Att vara duktig

En av de egenskaper jag alltid har blivit uppmärksammad i under mitt liv är att jag är duktig och stark.

Att allt jag har gjort, varit med om, tagit mig igenom osv har alltid belönats med ...vad duktig du är

Och när det har varit stunder i livet då jag inte har orkat, vågat,velat eller klarat av saker ja då har den stadiga komentaren varit; Ja men Malin det fixar du, du är ju stark och du är ju duktig.

Att alltid bli sedd och bekräftad i just det gör också till slut att du hela tiden tror att du måste vara duktig och stark annars är det ingen som kommer att se dig eller tycka om dig. Och när du då hamnar i ett läge där du inte längre varken vill eller orkar vara duktig, ja vad händer då...vad händer med dig och vad händer med omgivningen? 

En grundläggande orsak till att man just hamnar i en ätstörning är just för att man inte längre orkar vara duktig och stark, man orkar inte leva upp till sina egna och omgivningens förväntningar. Samtidigt som man inte längre vill vara duktig så får man enorm ångest över att inte vara.

 Man gör och man gör fast man egentligen inte orkar, och när man inte lyckas göra det man planerat ..ja då känner man sig misslyckad eftersom man inte då var så duktig som alla säger.

 Alltså innebär det att jag har gjort dom besvikna.

Och så pågår den onda spiralen, dag ut och dag in, år ut och år in tills den dagen då man bestämmer sig för att nu vill jag inte vara varken duktig eller stark längre. Jag vill vara svag, jag vill vara trött , jag vill inte fylla mina dagar med aktiviter. Jag vill bara va utan någon som helst yttre prestation.

Jag vill inte ställa upp längre för jag vill bara sitta och glo och bli serverad.

Jag blir varken smickrad eller taggad av dom komplimangerna längre, för jag vet att jag är både duktig och stark, så pass att jag själv höll på att gå under. Jag behöver inte bevisa mer för mig själv eller någon annan min styrka eller duktighet. 

Nu vill jag visa mig själv att jag kan känna tillfredställelse och kärlek utan att vara duktig. Jag vill se om det är så att människar fortfarande kan ha respekt för mig, om dom fortfarande tycker att jag både kan och vill vara både vän och kollega med mig trots att jag inte säger ja till allt, är sjuk och kan säga att jag inte orkar eller behöver prioritera annat.

Så länge jag hela tiden strävar efter att vara duktig och stark och söker den bekräftelsen hos andra kommer jag aldrig att komma ur min  sjukdom.