Att gå i mål är inte bara glädje...

Nästan en vecka har gått sen jag sprang Marathon och dagarna har inte varit en dans på rosor. 

Det som slår mig mest är det känslomässiga som händer inom mig. Precis efter är jag bara lycklig, euforisk, glad och svävande på moln med rätt ok känsla i kroppen. Men sen efter två dagar är det som en bomb som slår ner och jag känner mig tom och ledsen. Kommer knappt upp på morgonen för jag inte finner någon lust, vill träna men ändå inte. Känner mig otroligt sovtrött och känner väl egentligen att det är det enda jag vill, vilket är mitt stora problem att jag inte gör det trots att jag behöver. Vilket kan vara orsaken till min blödigheten.

 Vet liksom inte riktigt vad jag ska göra av min prestation och mig själv, hur går jag vidare, vad vill jag gå vidare med och på vilket sätt?

 Jag vill inte bara kasta mig in i ett nytt lopp bara för att få den där kicken som vara ett par dagar, för mig är det viktigaste att jag har en kontinuerlig glädje och motivation i min träning under livets vardag bortom all bekräftelse som en tävlingsprestation ger. För hur det än är så är vägen till euforin inte lika kul och självklar alla gånger som just känslan då man gått i mål. Det är viktigt tycker jag att komma ihåg alla timmar av träning, alla timmar av olust, tveksamhet och oro som man har precis innan. All energi som går åt rent mentalt att ladda upp sig för ett lopp. För veckan innan står man inte och jublar lika stort som efter. Att då sätta sig på nya utmaningar för tidigt riskerar för mig att bränna träningsglädjen och istället skapa tvång, ångest och prestation. Man behöver få njuta av sin goda fysik oxå. 

Så ja... jag kände fasen va kul det här va... jag vill nog göra något mer men vad vet jag inte och inte heller när. Att anmäla mig gör jag inte förrens vardagen har kommit ifatt och jag är mer konstruktiv och förnuftig i mitt val. Det är som när man är förälskad, man ser bara det roliga inte några baksidor, därför avråder man alla att inte göra några större beslut om framtiden så länge du befinner dig i din förälskelse. Finns känlsan och motivationen kvar efter förälskelsestadiet ja då kommer det troligtvis vara mer hållbart.

Min förälskelse är över och även min tomhet ... nu vill jag bara vara i min vardag där träningen är skön och stimulerande..