Att inte kunna vara den jag är

Att inte kunna vara den jag är ... det gör ont, stryper, kväver och ger en känsla av tomhet. 

Jag finns inte , jag lever inte och jag andas knappt... jag bara är 

Att vara normal, inte sticka ut, inte vara för mycket, vara lagom och vara nöjd...ja så ska du vara om du ska passa in i den svenska mentaliteten

Jante är våran största, främsta och starkaste förebild, han formar, styr och delar in och vi bara godkänner och gör allt för att hitta våran plats. en del gör det och verkar trivas med det, men dom som inte gör det. Dom som inte vill tillhöra bara en sida, dom som vill pröva sina vingar, dom som vill tänka utanför boxen, dom som inte är rädda för att göra nytt eller annorlunda...vad händer med dom?

Jo det är dom som klassas onormala, bråkmakare, komplicerade, otacksamma...dom anses tror sig vara något förmer och dom bör dämpas i sin kreativitet och nyfikenhet..

Jag tillhör dom, jag tillhör dom som är nyfiken och kreativ och som behöver och vill ha frihet i form av öppenhet, fritt tänkande och kreativitet utan gränser, men sånna som jag hittar sällan en plats där dom känner att dom hör hemma och kan leva ut. vilket många gånger leder till att all deras kraft, energi, kreativitet och nyfikenhet stängs in och förvandlas till ett destruktivt självskadebeteende sm istället förgör dom och sätter dom ännu längre ut från samhällets normer. 

Dom blir ännu mer annorlunda, konstiga, bråkiga och man gör allt för att tysta och dämpa deras uttryck utan att någonsin fråga dom vad dom bär på där inne...

jag är en kreativ, nyfiken och hungrig människa på livet , världen och allt som finns att uppleva, känna, se, lära sig och delta i... och när dom portarna stängs då är det något som dör  inom mig och jag känner mig livlös och tom....