Hur svårt kan det vara att göra annorlunda? År 2011

Det känns jobbigt nu.........

 Jag känner mig arg, irriterad, uttråkad, orolig, rastlös och missnöjd över allt. Jag vill inte vara här längre, jag trivs inte med hur jag har mitt liv nu. Det känns som att jag inte kommer framåt, allt står stilla och jag kan inte förändras .

Jag kämpar varje dag utan att få något tillbaka. jag vill bara flytta här ifrån, skaffa mig ett betydelsefullt jobb och vara en del av samhället. Jag vill inte längre vara sjukskriven, en person  som blir betraktad som en ynkling  som varken klarar av att ta eller få ansvar.

Samtidigt orkar jag inte se alla sjuka människor som finns här omkring på gatorna men som på utsidan ser friska ut, dom går runt precis som jag gjorde i en enda stor lögn för dom själva och sin omgivning om att dom mår toppen. OCh vad ska man säga dom tränar och äter perfekt precis som det ska va, bara det att dom talar aldrig om ångesten som uppstår när dom inte tränat eller när dom har ätit det dom inte borde. Det enda jag hör när människor sitter och pratar och det enda man verkar vilja prata om är just mat, träningn och dieter. Hela tiden överallt. Jag blir galen...... móch så sitter jag där eller går på gatan och blir betraktad som en överdriven mindre vetande människa för att jag är "för" smal jag åkte ut när jag inte höll mig på rätt sida. Det gör mig så arg och jag vet inte hur jag ska handskas med det för jag vet oxå att det kommer alltid att vara så och det är fortfarande upp till mig om JAG vill ha ett liv som handlar om att ständigt jaga bekräftelse och prestationer bara för att känna mig meningsfull.

Denna enorma känslostorm gjorde att jag gick raka vägen in i mitt HAPPIE LAND där allt är tyst, lungt, skönt och bekymmerfritt för en stund. Jag satte mig och bara åt av allt som fanns  omkring mig sen gick jag och spydde up allting. Det kändes skönt just då, när jag åt fick jag frid och när jag spydde rensa jag ut hela kroppen från alla känslor. Fem minuter efter att jag var färdig sköljdes jag av den enorma skam, skuld och ångest över vad jag hade gjort och kände mig ännu sämre än vad jag gjorde innan. Så nu dubblades allt och mitt värde sjönk betydligt lägre .

Hur kan det bli så här???

Jag vill ju avsluta allt det här kapitlet och börja på ett nytt, ny miljö, nya människor, nya vyer, nya lukter och nya vanor.

En gång i tiden blev jag lycklig och glad av att vågen visade lägre siffror varje gång och att kläderna blev allt större. Det gav mig ett rus, kick, endorfiner och en underbara känsla av att bara ha kontroll på mitt liv och min kropp. Varje dag jag vakna hade jag något at sträva emot och det gjorde mig glad. All smärta, tid, fokus och engagemang var värt det jag fick. Men så en dag så slutade dom där underbara känslorna komma och jag undrade varför och tänkte att om jag gör lite till så kanske dom kommer men det blev aldrig på samma sätt. Istället blev det jobbigare, jag blev tröttare, mer irriterad och frustrerad. Jag gjorde och gjorde i hopp om att få uppleva dom där känslorna jag en gång fick. MEn dom dök aldrig mer upp och nu sitter jag här, fast i ångest, vanor som jag inte vågar släppa och vilsenhet i vem jag skulle kunna vara om jag inte gör alla dom där sakerna.

OCh så pågår det dag ut och dag in, samma sak varje dag. En längtan till något annat men en rädsla att göra något annorlunda och nytt vilket innebär att jag varje dag kommer att uppleva samma sak och få samma sak eftersom det är det jag gör. 

Att vara modog kan jag säga är verkligen att göra det man är mest rädd för innombords, det som ger dig mest ångest och panik, vågar du gå emot det då är du modog och då har du också börjat din resa mot något nytt. För samma stund som du tar steget och tackar nej till det du alltid tackat jag till har du takcat ja till något du just då inte vet om men som du ganksa fort kommer att få och märka. Och den kicken är större än alla dom där andra kickarna.

En sommardag 2011