Blev det annorlunda när jag åkte bort?

Jag har under nästan hela min tid oc liv som mamma kännt mig otillräcklig och inte duglig nog att kunn vara mamma.

På något sätt har jag alltid känt någon form av skuld, någon form av tomhet och rädsla. Och dom här känslorna har gjort att jag på något sätt hållt i viss form av känslomässig distans som jag inte riktigt har förstått, jag ha varit närvarande och gjort saker men inte kännt. Eller ...jo kännt har jag gjort men mest en form av smärta, vilket gjort att jag blivt ganska flyktig oxå.

Sen har jag många gånger tänkt att jag kankse bara behöver åka bort själv, bara för att få min egna tid, göra det jag vill och få chans att bara känna efter. Men samtidigt har jag inte velat åka själv för jag tycker om att ha min familj omkring mig. Och den här inre konflikten skapar förvirring inom mig, jag vet likosm inte vad detär jag vill och vad det är jag saknar.

Men så beslöt jag mig för några månader sedan att åka bort en vecka själv för att se hur det nu skulle vara, och så här kände jag efter ett par dagar.

Min längtan...

Längtan ligger som ett tryck över hela bröstet, det enda jag tänker på är familjen.

Jag vill hem, jag vill ha någon att prata med, ha någon att göra något för. Jag saknar någon som möter mig med ett leende eller bara ett hej.

Jag längtar efter att få dela mina dagar, känslor, tankar och upplevelser.

Jag känner min ensamhet ännu starkare när jag är själv. Jg märker hur rösten allt me kommer smygandes ju mer ensam jag käner mig. Den där rösten som har lösnngar på ensamheten och tomrummet. De där rösten som även dyker upp när jg inte är själv , men som får mig att dra mig undan och göra mig ensam.

Rösten som löser känslan av ensamhet när ingen annan förstår mig, lyssnar, ser mig ellet tycker att tv och telefon är roligare. Rösten som säger att dom där...dom bryr sig inte om dig, dom är inte intreserade. Det är därför dom gör annat, det är därför du känner tomhet och ensamhet.

Det är dom som skapar allt, allt är deras fel.

Men nu sitter jag här utan dom och ändå finns samma känsla kvar, ändå gör det ont och ändå känner jag rädsla.

Jag är rädd för att bara vara jag, för att vara i  mig själv utan att ha kontroll eller yttre stimulans.

Jag finner inge glädje i  mig själv...eller jag låter den snarare inte få leva ut eller ens komma till tals. För jag fyller mig med yttre stimuli, jag låter andra stå för den och jag låter mina prestationer och duktighet styra min glädje.

Jag vill bara ringa för att få höra  och veta att jag finns och att jag har betydelse.

Men sen då...när samtalet är över, vad gör jag då?

Vad är det jag igentligen saknar just nu, vad är det jag behöver?

Jag känner mig pressad, jag jagar mil och jag jagar duktighet.

Men är det vad jag vill?

Nä jag skulle vilja gå och kolla i affärer och köpa mig något fint...men det får jag inte för det hade jag bestämt från början att jag inte skulle få.

Men varför sätter jg upp en massa regler ör mig själv hela tiden?

Regler som hindrar mina lustar, min spontanitet och glädje att få blomma och sprudla.

Samtidigt som jag vill ha förändring så är jag alltid rädd för den när jag väl ska göra den.

Förvirring, osäkerhet, ovishet och vilsenhet gör mig rädd.

VEM ÄR JAG?

JAG VET INTE...

Jag vet inte om jag vet det än men jag klarade mig från att ringa idag, jag bröt mina måsten och gjorde något lustfullt.

Min tillit är så liten och svag till mina egna lustar och känslor.