Att vara i en identitetskris

Att hitta vem man är går verkligen inte över en natt, det tar tid och det tar energi och det kräver mod och tid för reflektion.

Varje dag är en utmaning, varje dag är annorlunda, varje dag kräver ett nytt steg.

När jag satt vid köksbordet i morse med familjen ville jag berätta för dom varför jag är så sur, lättirriterad och trött. Jag ville berätta att det inte hademed dom att göra men att jag är medveten om att dom blir utsatta.

Men i alla fall då jag berätta hur jag känd mig att jag just nu inte har en aning om vem jag är, vad jag vill, vad jag tycker om eller hur jag vill att nästa timme ska se ut. Att allt jag tidigare gillat/inte gillat vill jag nu pröva,leva efter eller helt enkelt göra tvärt emot.

Vilket gör mig väldigt irriterad, jag är irriterad för att jag inte har kontroll eller koll på mig själv, att jag är velig, att jag inte vet och att det inte spelar någon roll vad jag väljer så känns det alltid fel. Bara för att jag inte har någon direkt röd tråd att gå efter. Jag har ingen egen linje och det gör mig sur och arg ibland.

Då säger min dotter som är 13 år; - hahaha precis så där känner jag mig varje dag...

Och ja ...det förstå jag för det är precis vad det är en identitetskris som de flesta tonåringar har och lever i, vilket gör dom trötta, sura, irritrade, labila, vilsna och väldigt svåra att leva med och förhålla sig till.

Det känns ju fantastiskt...att jag befinner mig i samma stadie som min dotter 20 år senare...