Att klara av ett Stockholm marathon 2015

Då var dagen här då min fysiska kapcitet kommer att ställas på prov men även min psykiska. Jag kan helt klart säga att när det gäller min fysik så vet jag att jag inte har de bästa förutsättningarna. Dels för att jag inte medvetet har tränat inför detta marathon men också för att jag inte  ännu är helt återställd i min kropp efter att ha levt med en ätstörning under lång tid. Men detta hindrar inte mig att vilja pröva min förmåga. Om det är smart eller inte ... ja troligtvis är det väl inte "smart" men måste jag vara smart hela tiden då? jag väljer att inte vara smart just nu, jag väljer att följa min nyfikenhet, mina lustar, min glädje inför utmaningar och livet men också min nyfödda sida av att finna glädje tillsammans med andra människor i en gemenskap där alla har ett och samma mål men med helt olika bakgrund och förutsättningar. 

Men i detta läge spelar våra olikheter ingen roll för idag har vi samlats för att utamana oss och testa våra gränser och alla har vi en önskan och ett mål... det är att få föra in sina stumma ben på stadion och höra ropen och applåderna, samtidigt som man tar sina sista krafter för att passera mållinjen och där ta emot en medalj som bekräftar att du har gjort en enorm insats och kraft prov. 

 Ja allt detta gör att jag inte kankse gör  ett smart val men det ger mig så mycket annat. Rent mentalt ser det annorlunda ut, trots att mitt självförtroende har sjunkit en hel del under min sjukdomstid har jag på något sett inte förlorat min målmedvetenhet när det väl gäller. Men som alltid tvekar jag på min förmåga precis innan loppet. Redan på morgonen tycker jag att jag känner mig tröt, svag, illamående, tveksam och stum i benen. Ja allt är bara så fel för att kunna klara 4,2 mil, så det är nog lika bra att jag inte springer. För det värsta som skulle kunna hända mig är att misslyckas... ja så är det... så funkar det för mig. Även om jag säger att jag är "nöjd " om jag kommer runt eller att om det inte går så får jag bryta. 

Nej...aldrig... jag skulle straffa mig själv i evighet om jag inte fullföljde det jag gett mig in på, vilket är en sida av mig som inte alltid gynnar mig. Men jag vet om den, därför är jag också väldigt eftertänksam då jag beslutar mig för att ge mig in i en utmaning eller tävling. Det är också därför jag inte har gjort det så mycket för konsekvensen skrämmer mig.

Samtidigt tycker jag det är viktigt och nyttigt att utmana sina svaga och ibland styrande känslor och beteende, just för att både lära mig att hantera sådana saker i livet, och för att utvecklas som männsika till att bli mer ödmjuk mot mig själv. 

Så Stockholm Marathon står och väntar, jag har spöken i huvudet, vädret är ...ja regn och kyla, min man och dotter står och är redo på att heja på mig. Hur gör jag för att ta mig runt, vad ska jag tänka på  och hur hanterar jag alla känslor som kommer att komma under vägen? 

Ja målbild är en del, positivt mantra som ger mig glädje och tro, delmål så som en liten sträcka i taget, bara ut till djurgården, snart kommer en hejarklack...

Jag tänker på vad jag ska göra när jag gått i mål, hur glad jag kommer att känna mig och hur  stolt min man kommer att vara. Hur härligt det är att se hans leende inne på stadion och hur glädjande det är att möta alla andra som också har kämpat. 

Jag skulle vilja säga att ta sig runt handlar till 70 % om ditt psyke. Du kan vara i dålig form men ha väldigt bra mentala förberedlse vilket gör att du tar dig igenom alla dessa hinder som kommer att komma under vägen och på så vis inte tappa kraften. Men har du en bra fysik men inte mental kapacitet så håller du inte hela vägen, i alla fall inte på den tiden du kanske satt upp. Därför... oavsett hur tränad du än är så kommer det att komma mentala spöken under vägen och är du inte förberedd på dom så kommer dom att sänka dig rejält och på så vis också dra ner din fysiska förmåga.

Med det vill jag säga att jag tog mig runt med spöken som dök upp och försvann, jag kände ingen ansträngning rent konditionsmässigt, däremot började det smärta och suga i mina lår vid 2 mil som helt klart hade kunnat knäcka mig om jag inte hade varit förberedd på det. Kylan tog bort känseln i hela min kropp vilket gjorde att jag stundtals inte kände varken ben eller armar men mitt mantra höll mig stabil och stadig. Jag kände mig på något sett stark, glad och tacksam för att jag fick chansen att uppleva denna enorma prestation och tillställning.

Nu är jag fortfarande fylld av endorfiner, lite trött, stumm i låren men annars väldigt glad. Tomheten som för mig brukar kunna dyka upp efter någrs dagar får jag väl se om även den kommer denna gång. Men det får morgondagen visa...

Tack alla härliga supportrar och alla ni som tog er modet och kraften att ta er hela vägen fram. Skit i tiden och var bara glada för att ni höll er på banan, det tänker i alla fall jag fokusera på. Annars kommer hela min glädje dö ut, för prestera bättre kan man alltid, vara kritisk är inte svårt och att se ner på sig själv är bus enkelt... men jäkligt trist