Det är insidan som talar

Jag insåg en sak igår och det var att hur jag upplever mitt liv, ser på min historia och känner för det jag har omkring mig har väldigt lite med att göra det som just är omkring mig. Att ha det bra, vara glad, lycklig... ja allt det där... ni fattar nog vad jag menar

När jag tänker på mig , mitt liv, vem jag har varit , hur jag har varit, hur mina barn har varit och hur jag har sett ut ,så är det en ganska mörk, dyster, negativ, kritisk och hård bild. Framförallt mina tankar om mig själv.

Jag pratar främst om de senast 6 åren som för mig är en enda dimma som i stort sett bara speglar elände, sorg, otillräcklighet, oduglighet, ensamhet... ja allt.

Jag kan bara minnas mig som arg, irriterad, osocial, ful, mager, aldrig glad, besvärad och med ett liv där allt bara handlade om att överleva. Jag tycker mig inte ha umgåtts med människor, gjort något kul, bidragit med en vidare trivsam stämning och inte heller fyllt mitt liv, mina dagar och timmar med liv. jag har ju bara varit sjuk, det är det enda som sitter som en stor röd lapp på min närhinna... nä Malin du har bara varit sjuk och vad innebär det jo du har varit utanför samhällets gemenskap. För du kan inte, du orkar inte, du är inte kapabel och framförallt  gör du så att andra känner sig olustiga. 

Vilket har gjort att jag hela tiden har dragit mig mer och mer undan för att inte störa, ställa till det och vara till besvär. Med dom tankarna kan ni ju föreställa er hur jag upplever mig själv.

Men så i går fick jag se några videoklipp från när Viggo var nyfödd och det första året med honom  och det jag såg stämde inte alls in med det jag tycker mig komma ihåg.

Jag såg inte alls hemsk ut, jag skratta, jag prata vanligt och jag var ju som en vanlig människa. viggo var super söt och glad, Tindra lekte och busa och vi alla såg ut att ha det bra. Men hur kommer det sig då att jag har en annan bild.

Jag tror att det är för att inom mig var det mörkt, inom mig fanns en tomrum som slukade allt och skuggade allt det vackra. Vilket innebär att det spelar ingen roll hur fint, bra och perfekt allt serveras på utsidan, om jag inte kan känna inre glädje så kan jag heller inte uppleva lyckliga och glädjande ögonblick och stunder. Först när mitt tomrum började fyllas innifrån mig själv med kärlek och glädje kunde även ögonblicken runt omkring mig upplevas och ge mig liv. Så ja livet kan vara "bra" men ändå upplevas mörkt, jag har inte fel i min upplevelse och jag inbillade mig inte heller, för inom mig var det så.

 Men för min omgivning kan det ha varit annorlunda, så min ångest för att dom kan ha förlorat livet under dessa år behöver jag inte bära och fundera kring efterom dom inte har burit på min insida.