Du behöver inte vara ensam, kontakta mig på ångestakuten
Undrar du varför du inte vill äta, varför du känner dig hotad av mat eller varför just maten får dig att känna men också slippa känna? Det har jag frågat mig många gånger, jag har liksom inte förstått varför det är så hemsk. Jag har bara känns att det är något riktigt obehagligt. Men inget handlar igentligen om maten, det är inte maten som du är rädd för, det är inte maten som gör dig illa och det är inte maten som är din fiende eller vän. Allting handlar om dig, din inre känsla av tomhet, din inre känsla av omättlig tomhet som aldrig går att fylla tillräckligt mycket för att du ska kunna sätta dig och känna frid. Maten är bara din inre spegel, maten vill bara tala om för dig att du sakanr kärlek till dig själv, maten vill bara säga att du behöver känna din sanning. Den påminner dig om det du inte har lyckats finna, uppfylla eller tro på, både med skräck och med lugn. Därför blir den din bästa vän men också din största fiende. Den fyller dig samtidigt som den tömmer dig.
Men om du släpper maten för ett ögonblick och stannar upp, om du sätter dig och känner efter, vad känner du? Smärta, ensamhet, sorg, rädsla, tomhet, panik eller hat....
Visst känns det olidligt, visst känns det som att du ska dö när du är i det, visst känns det som att du inte klarar det... jag vet, jag vet precis men jag vet också att det är "bara" känslor som uppstår just då som finns där för att säga dig något som finns där för att få dig gråta, skrika eller slåss. Men du har under ditt liv kontrollerat dom , tryckt undan dom så att dom nu ligger som ett stort lager inom dig och börjar ta så stor plats att inget annat kan få plats. Du behöver göra plats för annat och det går bara genom att rensa ut , för varje sak du kastar ut kan en ny sak komma in. Men så klart är det jobbigt och det tar lite tid, framförallt i början eftersom det är så mycket. Men med tiden kommer du att märka.
Men det är bara du som kan göra det, ingen annan, bara du.
Du behöver inte förtå allt du gör,du behöver bara acceptera att just nu är det så här jag behöver göra.
Om du som läser det här känner igen dig eller känner någon som känner så här eller har det så här, tveka inte att kontakta mig. GÖr det nu på en gång, vad har du att förlora och vad har du att vinna. Tillsammans och med stöd kan du bli fri, men du behöver dela dina känslor och tankar med någon. Jag finns här och vill finnas här som ett stöd. Skicka ett mail, skriv, visa dig, du behöver inte vara ensam.