Förlåt mig snälla!!!

Fy fan vilken jävla svikare jag är... förlåt mig snälla, snälla alla ni som kankse läser det här och har gjort de senaste dagarna.

Ni som trodde att jag kanske var något, ni som trodde att jag hittat det vinnande konceptet, alla ni som kände att här vill jag läsa för här finns en vinnand väg.

Föråt för att jag inte kom längre än till två dagar...

Jag känner mig så skamsen och skuldsatt, jag har setat här och funderat på om jag ska skriva idag, om det är värt att göra ett inlägg, om jag ska sänka mig så lågt och ställa mig inför alla och bekänna. Eller kanske det är bättre att följa rösten som säger:

- Nä tala inte om något för någon, då avsöljar du våran hemlighet, då visar du din svaghet och då kommer ingen att tycka om dig eller någonsin tro på dig...nej va tyst och låt dom tro att allt gick bra, precis som alla vill att det ska vara. 

Men det är ju bara en fasad, det är ju inte verkligheten och det är inte sant...

Jag kan inte ljuga, jag kan inte låtsas, det var ju det jag sa och lovade...att här finns den nakna saningen, hur illa den är så är den i slutändan ändå den renaste och det måste jag hålla så är det bara. Och idag blev det inte som jag önska...

Varför inte då?

Jag kände mig inte nere, stressad, ledsen eller ängslig.

Jag kände mig inte svullen och tjock.

Jag kände mig inte arg eller misslyckad.

Jag tänka mitt mantra flera gånger och kände att jag verkligen va bestämd i de.

Så  vad hände???

Det finns en sak som kan vara orsaken...jag har inte varit bra i magen sen i morse . Gått på toa ca 18 ggr och tömt tarmen totalt, varje gång jag stoppat något i munnen har det kört i gång och jag fått springa i väg.

Jag tror att det kan ha stressat upp min kropp omedvetet, för nu i kväll blev jag super hungrig ut i från ingenstans, då jag inte känt det under dagen. Och där tror jag att jag tappade fästet och fokuset. Sen hörde jag bara min egna röst som ropade långt ute i periferin: Malin...du sa ju aldrig mer!!!!!

Sen ..ja då strejaka magen och jag stod där ändå.

Och ja nu sitter jag här och kan inte säga annat än...förlåt. Det är aldrig försent att vända och hoppa på rätt spår igen.