Det här med att be Gud om hjälp... hur gör man då år 2012

Nu kom en våg av ängslan, oro och ledamhet. Det lägger sig som ett tryck över bröstet och jag vet inte vad jag ska göra av det. Det började efter att jag hade fikat. Kl är nu snart 13.00 och Viggo ska hämtas. Jag känner mig pressadd av att jag bara har 1 timme på att göra något själv, som att promenera, träna, städa, skriva...

Något måste jag ju göra  så att jag blir av med känlorna och kan känna mig tillfreds när jag hämtar honom. Öfr när han kommer hem upplever jag att alla mina möjligheter tar slut, det är som hela min existens bara försvinner bort då. 

Vad ska jag göra resten av dagen? den måste fyllas med någon aktivitet. Tänk om jag skulle vilja träna då jag har hämtat honom, kommer jag att kunna göra det då? Eller tänk om jag inte vill träna, ska jag göra det i alla fall då? För jag kan väl inte låta ytterligare en dag gå...

Jag vet inte... jag är rädd att göra fel, jag är rädd att bli lurad, att missa något, att inte ta vara på varje minut som finns. Jag vill veta vad som kommer att ske, jag vill bestämma och styra , för det gör mig trygg.

Jag litar ju inte på någon annan än mig själv. 

Jag har gjort som hon i filem Eat, Pray, Love, jag har bett tillGud att han ska hjälpa mig, han är mitt sista hopp. Bara det att jag är inte så bra på att be, har inte gjort det förut så jag vet inte rikigt hur det går till och hur jag vet om det kommer fram. Jag tänker på vad som krävs av mig för att Gud ska vilja hjäpa mig, jag menar... jag är ju inte direkt den perfekta och renaste människa på den här planeten. Och vad jag har lärt mig eller fått en bild av så ska man vara på ett visst sätt för att få lite hjälp. Men jag tar chansen oavsett hur "syndig" jag är

Jag menar finns det verkligen någon starkare och tålmodigare än jag själv, finns det någon som står ut med mig hela tiden? Är jag inte tryggare i min ensamhet ändå. Jag är så skör och rädd nu, precis som en liten nykläckt fågelunge. Jag vill inte bli lurad...