En dag på sjukhuset 2010

Allt känns som en dröm, hur hamnade jag här?

Anders har lämnat mig på sjukhuset nu och barnen är hemma. Dom låser mitt rum, kollar mig när jag lägger upp mat på tallriken och tittar så jag äter upp varenda partikel.

Dom bestämmer precis allt, hur jag ska sitta, stå och ligga.

Vad jag ska äta, hur mycket jag ska äta och när jag ska äta.

När jag ska sova, borsta tänderna och gå på toaletten.

Jag får inte gå ut, jag får inte andas frisk luft, jag får inte ens öppna ett fönster. Det är sommar och solen skiner där ute, livet pågår och jag sitter här inne.

Jag ville ju bara vara nyttig och hälsosam hur kunde det bli så här? När gick det så fel och när blev det nyttiga onyttigt.

Varför skulle jag bli sjuk?

Jag får panik här inne, kan inte andas, det finns inget syra, jag känner mig som en fånge.

En gång om dagen får alla gå ut i 15 min med en personal, men jag fick inte följa med. Alla stod i hallen och var redo, jag var så glad att äntligen få andas frisk luft men jag fick vända och gå in igen. Jag kände mig skamsen och ledsen, jag skämdes och kände mig straffad. Men inom mig tänkte jag att en dag är det min tur att få gå ut och känna livet.

Jag känner mig som ett ensamt litet barn som bara vill vara duktig och få bekräftelse att jag är bra, duktig och värdefull.

Hur kan något så självklart vara så farligt och hotande?

Varför är inte jag värd att känna kärlek till min kropp?

Varför ska min kropp värka och slitas sönder och förbli genomskinlig?

Jag vill vara i mitt liv, men hur ska jag vara?

VAD ÄR JAG RÄDD FÖR?

När jag tar på min kropp mår jag dåligt, jag känner mig äcklig. Det känns mjukt och löst, jag vill känna skelett, det andra äcklar mig och ger mig en känsla av smuts.

Jag vill inte leva i mitt skal, jag vill bara springa bort ifrån det. Varför känner jag så?

Min omgivning ser bara mitt skal, jag bekräftas enbart utifrån mitt skal ( min utsida). Jag bedömms och värderas; vem jag är, vad jag kan och hur jag är. Och det jag får ger mig en känsla av otillräcklighet, oduglighet, ej ödmjuk och oempatisk. Alla tror att jag är en hård, tuff, sur, sammanbiten och kall tjej, som är jätte duktig och flitig, stark och klarar det mesta, som tror att hon är så snygg med en perfekt kropp. Men det är inte sant, min utsida speglar säkert det men på insidan finns något helt annat. Jag har byggt ett skydd för att jag egentligen är så känslosam vilket har gett mig en fasad. 

Jag hatar mitt skal (min kropp) för den skuggar min insida, därför vill jag förgöra den så att ni kan se min insida. Men kan ni tycka om mig om jag inte har den perfekta utsidan, finns jag och får jag tillhöra samhället?

 Nej ... tyvärr inte, du är din utsida, se till att håll den inom ramarna annars försvinner du.

Men jag vill inte det längre, jag vill veta om det finns någon som kan älska mig, tycka om mig, lyssna på mig och se mig precis som den jag är .

Och nu sitter jag här , sjuk, ensam, utan man , barn, vänner, familj, kunskaper och jobb och frihet. jag har förlorat precis ALLT....

Men jag ska ut här ifrån och jag ska ta tillbaka livet men på ett nytt sätt, jag vet inte hur men jag vet att jag ska och jag vet att det kommer ta tid, men det är nu eller aldrig.