Att vara mamma och må psykiskt dåligt

När man mår psykisk dåligt och har som man brukar säga psykisk feber så ser inte världen ut på samma sätt som omgivningen ser den. Det finns på något konstigt sätt inga färger, ingen värme och inget som ger den där känslan av upprymdhet och glädje. Allt amn har är liksom grått eller svart, alla ljud, toner och röster är bara som ett enormt högt eko som bankar på huvudet innifrån. vilket gör att man bara vill skrika så fort detta uppstår. Det här gör att man förlorar allt vackert, charmigt, kärleksfullt och gåvor som barn, kärlek och vänner försvinner. 

Att vara mamma och drabbas av det här innebär en enorm förlust av det absolut finaste och vackraste man kan få i sitt liv...det är den gränslösa kärlek och bekräftelse ditt barn ger dig. När jag blev sjuk var Viggo bara 6 mån, jag minns nästan ingenting av honom. Jag kommer inte ihåg hr han såg  ut, vad han gjorde, vad jag gjorde, lukter, händelser ja... tänk er allt som ett barn ger. Det enda minne jag har är att han skrek, förstörde, gjorde mig , irriterad och fick mig att känna mig värdelös. jag ville inte ha honom, jag ville inte hålla honom. Jag har inget minne av att jag kramade honom, pusade eller gosa. Mina minnen är att jag la honom på golvet, skrek elaka saker och bara stirrade på honom md hat. Det gör så ont i hela min själ när jag tänker på det, hur det kan bli så galet att man tappar precis allt. Idag tittar jag mycket på bilder och filmer på honom för att minnas, för att få nya bilder och när jag ser honom så ser jag inget annat än en så glad kille som skrattar på varenda bild, sprallig och så söt att jag bara skulle vilja hålla om honom. Med det vill jag säga att hur vi ser på andra och hur vi anser att andra gör oss arga, ledsna eller irriterade behöver inte ha med dom att göra. MÅnga gånger ligger det  oss själva, bara det att peronen eller barnet som finns väcker känslor och sidor vi inte alltid vill möta, känna eller ens äga. Det gör att vi gärna lägger över vårt beteende och känslor på just den personen. barn är tyvärr dom största offrena för just detta, pga av att dom är små, hjälplösa och så beroende av oss föräldrar. Så man kan inte göra om men man kan börja om, det som va ..ja det var då men jag behöver inte fortsätta på den linan även om det skulle kännas lättare eftersom det är så mycket ångest barnet kan väcka.

Det tog mig 1 år att jobba tillbaka Viggos tillit till mig efter att jag kom hem från sjukhuset. han grina och skrek när jag skulle lägga honom, han ville aldrig att jag skulle hjälpa honom  eller göra något för honom. Men jag hade bestämt mig att jag ville bygga tillbaka, men jag visste också att han var sårbar coh rädd därför var det viktigt att inte bli arg, besviken eller dömande då han avisade. Han fick göra det, jag fick ta hand om min sorg själv men med tiden så släppte det. 

I många år var det bara pappa som gällde i alla lägen, men idag har vi en underbar relation, en relation som är strkare än någon annan. vi har något som ingen anna har och vi kan bli både ledsna, arga och glada. Vi vet verkligjen var vi har varann. Och jag kan säga att det finns ingen som visar så mycket kärlek som han. Ingen kan få mig att skratta när jag minns vill det som han, ingen kan få mig att smälta eller släppa mina demoner som han. 

Så jag vill bara uppmana er alla att det är aldrig försent att göra om, det är inte lätt att vara förälder, vi gör inte illa med flit. Ibland blir det tokigt men det värsta du kan göra är att förneka och blunda. Stå för det och tala om vad du känner och vad du önskar och hur ni kan göra. Låt barnet få bli arg, ledsen och besviken men du...dom kommer aldrig sluta älska dig. Ingen kan ersätta en förälder...