det fins bara en väg

Ibland förstår jag bara inte...jag förstår inte och kan inte förklara varför jag hamnar i ätandet. Det liksom bara sker, jag bara gör utan att tänka på det.

Det är inte alltid så att jag mår dåligt, är ledsen eller arg...nej då ...det är minst lika många gånger jag känner mig glad, stark, lyrisk och bara så upprymd av livet och allt jag är glad för. Och då blir jag ockås upptagen i mina känslor så pass mycket att jag glömmer att känna efter när jag äter. Utan då äter jag för att det är trevligt, mysigt, glädjande, en gemnskap ...ja bara allt det där roliga. Men så kommer stunden då magen säger stopp och jag upptäcker att jag åt alldeles för mycket.

Och då slutar det ju tråkgt ändå, och det kan nästan kännas mer orättvist eller trist än om jag har andra känslor, för då var ju syftet något gott men blev något dåligt.

När ska jag lära mig, nä ska jag hitta balansen. HUr lång tid ska det ta att komma i mål med de sista små stegen. När allt annat känns så bra, funkar och jag bara mår så bra, ja då blir det här som ett tredje hjul som bara hänger eter och gör dagarna lite tyngre än va de skulle behöva.

Jag slutar verkligen ALDRIG att tänka idag är det dagen, för en dag måste det bara vara så att det är just den dagen. Jag vill int tro annat än det, jag vill inte sträva mot annat även om jag ibland känner mig uppgiven i det hela. Men ...det finns bara en väg