Det finns en annan sida...

Jag tänker nog varje dag att det är helt otroligt att jag fortfarande lever...

Jag borde ha varit död vid det här laget, allt som jag har utsatt min kropp för, all misshandel, alla slag, all tortyr under flera år... 

Det visar verkligen vilka enorma resurser kroppen har och vad den tål mycket innan den tackatr för sig. Men det gör mig också rädd för frågan är hur mycket det finns kvar. Tänk om det skulle hända mig något vad skulle då ske, hur skulle den reagera. Tänk om jag skulle dö då bara för att jag tidigare har misshandlat den.

Men samtidigt är jag verkligen glad varje dag över att jag fick en chans till i livet, för jag har verkligen fått en chans till, jag är glad att jag fortfarande står på bena och dessutom känner mig strkare varje dag.

Med det menar jag inte att jag går runt och är lycklig verje dag bara känner mig tacksam, nej då jag har mina mörjka stunder och dalar emellanåt. Men det som är skillnad ändå är att trots att jag kan känna frustration och förvivlan vissa dagar, maktlöshet över min sjukdom, sorg och orättvisa så finns ändå den där känslan där att jag är så glad att jag fick en chans till. FÖt hur ruttet den än känns ibland så är det ändå inte i närheten av hur det var för några år sedan, vilket visar på att jag mår som man ska . Men jag är mer tacksam för livet idag än vad jag var innan jag blev sjuk, och det är också ett sätt att se på allt det tunga och sorliga som varit . Det har inte bara gett mig elände utan även en annan syn på livet, tillvaron, mig själv, min omgivning och dessutom ett annat förhållningssätt till saker som händer mig och runt omkring mig. Ett mer hållbart, ödmjukt och kärleksfullt förhållningssätt. Men självklart flikar gamla tankar och känslor in ibland, och beroende på hur jag framförallt har sovit så lyssnar jag till dem med olika öron.

Med detta ville jag väl bara säga att det det finns verkligen en annan sida om man orkar härda ut...