ibland är det så jäkla jobbigt att bara vara JAG

ibland undrar jag om jag är helt dum i huvudet och kanske borde äta lite tabletter för att kunna fungera i det här livet. Kanske det skulle underlätta för mig om jag tog mig lite piller som gjorde att jag inte kände så mycket, som gjorde att jag inte tänkte så mycket och som gjorde att jag blev trött och håglös så att jag bara kunde sova bort dagarna. Kanske det ändå skulle bli skönare än så som jag har det ibland. För hur det än är så är det inte roligt att vara jag  stund tals. Jag är så jäkla komplicerad och känslig, jag klarar ju för tusan inte av mig själv ibland.

Ja ...jag vet att jag är stark, jag vet att jag är modig och ja.. jag vet att allt går om man bara vill men ibland...undrar jag... ibland känner jag inget annat än faaaaaaaaan varför just jag, varför skulle just jag bli så här varför skulle just jag hamna i denna psykiska onda spiral... varför kunde jag inte bara få en liten vanliga förkylnigar, magsjuka, kanske en bruten arm eller vad som helst. Bara det var något som syntes och och var igenkännande och förståligt. Då hade allt varit så mycket enklare. Men nej då... jag fick något som på utsidan ser ut som något starkt men ändå svagt, något avsmakligt och konstigt. 

Men skit i det egentligen, jag ser ut som jag gör precis som många andra, tjocka, smala,breda höfter, smala höfter, för stora eller för små lår, fast, slapp, runt ansikte, avlångt, lockigt hår eller rakt , för små ögon, stor näsa, runda kinder, finnar, blek hy, långa fötter... ja va fan alla har ju något att klaga på eller något som någon anna tycker ser konstigt eller fult ut så ja ...jag är inte den snyggaste och det vet jag men det jag lider mest av är när jag inte finner inre ro. När popcornen poppar för fullt och det känns som en orkan inombords.

Jag menar,  jag vet hur det är att leva med en kropp som är perfekt tränad, fast, en rumpa som putar, magrutor som syns, lår som fyler ut byxorna och armar som har muskler, det spelar ingen roll, jo det enda det gav var väl att omgivningen tittade lite på ett annat sätt och kanske kommenterade lite mer positivt... fast å andra sidan visste jag ju också att det pratades en hel del också , höggs lite knivar i ryggen när jag vände mig om... ja ni vet lite JANTEprat, vem tror hon att hon är. Så ja jag vet inte om det kändes så mycket bättre faktiskt.   Jag kände mig fortfarande stund tals galen men inte lika tydligt som idag för då hade jag på något sätt kontroll på det genom att jag låg precis på rätt sida av linan.

 Jag såg till att allt flöt med hjälp av mina livbojar,  men efter att jag har legat på botten då livbojerna försvann så är det inte lika lätt längre. Nu håller jag mig på ytan på egen hand utan livbojer men det innebär också att när krafterna tar slut då är det slut och då gäller det att ta sig in på land för att vila annars sjunker jag. Ibland kommer jag ihåg det men fortfarande tror jag att dom där jäkla  livbojerna finns kvar och jag fortsätter att simma och rätt som det är sjunker jag bara. Och ja då får jag kämpa mig upp med nästan panik för att få luft igen. 

Visst har jag lärt mig att ta mig upp snabbare än vad jag kunde förut men ni kan ju tänka er hur man känner sig när man väl  är uppe... ja det är inte direkt så att jag känner full energi att simma vidare, nä nä utan med skam i kroppen är det bara att simma in till land för att sätta sig där och vila samtidigt som jag tittar på alla andra som flyter förbi med sina livbojar som dom fortfarande har kvar och kanske alltid kommer att ha. 

Då kan jag bli avundsjuk, arg, bitter och tycka det är orättvist att dom kan och minsann får guppa runt där för att dom har sina bojor kvar  men jag måste minsann ta varenda simtag själv för att kunna vara med. Samtidigt som jag vet att dom är ju bara där ute på lånad tid och att deras flytande hänger helt och hållet på livbojen inte dom själva. Skulle någon komma och ta den skulle dom sjunka som stenar, jag vet  i alla fall att varje stund jag är med där ute så är det jag själv som gör jobbet och på så vis lever jag inte i en falsk trygghet. När det är slut då är det slut, jag sjunker om jag inte tar mig in för återhämtning men dom kan vara slut och ändå fortsätta för livbojen gör deras jobb.

Vad jag vill säga är att det bara är så jäkla jobbigt ibland att vara mig själv

Och jag vet att andra har det värre men det spelar ingen roll för ibland är just det som händer mig det värsta just då och låte det bara få vara så en stund