Här börjar resan
14.04.2015 13:06
Mitt sökande började med att finna någon form av identiet som jag kände mig stark och säker i, som skulle skydda mig mot omvärldens faror. Samt något som kändes meningsfullt och fick mig att känna mig levande.
Prestationer blev min givna lott, något jag är fantastiskt duktig på. Det gav mig kickar, självförtroende, framtidsmål och motivation.
Prestationer tar aldrig slut och det går hela tiden att höja ribban, vilket jag var/är väldigt bra på, för jag har en väldigt hård, målmedveten och diciplinerad piska inom mig som till vilket pris som helst tar mig ditt jag vill oavsätt hinder eller motgångar.
Varje vinst gav nya utmaningar och en form av eufori. Jag kände mig alltid så levande när jag var mitt i en prestation. När målet var uppnått behövde jag dock ganska snart finna ett nytt mål annars åkte jag rakt ner i en djup dal och där var det bara mörkt. Jag var livrädd för den dalen och såg därför till att hela tiden ligga steget före så att jag inte skulle riskera att åka ner.
Titlar var något som gav mig mervärde, självförtroende, respekt och på så vis ett skydd mot omvärlden. Då menar jag titlar som hälsopedagog, massör, personlig tränare, gruppträningsinstruktör, egenföretagare, föreläsare, mamma, fru och husägare. Det var viktigt att ha ett brett register så att jag kunde bli respekterad och sedd i olika forum och bland olika människor.
Som du redan nu kanske märker pratar jag mycket om att skapa något som syns på utsidan och som omgivningen är domare av. Dvs mitt liv låg i omgivningens händer istället för mina egna. Jag har hitills inte nämt ett ord om min självkänslas betydelse och uppbyggnad, och det kanske för att den inte fanns eller så vågade jag inte tro att den ens hade något värde varken för mig eller andra. Så vad mitt självförtroende egentligen skyddade, var min lilla rädda och osäkra självkänsla.
Men en dag sprack allt, det gick inte längre att skydda mitt lilla jag. Smärtan och längtan att få komma ut var för stor, och kraften att forsätta skydda var slut.
Jag hade skaffat mig allt som var av värde, presterat på topp i allt. Jag "var" väldigt mycket och jag kunde mycket, allt förutom att vara mig själv . Jag hade inte längre något innehåll, jag var tom, dränerad, sorgsen, ensam, rädd, frustrerad och totalt vilsen. Inget utav det som jag hade byggt upp hade betydelse eller mening, det tillhörde inte längre mig.
Det var inte jag, det var bara olika titlar som var anpassade efter min ovgivning.
Men vem var då jag?
Det var just det som var det mest smärtsamma, att jag hade ingen aning om det. När jag tittade in var det bara som en djup och mörk brunn utan botten med ett eko som skar i hela mig.
Jag stängde av hela mitt system, stängde ute omvärlden och gick in i ett vakuum där allt bara var mörkt. Under 2,5 år var jag i detta vakuum, jag fanns inte längre och ville inte finnas.
Men så en dag bestämde jag mig för att ta upp min expedition igen och denna gång verkligen finna mig själv och Bli den jag Är genom att leta på insidan av mig. Jag visste att det skulle bli en av de tuffaste expeditonerna jag skulle komma att genomföra, också den längsta. Men jag var laddad och beredd, för min hunger och nyfikenhet på livet stod och bankade på. Det fanns inte längre tid för att vänta.
Jag startade min tvååriga utbildnig till samtalscoach inom psykosyntesen på Huma Nova. En utbildning präglad av flera timmars terapi, eget lärande, praktiska övningar och upplevelser från mitt liv som nyfödd till den jag var just då och ville bli i framtiden.
Nu står jag här och min hittills största expedition är över, men resan är inte slut den kommer att fortsätta hela mitt liv, med några expeditioner här och där. Men idag är jag den jag vill vara, med meningsfullhet, vilja och drivkraft grundad från min insida. Samt en stor väska av delpersonligheter, gåvor och kunskaper jag funnit, byggt och sparat under årens gång som även dom tillhör mig. Nu handlar det mer om hur, när och på vilket sätt jag ska förvalta dom utifrån mig själv.
Förändringar, påfrestningar och utmaningar tillhör livet och kommer alltid att finnas där och göra livet föränderligt och med det också stundtals smärtsamt och stundtals alldeles underbart. Men det är också det som ger livet dess puls.
Jag tror att om vi accepterar och ser det som en del av livet istället för att försöka undvika det pga rädsla för att vara misslyckad /misslyckas eller bli besviken så blir det mer lättsamt att leva livet.