att jag håller på att ätas upp inifrån av all förtvivlan och ilska jag bär på. Jag ser ut så här för att jag håller på att förnyas och det gör så jävla ont så ni kan inte fatta. Hade jag velat dö så hade jag varit det vid det här laget men jag vill inte det men jag vill heller inte leva ett liv där jag bara är ... utan någon som helst medvetenhet om mig själv eller tro på mig själv. Jag klarar inte längre av att leva ett liv styrt av andra, att ständigt söka bekräftelse hos andra, det gör mig förvirrad.

 jag försöker bara hitta mig själv och tränar just nu på att vara den jag är i små portioner, och det kommer att ta tid och jag vet att ni inte har tålamod. Jag vet att ni vill att det ska gå fortare för det är inte bra det jag gör. Men jag är ledsen är svika er för jag gör det här i den takten som fungerar och passar mig. För den här gången är det jag som bestämmer och vet vart jag ska och vilken väg jag ska gå inte du. Den här gången ska jag komma i mål på riktigt utan genvägar. 

tack alla ni som orkar vänta utan att värdera, forcera eller talar om hur dåligt ni mår för att jag mår dåligt. Tack alla ni som vill umgås med mig som den jag är trots mina brister, rädslor och snedsteg. tack för att ni ser annat än just det, tack för att ni påminner mig om att jag har så mycket mer än det,  för ibland glömmer jag. En dag  kommer målgången men resan kommer att fortsätta hela livet, men vad gör det. Är det inte det som är att leva....