Att sitta inne på sluten vård ÅR 2010

HUr ska jag överleva här inne? Dom anser att jag ska stanna här i 20 v, men jag har bestämt mig för 10 men jag har inte sagt det. Jag ska bara se till att sköta mig så kommer jag här ifrån.

Jag känner mig som en konservburk som bara är under förvaring men utan värde. 

På två veckor har jag inte andats frisk luft, den enda platsen jag är på är den här våningen. Efter två veckor fick jag gå ut i 15 min. Jag måste se till att skapa något meningsfullt av mina dagar för att kunna stå ut. Det finns ingen att prata med, jag har sagt flera ggr att jag behöver prata med någon men då säger dom bara att jag inte är kapabel till att prata med en psykolog. Både tankar och känslor trycker på och ångesten växter för allt som har hänt och för vad som sker men när jag säger till vill dom ge mig tabletter. Jag pratade med mamma i går kväll, hon undrade varför jag sluddrade. Då sa jag att dom hade gett mig en tablett för att jag hade ångest, jag blev helt utslagen av den. 

Dom tycker jag ska äta både depressiv medicin och ångestdempande men jag vill inte. Jag vill inte ta bort känslorna jag vill veta varför jag är som jag är. Det är ju det som är hela problemet att jag just inte har vågat känna mina känslor och nu när dom trycker på ska jag dämpa dom.

Så här ser mina dagar ut:

8.00 frukost Stor tallrik fil med flingor, 2 smörgåsar, juice och te

9.00 vila

10.00 Näringsdryck (skit äcklig)

11.45 - 12.00 Frisk luft

12.00 Lunch tre potatisar, 3 panbiffar, sås, stort glas mjölk

12.30 vila

13.00 fri tid ( pyssla el läsa bok)

14.00 Mellis : Stor tallrik fil med flingor

14.30 Egen tid ( pyssel el läsa bok)

16.30 Middag : Två gratinerade köttfärsenchiladas

16.30-17.00 Vila

17.00 duschning om man vill med ev någon gemensam aktivitet

19.30 Kvällsmål : Två smörgåsar 

22.00 Läggdags

Varje dag samma sak förutom tisdagar då det är utflykt men du får bara följa med om du har skött dig under veckan och inte visat tendens till nedstämdhet, frustration, ångest eller motstånd vid någon måltid.

Det som ständigt matas när jag vill säga vad jag tycker är att det är din sjukdom som säger det, kom ihåg att du kan aldrig gå tillbaka till det livet du hade. Jag börjar nu acceptera att jag aldrig kommer att kunna jobba med människor igen, med träning, kost, hälsorådgivning, massage, ja allt som jag har ägnat mitt liv till och älskar. Men vad ska jag då göra, vem är jag då?

Jag får tips om att jag kan virka.

Men va faaaaan jag vill inte virka, jag tycker inte om att virka jag vill vara ute, jag vill andas luft, möta människor, röra min kropp, leva livet.....är det så konstigt

jag är inte dum ihuvudet jag har bara hamnat i en riktigt stor livskris som jag behöver hjälp med att ta mig igenom utan att droga bort allt som känns.

Jag får besök ibland och det gör mig så glad men samtidigt tycker jag det är jobbigt, för jag skäms över att jag är här. jag vill inte att dom ska se mig så här i en sån här miljö, för det här är inte jag, det spelar ingen roll vad som sägs , det här är ingen plats som kommer att hjälpa mig till ett friskt liv. jag mår sämre av att vara här inne än ute i livet, det är väl inte så svårt att göra "rätt" när man är instängd och inte har några val. Men det är ju ute i livet som påfrestningarna finns, där finns valen, alternativen och det är där det visar sig vad jag väljer.  Men jag kommer att behöva ett tryggt stöd och någon att samtala med när jag kommer ut. Men att vara isolerad med enbart fokus på viktuppgång leder ingenstans. Om det skulle vara en bra metod hur kommer det sig att de flesta av dom som sitter här med mig varit inne förut, kommit hem börjat svälta sig igen och sen åkt in igen. Jo för att man aldrig tar tag i det egentliga problemet som sitter på insidan.

Men det är så många tvångstankar som måste bearbetas och ångestkänslor som måste mötas och det gör så jäkla ont, ibland känns det nästan som att jag ska dö. Det dryper svett, jag kan knappt andas, det kryper i hela kroppen och jag känner mig så ensam.

Varje morgon sätter jag mig vid mitt fönster och tittar ut på alla flygplan som passerar. Jag har bestämt mig att en dag ska jag sitta där med min familj i friheten och vara på  väg mot något nytt och spännande. 

Den här stunden ger mig kraft, motivation och meningsfullhet att gå ut i korridoren och ta mig igenom åter en ny dag här inne...