Hur gör man när man vill olika i en relation?

jag känner mig arg, ledsen, besviken och otroligt lurad

Instängd, fastkedjad och totalt utan chans att påverka eller förändra.

Det bara går inte längre, jag står inte ut längre..

alla ord, alla planer, alla ideér, alla förslag, alla tankar, visioner, önskningar och framförallt...allatid och energi som jag har ...

Så mycket som jag har gjort i tro om att vi var två om saken. Tron om att ...bara jag väntar lite till och nuffar på lite lätt , ja då kommer det att ske...

Men nej så var det inte...

Allt var bara ett sätt att tysta mig, ett sätt att få mig nöjd för ett tag. Och det blev jag också men med en ständig känsla av ovishet och förvirring inom mig som höll på att gnaga sönder hela mitt inre.

jag har försökt, jag har anpassat mig och levt så gott det går av det som finns. Men hela tiden med en tro om att snart vänder det. Snart säger han att nu tar vi steget. Men så var det inte, nej tvärtom. Ju mer jag flöt med desto mer lutade han sig tillbaka och jag ja ...jag fattade ingenting.

Dessa ständiga ursäkter som varierat i alla dess former, förklaringar som ständigt rapas upp för att skugga saningen. men som ändå inte höll, som på något sätt aldrig kändes befogad.

till slut började jag fundera på om det var mig det var fel på. Om jag hade missförstått , hört fel, sagt fel,  eller varit otydlig. Men ...nej... det är inte jag, det är inte bristen på möjlighetr, chanser, pengar, potential..nej det är viljan som saknas...viljan finns inte

Om han aldrig har känt en  längtan till något annat, nyfikenhet eller spänning, då betyder ju det att allt som vi har gjort bara har varit ett spel för galleriet. ett sätt att  få mig nöjd och kanske tyst för ett tag.

Han trivs , känner sig trygg, tillfreds och stimulerad, konstigt då att han inte lyfter ett finger för att göra något nytt.

Så medan han lever sitt liv, känner sig nöjd, går till sitt jobb, pratar med sina vänner, har sin lön och drömmer som sina skidresor, ja då sitter jag här och väntar på att han ska ta beslutet så att även jag kan få chans till en framtid och meningsfull vaardag.

Under  tiden kör jag hjärt och lungräddning på mig själv. Känner mig förlamad för att jag inte längre vet vad jag ska göra med mitt liv.

Är det så det ska vara? ska jag gå här dag ut och dag in hela mitt liv ... kanske vara tacksam om jag får hjälpa till någonstans för en symbolisk peng.

Dämpa mina ambitioner, lägga min kreativitet åt sidan och lära mig att normalisera mig. Vara nöjd med det jag nu har, hitta nu en liten plats som du kan höra hemma i och stanna där för guds skull. Se till att leva upp till omgivingens förväntningar så kanske du hittar några "vänner"

Ja så här kan det kännas i en relation i perioder, och hur gör man när man lever ett liv där fler individer är inblandade som inte alls vill åt det hållet som du vill? Hur gör man när man i sin relation ligger på olika plan i sin utveckling?

Hur gör man när man inte pratar samma språk längre?

Är det skillsmässa som gäller eller går det att ta sig igenom det på ett utvecklande, respektfullt sätt och kärleksfullt?

Vem ska försaka sitt liv, vem ska bakca och vem ska må dåligt, måste det bli så att någon mår dåligt.

För just nu mår nog ingen bra vilket egentligen innebär att en förändring inte kan bli sämre.

Det finns bara en väg tror jag och det är att komunicera, lyssna med respekt, tala med respekt och hitta vägar där man kan mötas, vägar där båda får komma till tals och där bådas behov får rätten till att finnas. Det sista och värsta man kan göra är att börja värderar varnadra, bra/dålig, rätt/fel  osv

vi löste det och vi tog oss igenom , vi blev arga, ledsna men vi undvek att värdera. Och till slut kunde vi mötas på ett konstruktivt sätt.